Kommunikationsmedel

Idag satt jag mitt emot en tunnelbaneresenär av modell mindre. Jag skulle tippa på cirka tjugohundraelva års modell. Och naturligtvis hade hon sin mamma bredvid sig. Vilken årsmodell hon var av vet jag dock inte. Förmodligen den årsmodell som nyss fyllt tjugosju. Precis som jag alltså.
 
Otålig, som tunnelbaneresenärer av den storleken är, frågade hon sin mamma när de skulle vara framme. "Vi ska av nästa. På Thorildsplan." Sa mamman. "Jaha. Men Behåj då?" Undrade lilltösen. "Eh. Va?" Sa mamman. "Behåj". Sa lillpluttan. "Fel håll?" Frågade mamman försiktigt. "Nej. Behåj." Sa skruttan. Och såg ut som mamman var helt fläng. "Eh." Sa mamman. Igen. Vilket resulterar i att lilltjejen spänner ögonen i mamman och råskriker. Som en jättebamsing till björn. "BEEEHÅJJJ!" Så att mammans hår fladdrar och hon nästan ramlar baklänges.
 
Barnet som undrar hur mamman fortfarande inte förstår vad hon säger trots att hon skrikit sitt allra högsta, bryter nu ihop fullständigt i en gråtande och skrikande liten hög. Vansinnigt frustrerad och arg på sin mamma som inte verkar fatta det enklaste lilla ord. Tills mamma tar fram en klase vindruvor och frågar "Vill du ha?". Nu var jag helt säker på att dottern skulle bli fullständigt galen. Det skulle jag ha blivit om jag fick den frågan mitt i ett sammanbrott. Men inte. "Ja tack." Svarade barnet. Och satte sig upp igen och började mumsa på vindruvorna.
 
Under hela tiden som detta utspelade sig så satt jag och ansträngde mig till fullo för att inte fnisset skulle sippra ut. Samtidigt som jag inte kunde låta bli att fundera. På vad Behåj var för station. Och inte kunde jag fråga heller. För jag tror varken Lill-Baloo eller hennes mamma hade uppskattat det.
 
Dessutom funderade jag på om jag skulle testa det där själv. När folk inte förstår vad jag pratar om. När jag står där vid whiteboarden. Och förklarar på vilket himla bra och konstruktivt sätt som vi borde lösa ett problem. Och folk gapar som fågelholkar. Om jag skulle ta och skrika ut det istället. Som en jättebamsing till björn. Och om de fortfarande inte förstår. Så kanske man får vindruvor. Och det är ju gott.
 
 

Sökes: Napp

Satt på tunnelbanan på väg hem från jobbet och kände mig kinkig. Lite grinig kan man säga. Tittade på en omkringettårig småtting som satt i en vagn. Som också kände sig kinkig. Lite grinig kan man säga.
 
Vi utbytte kinkiga miner. Och griniga grin. Ända tills hans pappa helt sonika fick nog. Och stoppade in en napp i munnen. Alltså i småttingens mun. Inte min. Det skulle ha varit jättekonstigt. Hur som helst blev ettårssmåttingen plötsligt totalt okinkig. Och ogrinig. Satt där och verkade tycka att livet var toppenploppen.
 
Och då kände jag bara. Avundsjuka. Jag vill också bli okinkig. Och ogrinig. Varför kunde jag inte bibehållit den där vanan. När i mitt liv bytte jag ut nappen mot tyngre grejer. Som till exempel shopping. Eller choklad. Eller vin. Vad var det som gick snett. Hur kunde jag byta ut en billig, återanvändbar och icke kalorigivande tröstnapp. Mot dyra, kaloririka och vanebildande tröstovanor. Fan. Jag ångrar mig. Ro hit en napp. Jag måste göra ett försök. Att göra om. Göra rätt. Jag vill bli också bli okinkig. Och ogrinig. Utan att bli varken fattig, fet eller flummig.
 
Jaha. Det kunde man ju ha anat. Att det var katterna på skansens fel. Men jag är inte densomärden. Jag är inte bitter. Nu vet jag ju var jag kan få tag i en. Helt gratis. Ha! Kattskrällen. 

Obilburen

Nu har jag haft min nya räserbil till och från Åkeshov i några veckor. Och vad gör jag där då. Kan man undra. Parkerar bilen. Gör jag där. Och sen tar jag tuben till jobbet. Himla skönt. Sparar in nästan en timmes restid varje dag.
 
Idag fick jag dock skjuts till stan så då fick räsern vila hemma. Och så blev det första dagen på flera veckor som jag fick vara utan bil på hemvägen. Med tjugofem minuters extra restid. Med tråkväntan i långbusskö till jättetrångbuss. Men jag fick även uppleva en hel del saker som jag hade missat om jag gått av tuben i Åkeshov som vanligt.
 
Till exempel hade jag då inte fått uppleva den där fiolisen som gick på efter Åkeshov. Som tyckte att det inte genererades tillräckligt högt marskattsjamande från hans fiol. Utan hade med sig en högtalare på hjul så att hans elfiols skrik på hjälp kunde höras i hela vagnen. I tåget bakom. Av en lomhörd gumma. Med hörselskydd.
 
Jag hade även missat den runtomkringtrettioåriga tjejen med beige dunjacka mitt i maj. Ja alltså. Hon hade inte dunjackan mitt i maj. Hon hade dunjackan mitt på sig. Fast det är maj. Dessutom var det den där fluffelifluffiga michelinvarianten. En sån man har när det är cirka minus massor grader. Hon såg ut som en gigantisk falafel. Mycket skojsigt.
 
Sen hade jag ju inte heller fått uppleva den där killen som gick på med en påse med snabbmat. Som snabbt spred sin doft av mat så att den kändes i hela vagnen. I tåget bakom. Av en snuvig snorunge. Med näsklämma. Och det var inte det värsta. För det var att jag var så sabla hungrig att doften nästan fick mig att börja dregla. Eller rättare sagt. Den fick mig att börja dregla. Rätt flödigt också. Typ bäbis med bitring.
 
Så det var väl tur. Att jag inte hade bilen idag. Och missade allt det här skojsiga. Men imorgon blir det bil igen. Man vill ju inte ha alltför skojsigt. Alltför ofta.  
 
Om den här snubben går ombord. Utrym hela vagnen. Även i tåget bakom.
 
 
 

Tunnelbanetankar

Har ni också suttit och fantiserat om folk på tunnelbanan? Eller på bussen. Nej, jag menar faktiskt inte snuskelisnuskfantasier. Men det var förmodligen det första ni tänkte på. Era små busar. Jag menar lite mer vardagliga fantasier.
 
På tunnelbanan hem idag så roade jag mig med att spana på mina medresenärer. I smyg. Och fantisera lite om dem. I smyg. "Oops. Han där ser ut att haft en dålig dag. Spillde kaffe i portföljen. Tappade brickan i matsalen. Stackarn." Tänkte jag. Och såg medlidsam ut. "Men hon där ser verkligen lycklig ut. Har säkert gjort något riktigt bra idag. Som att nå nästa nivå i Candy Crash. Suck. Dagens ungdom. Tänkte jag. Och skakade på huvudet. "Ajajaj. Han ser inte ut att må bra. Åt säkert gräddtårta till fikat. Fast han är både gluten- och laktosintolerant. Klantskalle. Hoppas han hinner hem. Så att han slipper göra som björnarna. Och bajsa på perrongen." Tänkte jag. Och såg illamående ut. "Han där är nog kemilärare. Och har fått cancer. Så han börjar tillverka amfetamin. Så att han kan tjäna ihop en massa pengar till sin familj." Tänkte jag. Och insåg att jag har tittat för mycket på TV-serier. Och såg trött ut. På mig själv.
 
När man sitter och fantiserar så här om andra. Så funderar man ju naturligtvis på om alla andra gör samma sak. Och kanske fantiserar om vad jag är för en. Inser då att jag ju har ett ansikte som gör att det går att läsa mig som en öppen bok. Ett Bookface. Vilket innebär att allt jag tänker syns lika tydligt i mitt ansikte som en statusuppdatering.
 
Jag hade alltså precis suttit och glott på folk. Snabbt växlat mellan att skaka på huvudet och se medlidsam, illamående och trött ut. På mig själv. Vad deras fantasier handlade om behöver man kanske inte ha så bra fantasi för att förstå. Rörde sig förmodligen kring begrepp som traumatiserad, bäng och toktant. Nästan så att jag ville resa mig upp där på tunnelbanan och säga till folk runtomkring mig "Nämenalltså. Jag är inte tokig eller så. Jag sitter bara här och fantiserar om er." Men jag bestämde mig för att låta bli.
 
 
Har ni sett de nya skyltarna på tunnelbanan? #Stolt  

Parvelbetraktelser

Idag på tunnelbanan på väg hem från jobbet så satt en liten parvel i tvåårsåldern. Hon satt där i sin vagn. I en röd overall och stövlar med stjärnor på. Med hårlockarna spretandes åt alla håll. Helt tyst och stilla. Med en halv banan i ena handen. I en halvtimme satt hon där med sin banan. Utan att äta den. Tittade bara storögt. Betraktade alla människor och allt som hände runt omkring henne. 
 
Alla andra i vagnen sysselsatte sig med någonting. Sådär som vuxna och barn över två år gör. Pillrade på sina telefoner. Eller lyssnade på musik. Eller läste en bok. Eller alla tre saker samtidigt.
 
Jag satt där och betraktade den betraktande parveln. Samtidigt som jag pillrade på min telefon. Och lyssnade på musik. Och tänkte att det är så där man ska göra lite då och då. Bara sitta och betrakta. Andra människor. Och vad som händer runt omkring en. Med eller utan banan. Men definitivt utan telefon. Och utan musik. Och utan bok.  
 
Kanske ska ta en parvelbetraktelsedag ett par dagar i veckan. Låta telefonen och tidningen vila i väskan. Låta hjärnan få lite andra intryck. Än Outlook, Facebook, och Metro. Se på andra människor. Hur de ser ut. Vad de gör. Och undra vad de tänker på. Hur deras liv är. Nu vet ju inte jag om just denna lilla parvel tänkte just så. Hon kanske bara tänkte "Jag sitter här med min banan och nu tittar jag till vänster" och "Jag sitter fortfarande här med min banan och nu tittar jag till höger". Men jag tror inte det. Det såg inte ut så.
 
Hur som helst får jag nog tänka mig för. Kanske sätta på mig solglasögon. På min parvelbetraktelsedag. För en tvååring som sitter och stirrar storögt på andra i en halvtimme med en banan i handen är liksom ursäktad. Det är bara sött. Men en fyrtiosexåring som sitter och stirrar på andra. Med eller utan banan. Det är mer...creepy.
 
 
En betraktande parvel. Men creepy.
Visa fler inlägg