Orrekullaöppning
Årets Orrekullaöppning gick finfint. Inga kajor i tallrikshyllan. Eller i några andra hyllor heller för den delen. Inga möss i tofflorna. Eller i några andra skor heller för den delen. Endast ett par tre döda flugor. Och några levande också för den delen. Så tack vare ickekajor, ickemöss, flugor och alla delar så gick urstädningen av huset smärtfritt i år.
Helt smärtfritt var det dock inte på söndag morgon efter det att jag grävt, krattat och rensat hela lördagen. Med sol från nästan molnfri himmel så var det enkelt att tillbringa hela dagen i trädgården. Vilket även syntes på min smått brända näsa, panna, kinder...ja hela ansiktet faktiskt. Attans. Att jag aldrig lär mig att jag är lika solkänslig som en hel koloni vampyrer. Så på söndagen åkte bonnkepan på. (Japp. Äkta retrobondekepa. I tyg med färgad plastskärm och allt. Från Lantmännen. Och nej. Ni kommer inte att få se en bild på mig i den. Någon måtta får det vara på utlämnandet.)
Stefan höll sig till de tyngre grejerna. Bra träning. Säger han. Att gräva upp stora träd med rötterna. Såbradå. Säger jag. Att vi har hela skogen här utanför. Även om om skogsägaren säkert skulle bli lite upprörd om hans träd började grävas upp av någon skum typ. "Stora sorkar vi har i år, hrm hrm". Nä. Det håller inte. Stefan får träna hemma på tomten. (Han har säkert en massa julgranar som han vill få uppgrävda.)
Själv grävde jag bara bort gräs runt buskarna. Lämnade en påsklilja dock. Kunde inte med att ta livet av den när den precis hade fått vårkänslor. Får vänta till nästa gång. Och nu tycker ni säkert att jag är svag som en silverfisk. Som bara gräver bort gräs. När Stefan gräver bort träd. Men då ska jag tala om en sak. Att gräs. Det är inget att leka med. I alla fall inget för silverfiskar. Sorkar däremot. Sorkar is the shit. Och de är stora i år också. Har jag hört.
Schersmin med vårrusig påsklilja.
Stubbe med vårrusig Stefan.
Någontypavspirea med vårrusig spade.