I adventans tider

Här går jag och adventar. Det har jag gjort hela dagen. För den som adventar på något gott. Adventar aldrig för mycket. 
 
Jag tycker nämligen om att smyga in julen så här vid första advent. Det ska liksom bara bli lite julaning. Om ni förstår vad jag menar. Så här till exempel:
 
 
Bara en aaaaningens julkänsla. Inga tomtar. Bara lite småadventigt. Ja och så var det ju adventsljusstaken också. Som ju är ganska julig trots allt. Några små röda äpplen blev det i och för sig. Och javisstja. En röd duk också. Men nu får det väl räcka. Vi skulle ju bara smyga in julen. Inget mer julrött nu.
 
 
Jamen asså. Tomteluvorna på stolarna är väl inte direkt julröda. Mer luvröda. Om ni förstår vad jag menar. Det är väl inte så farligt. Och vem har sagt att det är tomteluvor. Det är väl helt enkelt vanliga stolsluvor bara. Även stolar kan frysa på vintern. Har jag hört.
 
 
Och ja. Det kanske jag har. Bytt till julgardiner. För de råkade ju synas i bild där bakom bordet. Men några tomtar blir det inte. Sådeså. 
 
 
Attans. 
 
 
 

Nollte advent

Grattis till er alla. Idag är det nollte advent. Det är dagen då vi förbereder oss inför advent. När vi vitnar mossa, risar lingon, dissekerar saffranskrokusar, formar pepparkaksformar, kryddar vin, skördar mandel och torkar vindruvor. Eller ja. Inte riktigt. Men vi gräver i alla fall en gång genom förrådet för att nå fram till adventsljusstakarna som ska fram nästa helg.
 
Nu är jag i och för sig ganska besviken. För i år hade jag bestämt mig för att börja fira lite tidigare än nollte advent. Redan vid minus första advent. Alltså dagen när jag skulle förbereda mig inför nollte advent. Och så visade det sig igår att det var förra helgen. Jösses. Vilket antiklimax. Ni kan ju tänka er själva. När man har skapat en helt ny och innovativ högtidsdag. Och så missar man den redan första året. Jaja. Får väl börja med det nästa år istället.
 
Nä. Nu måste jag gå och tända nollte ljuset. Tjing!
 
Mm. Tror bestämt att det är dags att skörda snart. Eller så gör vi som vi brukar. Och köper en påse med färdigskalade mandlar blandade med russin. För det spelar ju ingen roll om det inte smakar lika bra. Vi brukar ändå glömma påsen i skafferiet varje år. Nä. Nu måste jag gå och rensa skafferiet på alla mandelochrussinpåsar. Tjing!
 
 
 

Tillökning

Nu har vi två nya familjemedlemmar! Det blev tvillingar. Två små tjejer. Pigga och nyfikna små busfrön. Frallan och Skeden. Frallan för att hon ser ut som en liten fralla antar jag. Och Skeden för att hon inte ser ut som en sked. Nu hoppas vi bara på att uppfödaren hade rätt när hon sa att båda var tjejer. Annars kommer vi snart att ha en hel frukost springandes här hemma. (Nej Prickiga Korven. Sluta reta Filen nu. Han blir sur.) (Det där var sista gången Skinkan. Nu är du rökt!)  (Så söt du är Marmeladen. Jaja du också lilla Koppen.) (Oj så fort Laktosfria Latten springer!) (Nädu Skeden. Nu rör du till det igen.) 
 
Det är faktiskt första gången som Sara har två hamstrar. Tidigare hamsterfamiljemedlemmar har alla varit singlar. Så första morgonen efter det att Frallan och Skeden flyttat in på Saras rum så berättade Sara att hamstrar tydligen kommunicerar med varandra. "Oh så spännande." Sa jag. "Mycket." Sa Sara. "Vad säger de då?" Frågade jag. "Hur ska jag kunna veta det?" Svarade Sara. "Jamen hur låter de?" Frågade jag. Ungefär så här: SQEEEEEEK!" Svarade Sara. Med ögonen trött hängande någonstans nere vid näsroten. "Oj hoppsan." Svarade jag. 
 
Som tur är har Frallan och Skeden börjat prata lite tystare med varandra. Och säger mest "sqeek". Och något litet "mip". Och kanske något "nuärdetminturattspringaistorahjulet". Så det behövdes trots allt inte hörselkåpor och dubbla sömntabletter för att kunna sova. Och tur är väl det. För jag har inte hittat ett enda par hörselkåpor som som är så små att de passar dvärghamstrar. Jag tänkte nämligen att de skulle börja prata teckenspråk med varandra om de inte hörde något. Mycket tystare. Bra plan, eller hur?
 
 
 
 
 
 

Sardiner på tub

I vanliga fall är jag en sån där lyckligt lottad lokaltrafikåkare som alltid får sittplats. Jag går nämligen på tuben så långt ute i hoodsen att det inte har hunnit gå på så många tubåkare före mig. Men i morse så var hela tuben full när jag skulle gå på. Tub och tub förresten. Snarare burk. Full med västerortssardiner. 
 
Så jag stod där mitt i gången. Och försökte vara så lite ivägen som man bara kan vara när man står mitt i en gång. Och reflekterade lite över saker och ting som jag brukar göra när jag åker tunnelbana. Insåg där och då att jag kommit upp i den där åldern där man faktiskt behöver börja oroa sig. Nä alltså. Inte för att man inte ska få en sittplats. Utan för att någon faktiskt ska erbjuda en sin sittplats. Ve och fasa. 
 
Nu behöver i och för sig inte ett erbjudande om sittplats bero på att någon tycker att jag ser gammal ut. Det kan ju faktiskt bero på andra saker också:
 
 1. Jag verkar handikappad. Nja. Inte så stor risk kanske. Det enda handikapp jag har är att jag är laktosintolerant. Och det räknas väl inte direkt som ett handikapp. Och inte syns det heller. Även om magen kan vara lite svullen ibland kanske.
 
2. Jag verkar höggravid. Mäh. Laktosintolerans var det ju. Inte vecka trettio. Dessutom är jag väl för gammal för det. Eller ja. Jag är ju inte så gammal sa jag ju. Hur ska jag ha det egentligen.
 
3. Jag verkar sjuk. Hm. Ja så här tidigt på morgonen i en sardintub så ser jag väl inte ut som en fräsching precis. Men sjuk? På sin höjd lite snuvig. Räcker väl knappast för att bli erbjuden en sittplats. Om någon däremot kunde läsa mina tankar så kanske det skulle räcka för att någon skulle be mig sätta mig ned. Eller be mig gå av. Eller be mig om nåd. (Moahahaa. Världsherravälde!) Men nu kan ju inte någon läsa mina tankar. Väl?
 
4. Jag verkar verkligen vilja sitta ned för att läsa Metro. Jo. Så skulle det ju definitivt kunna vara. Ja. Så är det nog.

Himla bra. Om någon erbjuder mig sin sittplats så är det ju inte för att jag verkar gammal, handikappad, höggravid eller sjuk. Det är ju bara någon som vill att jag ska kunna sitta ned i lugn och ro och läsa tidningen. Så snällt.
 
Och om det nu inte skulle vara det som är orsaken. Så skit samma. Efter en kvart i en sardintub så är jag beredd att vara vad som helst för att få sittplats. Gammal? Javisst. Som gatan. Gravid? Jajamen. I vecka femtioåtta. Sjuk? Du skulle bara veta. I alla fall om du kunde läsa mina tankar. (Moahahaa).
 
 
Mot Hagsätra. Mot hagsätra. Tag plats.
Jo tjena.
 
 
Visa fler inlägg