Totalmörker

Det såg mörkt ut när jag kom hem från jobbet igår. Redan när jag närmade mig Hässelby kände jag att något var fel. Allt såg ut att vara höljt i dunkel. Och hur jag än ansträngde mig så kunde jag inte se något. Det var som om det svartnade framför ögonen på mig. Det såg inte ljust ut. Alls. Vi hade fått strömavbrott.
 
Och på det sättet fick vi under ungefär åtta timmar möjligheten att uppleva hur det var att leva utan elektricitet. Precis som man gjorde förr i tiden. Jättemysigt. Inga störande surrande ljud. Tyst och skönt. En massa tända ljus överallt. Laga mat över öppen eld. Eller ja. Inte riktigt öppen eld kanske. Och så var det väl kanske inte vi som lagade den. Hämtmat. Kanske man kan kalla det. Men annars så. Jättemysigt. För det blev ju ingen teve på fredagskvällen heller. Så vi fick roa oss på samma sätt som man gjorde förr i tiden. Vi umgicks och pratade med varandra istället. Eller ja. Så mycket prat blev det kanske inte. För vi kunde ju fortfarande använda mobilerna för att surfa runt på nätet. I alla fall så länge batterierna fungerade. Men sen. Sen blev det jättemysigt. Då pratade vi med varandra. Eller ja. Pratade och pratade. Vi sa godnatt till varandra i alla fall. Innan vi gick och lade oss. Men annars. Så var det precis som förr i tiden. Jättemysigt.
 
 
 
 
 
 
 
 

Isfritt

Jamen då tar jag väl på skridskorna då. För det kan jag göra. Men det blir svårare att åka på dem. Vi har visserligen is på trappan, garageuppfarten och på varenda sabla bilruta som man får skrapa som en dåre varenda sabla morgon. Men på sjön? Nä. Inte ett enda litet isflak. I alla fall inte nedanför oss.
 
Jag har funderat på varför det är på det här viset. Och jag har faktiskt några teorier:
 
Vårt avloppssystem är en Strandvägenwannabe och har börjat släppa ut bajsvatten rakt ut i sjön. För alla har väl sina förebilder. Även om man bara är ett litet avlopp. 

Triathleterna har på allvar tagit över världen. Och installerat en jetstream i Mälaren för att kunna öva simning även mitt i vintern. I alla fall i den del av Mälaren som befinner sig precis nedanför vårt hus. Hm. Stefan?

Det är politikernas fel. Ja inte vet jag varför. Men allt verkar ju vara deras fel nu för tiden.

Eller så är Mälaren helt enkelt bara ännu en obstinat jävel som vägrar att böja sig för sådana skitsaker som till exempel temperatur. Våga vägra vinter. Bra där Mälaren.
 
Fler förslag på orsaker till denna isbrist som, trots köldchock, mördarkyla och vinterterror eller vad tidningarna nu kallar det, råder på Mälaren strax nedanför en helt vanlig mutti's hus...eh...önskas. Och för er som inte älskar bisatser: Förslag på isbristorsaker önskas. 
 
Och eftersom jag inte kan åka på mina skridskor. Så snörar jag nu av dem. (Men hallå. Som om jag någonsin haft dem på mig.) Och sätter mig i en solstråle i soffan och tar en kopp kaffe. Tack Mälaren. 
 
Jaha ja. På andra sidan har de is minsann. Typiskt de på Ekerö. Ska bara ha och ha. 

Mutti och garderoberna

Så vad har en vanlig mutti som jag pysslat med de första dagarna på det här året då. Kan man undra. Ja utöver att ha ätit upp de allra sista slattarna av kakor, praliner, glögg och gräslök så har jag ägnat mig åt garderober. Ja alltså inte åt själva garderoberna. Snarare innehållet. Och nej. Jag har varken varit i garderoberna eller kommit ut ur dem. Jag pratar om kläder. I garderober. Som inte ska vara där. Jo garderoberna ska vara där. Men inte kläderna. Som är de som ska komma ut ur dem. Garderoberna alltså. 
 
Jag har de tre senaste dagarna gått igenom hela tre generationers garderober. Först min egen. Sen Johannas. Och till sist min mammas. Och så blandade vi om lite. Johanna fick lite kläder från mig. Jag och Sara fick några kläder från Johanna. Mamma fick en kläd från mig. Sofia fick kläder från mamma. Och Läkarmissionen får så mycket kläder att de kan öppna filial i Hässelby Villastad. 
 
Allt klädbytande blir dock fullständigt förvirrande. Så om ni ser mig i en senapsgul knytblus med axelvaddar och ett par tajta trasiga jeans så vet ni. Att jag har blandat ihop garderoberna en smula. Men det är faktiskt inte så lätt. När Stefans garderob ligger precis bredvid min.  
 
Nu är jag så förklädat trött på kläder att jag har klätt mig i soffan med en kläd och tonic. Ha en klädsam kväll. Det tänker jag ha.
 
Mycket enklare. Bra idé där. Garderobert. Eller vad du nu heter.
 
 
 

Nytt nytt nytt

Gott nytt år! Idag är första dagen på någonting nytt och finfint. Och som vanligt så firar vi alla in det nya året med fest, bubbel, fyrverkerier och nyårslöften. Men vad gör vi då idag, den allra första dagen på det nya fantastiska året?
 
Jo. Vi sover halva dagen. Äter pizza till frukost. Sen hasar vi suckande runt bland champagnekorkar, granbarr och en och annan skumbanan (vem fan tog med skumbananer?) och försöker rensa en tillräckligt stor ruta i soffan för att kunna sjunka ner där som en vissen morot. Medan man begrundar det där nyårslöftet man gav. Det där om att börja röra på sig mer, äta nötter och frön till frukost och tillbringa mer tid i nauren. Vilket visserligen skulle vara busenkelt. Om man var ekorre. Håhåjaja.
 
Och så fortsätter vi att tillbringa den första dagen på det nya året tillsammans med dem som vi varje år tillbringar den här dagen med. Iprenmannen, Ipaden och Ivanhoe. 
 
Jorå. Vi är ett konstigt släkte. Vi människor.
 
Men ha nu en finfin nyårsdag i dag. Trots allt. Och hörrni. Glöm det där med nyårslöften. Det går att lova sig själv saker oftare än så. Varje dag till och med. Eller ännu oftare. Nu till exempel så lovar jag mig själv att hela den här timmen så ska jag inte göra någonting. Sen får jag se vad jag lovar nästa timme. Det kan bli så att jag lovar mig en kopp kaffe. Men det vet jag inte än. O så spännande.
 
 
 
 
Visa fler inlägg