Happy Halloween

Idag har jag firat Halloween. På mitt alldeles egna sätt.

Firandet började redan imorse. Jag drömde mardrömmar, försov mig och vaknade med ett ryck. Kastade mig ur sängen och in i badrummet. Tittade i spegeln och konstaterade att jag redan var så lik ett spöke kunde bli ett lik. 

Eftersom jag försovit mig roade jag mig sedan med att leka "Buss eller frukost". Valet föll på frukost. Jag fick ta en senare buss. På tunnelbanan såg jag sen att jag inte var ensam om att fira Halloween. Vagnen var full av trötta lik, utspökade tanter och griniga gubbar. Men konstigt nog verkar de flesta tunnelbaneresenärer tro att det är Halloween året runt.

Arbetsdagen gick skrämmande fort och på vägen hem kände jag mig helt utpumpad.

Happy Halloween!



Skrämmande lik en utpumpad mutti. Moahahahaa.

Tankehinder

Ganska ofta får jag känslan av att det bara är jag. Bara jag som inte förstår. Bara jag som inte kan.

För några år sedan var det någon som sa till mig att jag verkar ha en elak liten överstepräst som sitter på min axel och talar om för mig att jag inte är tillräckligt klok och erfaren. För att förstå. För att kunna. "Sluta lyssna på honom. För han har fel."

Visst har jag försökt sålla snacket från han på axeln. Men han får fortfarande alltför ofta in en fullträff. En hård vänsterkrok. Rakt på örat.

Livet är väl tillräckligt komplicerat, utan att jag själv ska lägga hinder ivägen för mig. Jag borde vara tillräckligt klok och erfaren. För att åtminstone ge mig själv uppmuntran. Att jag faktiskt förstår. Att jag faktiskt kan.

Jag blir nästan förbannad. På att jag gör det så svårt för mig själv. Är det bara jag? Nej. Jag tror inte det. Det är nog fler. Som tror att det bara är de. Som inte förstår. Och inte kan.


Ekorrterror

Läste nyss en artikel om en terrorekorre som efter att i ett och samma hus utfört ett flertal inbrott, inklusive vandalisering och tarmtömning på golv, har utretts av Länsstyrelsen under två månader för att till sist ha fått sin dödsdom. Det är okej. Ni får skjuta kräket.

Det jag undrar är vad denna långa och förmodligen kostsamma utredning handlat om.

Har man till exempel försökt föra en dialog med nämnda ekorre, för att utreda om det kan finnas laga skäl till hans uppförande. Han skulle ju kunnat agera i rent självförsvar. Om familjen hotade honom till livet i trädgården och enda möjlighet till säkerhet var att ta sig in i deras hus. Kanske bajsade han på sig av ren skräck. Eller så kanske det var familjen som släppte in honom frivilligt. Bjöd honom på ehec-groddar och blev förbannade när han sket på sig. Stackarn. 

Utredningen kan naturligtvis även ha inneburit att en observatör från Länsstyrelsen har legat i buskarna utanför familjens hus för att utreda hur ofta ekorren tar sig in. Och hur han gör det. Samt vilken typ av vandalisering som utförs. "14.53: bryter sig in genom källarfönstret. 14.56: Välter blomkruka i köksfönstret. 14.59: Tömmer tarmen under soffan." Och så vidare. Åtta timmar om dagen. I två månader.

Till slut har man i alla fall kommit fram till att ekorren nog är alltför besvärlig. Och får avlivas. Så nu ska det bara utredas om skottlossning får utföras. För det kan ju bli besvärligt om man måste jaga rätt på det lilla kräket och strypa honom med sina bara händer. Så om ett par månader när den utredningen är klar så kanske familjen får ha sitt hus ifred.

Ett annat alternativ hade ju varit att man redan från början hade lagt ut en råttfälla med en hög smaskiga nötter i. Och transporterat den infångade ekorren till ett mer husfattigt område. Eller varför inte till Länsstyrelsen. De verkar ju inte ha tillräckligt mycket att göra. Då hade de ju kunnat dra igång en segdragen utredning. Om vem som knaprar på deras hus. Och bajsar på golvet.   


Terrorekorren: "Jag var ju bara bajsnödig"

En fripassagerare

Morgontrött mutti bordar bussen på väg till jobbet. SL-kortet som brukar låta mäp-mäp låter istället mip-mip-mip. Vaknar till. Ler mot busschauffören. Prövar igen. Mip-mip-mip. Mip-mip-mip. Busschauffören hindrar fler ihärdiga försök med en beklagande blick och ett "Det tog slut igår".

"Å nej" säger jag. "Å jo" säger busschauffören. Jag tittar bedjande på honom med mina hundigaste hundögon. Och frågar om jag kan åka med ändå, samtidigt som jag funderar ut plan B. Att lifta.

Jag ser mig själv stå vid vägkanten och dra upp kjolen en bit uppför ena benet. Bilden suddas snabbt ut när jag kommer på att jag för det första inte ens har kjol på mig. Och för det andra att mina ben för tillfället är så lurviga att min enda chans till skjuts skulle vara en bilist som är ortodox feminist. Eller hundfångare.

Men busschauffören är en bussig chaufför och säger att visst får jag det. "Tack" gläfser jag glatt. Och går på.

Mähähä, tänker jag, och gnuggar mina händer av förtjusning när jag åker min obetalda bussresa. En förtjusning som går över när jag kommer fram till tunnelbanestationen och måste ladda på kortet med nästan åttahundra kronor. Då inser jag att det inte är jag som lurat SL på pengar. Det är SL som lurar mig. Varje månad. Håhåjaja.



Snääälla. Jag kan väl få betala åttahundra kronor för att få uppleva ännu en månad
med försenade, sardinburksfulla bussar och tunnelbanor? Snääälla.


  

Onsdagspromenad

Fint väder idag så jag tog en liten promenad. Alldeles för mig själv. Men det skulle varit kul med sällskap. Så vill ni följa med?


På väg ut till strandpromenaden.



Ja...strandpromenaden då'ra.



På väg från...gissa vad...strandpromenaden.



Upp mot Riddersviks gård, förbi kolonilotterna.



På väg från Riddersviks gård. Lite svårt att se kanske, men allra längst bort
står bussen vid min åkatilljobbetbusshållplats.



Nu går vi rakt igenom den lilla parken vid Folkets hus. Ni vet där varulvarna
skuttar i buskarna. För nu är vi inne på min gåhemfrånbussenväg.
Jag passar på att posta ett brev i lådan där också.



Bort ifrån varulvstrakterna och in på vägen till höger där framme.



Nu är vi tillbaka på min gata. Vi tar vägen till höger, så kommer vi till vår baksida.



Hemma igen. Allra längst ner bor äldsta dottern Ida. Vi bor på våning två och tre.
Längst upp bor mina föräldrar. Muttimutti och muttivati.

Kul att ni ville följa med på min promenad.

Och nej. Jag har inte blivit hackad. Även om det är svårt att tro att jag varit ute och gått på promenad. Alldeles frivilligt. Och dessutom fotograferat. Och skrivit ett blogginlägg om det. På ett ganska seriöst sätt. Och...ja...jag kanske är hackad trots allt. Inte min dator då. Men min hjärna. A brain hacker. Wou. Exajting.

Hackad

Nu i dessa hackningstider så gäller det att se upp.

Såsom gammal hackkyckling är jag dock alltid redo. Stridsyxan har grävts upp och lösenorden har bytts. 

Men om det skulle vara så att ni tycker att något inlägg på denna lilla blogg är illa skrivet. Eller osedvanligt tråkigt. Då är det förmodligen inte jag som skrivit det. Då har min blogg blivit hackad.

Puh vad skönt. Äntligen någon annan att skylla på.


Det var inte jag. Det var han!

Mörker

En vanlig tisdagskväll (ptiisda, ptiisda, ptiisda) på väg hem från bussen. Klockan är bara halvsju men det är mörkt som mitt i natten. När jag som vanligt tar genvägen genom parken vid Folkets hus så börjar jag, också som vanligt, se mig själv ur ett filmperspektiv.

Filmperspektivet är ett av mina sepåtillvaronperspektiv. Det kommer till mig lite då och då. Till exempel när jag letar efter någonting. Då ser jag framför mig en filmsekvens om hur en irriterad mutti snor omkring i huset och letar förtvivlat. När kameran i nästa sekund zoomar in den borttappade grejen. Halvt dold bakom en hylla. Under en dammråtta. Elakt blinkande mot kameran. Och så ett till klipp på den alltmer svettiga och högljutt svärande muttimänniskan. Som aldrig kommer att hitta det hon söker. The end.

Men som sagt. Nu handlade det ju om hon som gick genom parken. I mörkret. För när jag gick där kunde jag se mig själv i en skräckfilmsscen. Ni vet den där när alla skriker "Menförihelvete, är hon helt dumihuvet! Det fattar hon väl att hon inte ska gå där när det är så mörkt!" och så nästa klipp som visar den dräglande, blodtörstiga varulven ivrigt skuttande bland buskarna.

Nä. Inte så smart. Jag vet. Jag kanske ska ta och byta filmgenre. Romantisk komedi kanske. Eller drama. Med en svårmodig ingmarbergmanwannabe skuttandes bland buskarna. Känns tryggt. Men tråkigt. Båååring. Jag föredrar nog blodtörstiga varulvar trots allt.



Tagning tolv. Yla förihelvete. Inga långa haranger om självförebråelser och gudvetvad. Bara yla! 
Ska det vara så svårt. Suck. Dessa svårmodiga dramaskådespelare.

Dagens tunnelbanetankar

"Jädrar i havet vad många sardiner det var i den här burken. Jaja, det är bara att stå. Ut. Får säkert sittplats vid Fridhemsplan.

Synd för mig att alla runt omkring mig är huvudet högre. Och tur för dem att jag tvättade håret imorse. Men synd för mig att han där glömde deo imorse. Puh. Genom jackan och allting. Inte dåligt.

Och det skulle ju vara fint om han här kunde hålla ordning på sin armbåge. För tusan. Håll dig undan. Undrar just vad som skulle hända om han drämde till mig på näsan så att blodet sprutade. Förmodligen ingenting mer än att folk skulle tycka att jag var otroligt besvärlig som står här och blöder. Och kladdar ner. Som en sardin i tomatsås. 

Men det kanske skulle innebära att alla runt omkring mig flyttar lite på sig då. Lämnar lite space runt den lilla jobbiga blodiga människan. Kanske skulle till och med någon vänlig själ se till att jag fick en sittplats. Hm. Det kanske inte skulle vara så illa trots allt. Att få en armbåge på näsan. Hellre det förresten. Än en armhåla. Puh."



Ståplats på gröna linjen i rusningstrafik

Lördagsblandning

I fredags kväll fick vi en present. En Uppsalastudent. Hon virvlade in här som ett färgglatt höstlöv. 

Igår morse förmiddag (nämen hörru mutti, tio blir väl lagom tidigt) väckte vi Sofia såsom alldeles nybliven nittonåring med sång, pussochkramochgrattis och presenter. En blåsapa, en sadelfårskinnsmössa och tio säsonger av "Friends". För att nämna några.

På eftermiddagen blev det födelsedagsfika. En liten tårta för sakens skull, men framförallt munkar. Munkar med hål, munkar utan hål, munkar med sylt, munkar med kräm. För Sofia funkar munkar. Alltid.

Himla härlig dag, tänkte jag och satte mig senare vid datorn för att skriva ett blogginlägg om hela härligheten. Då övergick dagen från härlig till besvärlig. Nätverksinställningarna på datorn hade fått en psykos och vägrade fungera normalt. Efter diverse obetänksamma tämligen starka uttalanden (riktigt förjävliga svordomar alltså) gav jag upp, sparade ner viktiga dokument, foton med mera på en extern hårddisk och blåste ur vår segdator så att det skulle bli en piggdator.

Och det gick ju bra. Förutom att jag glömde spara en liten detalj. Alla mina viktiga mail, snyggt sorterade i mappar. Borta. Ingen koll på någonting. Fan. 

Jaha. Då får jag väl passa på att öva på att tappa kontrollen då. Kan ju vara bra. När jag tänker efter så är det ett riktigt bra träningstillfälle. Nämen så himla bra att jag glömde de där mailen. Så att jag kan träna på att tappa kontrollen. Fantastiskt bra faktiskt. Jag tror till och med att jag ska radera lite fler viktiga filer. "Systemfiler". Det låter viktigt. De tar jag. 


En dag med inblåst, utblåst och bortblåst

Chain chance

Ett sätt att få fler att hitta till denna lilla blogg skulle kunna vara kedjebrev. Ni vet. Skicka denna länk vidare till tio andra inom en vecka. Annars drabbas du av muttis hämnd (moahaha). Eller snarare, skicka denna länk vidare till tio andra inom en vecka. Annars händer inte ett skit. För mutti gillar inte kedjebrev.

Annat var det på den gamla goda tiden. När kedjebrev var riktiga brev. Själv var jag med i tuggummiklubben i slutet på sjuttiotalet. "Skicka ett tuggummipaket till den som står överst på listan. Stryk namnet, skriv ditt eget sist och skicka vidare till tio personer. Inom ett par månader kommer du att få trehundrasjuttiofem tuggummipaket." Jo tjena. Jag fick fem stycken. Det hade definitivt lönat sig att elda upp brevet och bränna pengarna på att köpa tuggummina själv istället. Men det var ju i alla fall spännande.

Numera sker kedjebrevsutskicken via mail. Och inte kan man maila tuggummin. Så istället innehåller breven löften om lycka och pengar. Eller hot om olycka och fattigdom. Så länge det inte är Svenska Spel eller Gud Fader själv som är avsändare, är skräpet inte mycket att bry sig om.

Ett kedjebrev ska i så fall innehålla någonting riktigt. Något som alla vill ha mer av. Tid till exempel. 

"Detta brev innehåller som vanligt bara en massa dravel, så skit i att läsa det. Då har du sparat tio minuter av din dyrbara tid. Skicka vidare detta mail till fyrtiosju andra personer samt till den du fick mailet av. Inom en vecka har du mottagit ytterligare fyrtiosju mail, som du ska skita i att läsa. Du har då sammanlagt sparat åtta timmar, det vill säga en hel extra dag."

Skulle det kunna vara något?


Aha. Kedjebrev.

Visa fler inlägg