Hänt i advent 2

Gårdagen var mer en gådag än en gårdag. Vi gick väldigt många steg. Trappsteg framför allt. Eftersom vi hjälpte dotter med familj att flytta. Från en trea på tredje våningen. Utan hiss. Till en villa på nollte våningen. Utan hiss. Nu får man väl trots allt vara glad att det ändå fanns trappor. Skulle blivit ännu besvärligare om de bodde på tredje våningen utan trappor. Utan hiss.
 
Vi klarade oss faktiskt på en styck flyttdag och hann till och med hjälpa till att bygga ihop sängen åt dem innan vi åkte. Så att den småbarnsochflytt-trötta familjen åtminstone kunde gå och lägga sig och sova någonstans mitt i röran. Och så att det storbarnsochflytt-trötta paret kunde åka hem och slänga sig i soffan mitt i röran. Innan de också somnade. Och vaknade nästa morgon med en obegriplig träningsvärk i vaderna. Ja i alla fall jag. Stefan får inte träningsvärk än mindre att han ålar sig fram och tillbaka till Säffle. Men som tur är kan jag i alla fall gå upp för trapporna här hemma. Men eftersom jag inte kan gå ner igen så blir det så att säga naturligt att hålla sig på övervåningen. Otur att tvättstugan ligger på nedervåningen. Himla otur. 
 
Idag har jag förutom att hålla mig på övervåningen ägnat mesta tiden åt småfix. Sånt där man kan ägna en söndag åt. När man inte orkar göra så mycket mer än att småfixa. Och vet ni. Jag glömde min julkalenderöl igår. Så idag har jag två. Stackars mig. Det får nog bli en till förrätten också. Ja till chipsen alltså. För ni vet. Man måste äta salt om man har ont i vaderna. Det är jag helt säker på att jag har läst någonstans. Tror det stod i ett blogginlägg som någon skrev idag. Jaja. Minnet är kort.
 
Ja just det. Nu kom jag ihåg. Det stod "Man måste äta salt om man har ont i vaderna." Jajamen. Precis så stod det. 
 
Ha en himla trevlig andra advent nu. Det tänker jag ha.
 
 

Hänt i advent 1

Första helgen i december. Tänk vad tiden går. Det känns som om det bara var två veckor sen jag fyllde femtio. Och så är det hela femton dagar. Ja jösses. 
 
Femtioårsdagen firades i ett stillsamt och mysigt Nora. Tillsammans med Stefan. I present fick jag presentkort i MOS (Mall of Scandinavia) som senare omvandlades till två finfina ullplädar från Klippan (tack alla Nybergare). Jag fick också en kväll i januari med Johan Glans. Eller ja. Det blir inte bara han och jag förstås. Stefan ska ju följa med också (tack Stefan). Och så fick jag Prosecco, finfin choklad och en shoppinghelg i vår tillsammans med mina finfina barn som vet precis vad en mutti gillar (tack alla barn & co).
 
I fredags var det lucköppning för första gången. Och nu när vi har påstått att barnen har blivit för stora för en paketkalender (jomenalltså de är ju i alla fall över tjugo hela högen) och därmed för första gången får vara utan. Så har jag fått två. Mähähä. En trisslottkalender (tack Stefan). Och (tadadada) en ölkalender (tack Stefan). Så varje morgon står det en påse på köksbordet med en flaska öl inköpt från ett arbetskamratligt mikromikrobryggeri. Ölen får dock vänta ända till kvällen med att bli uppdrucken. Det blir ju inte så bra med öl till frukost. Jag är nämligen så himla trött på morgonen att jag ibland inte vet vad jag håller på med. Och riskerar därmed att skrapa ölen och dricka trisslotten. Och så kan man inte ha det. Nu kanske jag bara tuggar på trisslotten och skrapar smörgåsen. Och det känns inte lika illa. Jag menar. Tuggat på trisslotter har väl de flesta gjort i sina dar. Bara man inte äter upp det där lilla kontrollfältet. Nu står det i och för sig bara att man inte får skrapa där. Men jag antar att man inte får tugga där heller. Men jag kan nog tycka att de borde förtydliga det lite. Får ej skrapas eller knapras på. Skulle det stå. Mycket tydligare. Sådeså.   
 
Både igår och idag har vi firat advent med att tukta vinrankan här nere vid uteplatsen. Och på staketet. Och i buskarna. Och i trädet. Och på taket. Och hos grannen. Ja för tusan hakar. När människan försvinner från jorden. Då kommer hela världen att tas över av vindruvor. (Moahaha, världsherravälde). Nu kommer dock just vår vinranka att få vänta ett tag med att ta över världen. För den är numera lika klippt och skuren som glögg och pepparkakor på första advent. 
 
Och på tal om det. Ha en finfin första advent. Det tänker jag ha. 
 
 
 
 
Tadaaa
 
 
 

Busellergodis

Igår laddade vi upp med en stor skål godis åt alla små monster som snart skulle ringa på vår dörr. Men nej. Inte ens en liten vimsig vampyr kom och hälsade på. Så vad gör man. Jo. Man tar saken i egna händer.
 
Jag fick helt enkelt ställa upp som mossigt muttimonster. Och skrämma mig själv halvt ihjäl. Och inte behövde jag klä ut mig heller. Bus eller godis? Frågade jag. Godis. Svarade jag. Okidokitacksåmycket. Sa jag.
 
Spännande att man inte vet vad som kommer att hända. Tänkte jag. Medan jag tuggade på en uppsättning skumlöständer. Så jag testade igen. Bus eller godis? Frågade jag. Godis. Svarade jag. Okidokitacksåmycket. Sa jag.
 
Blir det månne något bus snart. Tänkte jag. Medan jag tuggade på en välformad hallonlaktritsskalle. Så jag gjorde ett nytt försök. Bus eller godis? Frågade jag. Godis. Svarade jag. Okidokitacksåmycket. Sa jag.
 
Nä det blir nog inte mer spännande än så här. Tänkte jag. Medan jag småtuggade på en fizzyflaska. Så jag fortsatte en stund till. Man vill ju inte framstå som en svikare. Efter ett tag började jag dock tröttna. Så jag hoppade över ett moment. Själva frågan. Jag hade ju ändå börjat förstå vad jag skulle svara. Och man måste ju vara effektiv. När man har en väldigt stor skål godis och bara ett ganska så litet mossigt muttimonster.
 
Håhåjaja. Det är inte lätt att ensam göra samma jobb som en hel skock spinkiga spöken, hetska häxor och vimsiga vampyrer. Men man får väl offra sig. 
 
 
En mycket nära släkting till det mossiga muttimonstret
 
 

Biltankar

Om man vill ha lite tid för sig själv. Så kan jag rekommendera att ta bilen till jobbet en regnig dag vid sisådär halvåttasnåret. Då får man jättelång tid för sig själv. I bilen. I oändliga köer som rör sig långsammare än en drogad snigel. Det var i alla fall vad jag gjorde imorse.
 
När jag då sitter där och filosoferar och puttrar fram på ettan i femochenhalv kilometer i timmen och just då råkar ha ett avstånd till bilen framför som är något längre än jag hade för tio sekunder sen (så som det kan bli när man puttrar fram på ettan i femochenhalv kilometer i timmen) så blir jag omkörd. Eeh. Va. Varför kör man om någon i en drogad snigelkö som går hela vägen från Vällingby ända bort till Hjulsta? Och det var inte så att omkörarbilen skulle ta till vänster i nästa korsning och bara var lite otålig. För hen fortsatte framför mig i flera kilometer till. Så resten av bilfärden roade jag mig med att fundera på vilka orsaker som faktiskt kan ligga bakom en omkörning i en sån situation.
 
1. Hens lyckotal är tretusenfyrahundrafemtiofem. Och just nu låg hen på plats tretusenfyrahundrafemtiosex i kön, och såg sin chans till en fantastisk onsdag om hen istället kunde ligga på sin lyckotalsplats ända bort till E18. 
 
2. Hen gillade inte att titta på min bak. Nu tror jag i och för sig inte själv på detta alternativ. Eftersom min bak är synnerligen sevärd. En finfin liten toyotabaklucka. 
 
3. Hen har ett tvångsbeteende som innebär att hen måste bilda ord av de registreringsskyltar hen ser. Och inte kom på fler ord än MELLANMJÖLK av MLM som står på min skylt. Och det får man väl förstå. Att sånt kan man faktiskt få panikångest av.
 
4. Hen hade en hundbur där bak. Hen kan även haft en hund i buren. En hund som kanske lider av posttraumatisk stressyndrom efter att ha blivit jagad av en älg lika stor som en mindre lastbil. Och det låg faktiskt en mindre lastbil och såg hotfull ut precis bakom hens bil. Så det är ju inte så konstigt. Om man vill flytta på sig då. Stackars hund.
 
5. Hen är en serieomkörare. Och kan faktiskt inte hjälpa att hen har ett omkörningstvång. Hen kanske till och med går i terapi för detta. 
 
6. Hen har luckfobi. Och ser hen en lucka i en bilkö. Så måste hen fylla ut den. En fobi som även kallas rattfylla.
 
7. Hen är en idiot. 
 
 
En fobisk fyllerist med tvångstankar och stressad hund? 
 
Någon som har fler förslag?
 

Fredagsfirande

Igår firade jag den internationella ginochtonicdagen. Den visade sig i och för sig vara i förrgår. Men grattis i efterskott får vi väl säga då. Till den internationella ginochtonicen. Eller kångrattjuläjtjöns kanske man ska säga. Nu när det är intörnäsjönäl och allt.
 
Att jag visste att denna fantistiska bemärkelsedag inträffade beror på att detta uppmärksammats på facebook. Och att både Sara och Sofia genast förstod att de skulle tagga sin mamma. Dessutom blev jag lovad att jag skulle få en ginochtonic av Sara direkt när jag kom hem från jobbet. (Tack sötnos!)
 
Så på väg hem från jobbet smet jag in på Ica och handlade en styck flaska tonic. Och en styck lime. Mycket avslöjande. Tänkte jag när jag la upp varorna framför näsan på icakassapersonen. Ja inte vad jag skulle använda dem till. Det var ju uppenbart. (Dah!) Utan att jag hade glömt den stora bemärkelsedagen och försöker kompensera det dagen efter. Mycket pinsamt. 
 
Hur som helst så visade det sig när jag kom hem att jag hade glömt en liten detalj. Gin. Det blir mycket svårt att göra en ginochtonic utan gin. Blir liksom bara ochtonic. Och det vågar man ju inte dricka. Låter mer som ett rengöringsmedel än drink. Så vad gör man. Man tar det man har. Så det blev en laktosfri mjölkochtonic. Nä. Jag skojar bara. Det blev en laktosfri vodkaochtonic. Funkar det med. Och smakar det för lite en. Så får man ta två.
 
Idag ska vi fira den internationella förrådsrensardagen. Det ska bli trevligt.
 
 
 
 
 

Insektsfullt

Idag var en sån dag. 
 
En dag då det krävdes extra många bananer. För att hålla sig på benen både före lunch och efter.
 
En dag då det var extra surrigt. Både i huvudet och runtomkring.
 
En dag då jag kände att jag bara fladdrade runt och inte gjorde någon större nytta.
 
En dag då ett glas vin var helt oemotståndligt. När jag väl kom hem. (Tack älskling. Precis vad jag behövde.)
 
Idag var jag bananfluga. 
 
Men imorgon. Då ska jag vara ekorre. Igen. Mot trädtopparna. Och vidare.
 
 
 
 
 
 
 

Londonmutti del 2

Jamen jag måste ju berätta om de sista två dagarna också. Så att ni har koll på mig menar jag. 
 
Måndagen började med att vi hälsade på Horatio. Eller Horre som vi kallar honom ute i hoodsen. Horre Nelson står längst upp på en pelare vid Trafalgar Square och stirrar på alla som går förbi. Så vi satte oss ner ett tag i trappan och stirrade tillbaka. En utmaning som han till slut vann. Attans. 
 
Den obligatoriska fotbilden. Dock utan sandstrand och havsutsikt. Men vad gör det. När man får med sin kompis Horre på bild.
 
Sen fortsatte promenaden ut på finfingatan Regent Street. Där kan man köpa saker som man inte har råd att köpa men köper ändå. Jag köpte dock ingenting. (Det trodde ni inte va). Fin gata är det i alla fall.
 
Vi knallade vidare bort till Regent's Park. Den enda parken som söndagens stora parkmarathon inte omfattade. Så kan man ju inte ha det. Så vi tillbringade ett par timmar i denna finfina park. 
 
 
 
Längst upp i Regent's Park ligger London Zoo. Tyvärr såg djuren ut att ha det lika trångbott som en skjorta i min garderob. Så där gick vi inte in. När vi gick förbi utanför fick vi dock en och annan gratistitt på en apa, en trött tiger och en välpucklad kamel.
 
Det fanns, som ni ser, varningsskyltar vid djuren även vända ut mot oss som passerade förbi utanför. "Mäh! Ni har inte betalt inträde. Titta inte hitåt". Nä. Skojade bara. Det stod "Mata inte djuren". Fast på engelska. Nä. Jag vet. Inte alls lika roligt. Dålig fantasi de har. De där engelszoopersonerna. 
 
I parken fanns dessutom en massa andra gratisdjur. Eller ja. Djuren var alltså inte gratis. Det är ju inte så att jag bara kan ta en ekorre, stoppa ner i väskan och ta med den hem. (Daa!). Jag menade att de var gratis att titta på. Som apan, den trötta tigern och välpucklade kamelen. Hur som helst. Det fanns alltså hur många ekorrar som helst. (Ekorrar som hoppar. Ekorrar som kastar sig. Ekorrar som fläker sig.) Eller skvörls som de kallas här. Skvörls har uppenbarligen samma stora fritidsintresse som kaniner. Men söta är de. 
 
Vår sista dag började med en promenad till Covent Garden. Där skulle finnas en marknad som heter Apple Market. Fint. Tänkte jag. Då kan man få sig en liten fruktstund. Men någon fruktstund bidde det icke. Det visar sig att på Apple Market finns precis allting annat än frukt. Dessutom hade de inte hunnit plocka upp allting när vi kom. Så det blev varken frukt eller fynd. Men fint var det. Finfint. 
 
Efter att ha knallat runt lite överallt så började det kännas som att vi var klara med London för den här gången. Men eftersom vi hade ett par timmar att slå ihjäl innan vi skulle åka till flygplatsen så gick vi in på Primark. Stefan placerade sig på ett café. Jag placerade mig lite överallt där det fanns kläder att titta på. Och visst hittade jag några saker. Och visst ställde jag mig i kön till kassorna. Och visst skulle jag ha kunnat komma fram till kassorna och känt att jag gjort några fynd. Men nej. Kön tog aplång tid. Och eftersom det inte var aplång tid tills vi skulle åka till flygplatsen. Så fick jag lägga mina wannabefynd i ett hörn. Och besviket lämna byggnaden. Attans. 
 
På Heathrow fick jag dock chansen att göra andra fynd. Gin. För det måste man väl köpa när man är i England. Och visst hittade jag ett par flaskor för ett rättsåbra pris. Och visst hann jag fram till kassan den här gången. Men nej. All billig sprit får man bara köpa om man ska åka till ett land utanför EU. Jag försökte lura i engelskassapersonalen att Sverige visst hade gjort ett skitsnabbt Swexit i veckan. Men nej. Engelskassapersonalen visade oss istället vilken sprit vi eusare kunde köpa. Vilket var lika dyrt som hemma. Så det blev ingen gin heller. Attans. 
 
Vid det här laget så var jag så besviken på mina antifynd så jag bestämde mig för att hämnas. Genom att köpa en väska för tiotusen på Mulberry. Men det gjorde jag inte. För hämnden kändes skönare i tanken än i plånboken.
 
 
 

Londoner

I helgen bär det av till London. Där ska Stefan och jag strosa runt på gatorna. Vi ska dricka eftermiddagste, äta små gurksmörgåsar, svinga våra paraplyer och lite då och då utstöta små "hahaa" på ett väldigt brittiskt Prins-John-aktigt-sätt. 
 
Någonstans mellan gatuvandringarna, testunderna och paraplysvingningana ska jag försöka snappa åt mig ett par shoppingmoments och några pints. Och dryck ska jag nog hinna med att beställa några i farten i alla fall. För i London så består alla drycker nämligen bara av två bokstäver. Te. Öl. GT. Så himla effektivt. Mycket smart. Tyvärr har ju inte Londonborna själva förstått hur smart detta är. De envisas nämligen med att prata engelska och inte svenska. Vilket krånglar till allting något så fruktansvärt. Både för mig och för dem. Dessutom börjar de alltid med att prata om både brunbjörnar och isbjörnar och beskriva vägen till London Zoo när jag gå in på en pub och frågar vilka sorters öl de har. Trots att jag faktiskt pratar engelska med dem. Jaja. De är konstiga de där engelsmännen. 
 
Hur som helst. Nu var ju den här resan delvis en present till Stefan på hans födelsedag. Så jag ska inte förstöra hans present med alltför mycket shopping och öl. Inte samtidigt i alla fall. 
 
Jahaaa. Är det därför de pladdrar om björnar. I London dricker tydligen alla björnar öl. Jaja. De är konstiga de där engelsbjörnarna.
 

Söndagsnöje

Helgen på landet blev precis såsom den skulle. Lördagen bestod dock endast av brasa och vin. Trädgårdfixet gillade inte lördagens ihållande regn utan gick demonstrativt in och la sig under en filt i soffan och tjurade. På söndagsförmiddagen blev trädgårdsfixet på bättre humör och gav sig ut trots att molnen fortfarande befann sig på cirka åttio centimeters höjd. Och jag och Stefan hängde efter.
 
Alla hammockar, stolar, bänkar och bord har nu fått flytta in på vinterpensionatet "Ladan" för en välförtjänt vila. Stefan har åkt runt på gräsklipparen och jagat både gräs och ogräs så nu ser tomten lika fin ut som på julafton.
 
Och som vanligt så var det sen dags för vår bil att få träffa alla andra bilar som också ger sig ut på vägarna på söndagseftermiddagarna. Söndagsbilister är ganska vanligt förekommande krabater. Ofta kan man se dem i ytterfilen där de verkar trivas väldigt bra. Så bra att de gärna kör om samma långtradare i tjugo minuter. Söndagsbilisterna gillar nämligen köer. Som bildas efter dem.
 
Söndagsbilister finns i två underarter. De som gillar att blinka. De gör det gärna och ofta. Även när de faktiskt inte kan byta fil. För att till exempeln någon annan befinner sig där. Till exempel vi. Den andra underarten är den som inte gillar att blinka. Nu kan det i och för sig vara så att de egentligen gillar att blinka. Men av principiella skäl väljer att avstå. Kanske anser de att blinkers är kränkande eftersom man öppet måste visa sina filbytartankar. Kanske anser de att blinkers är så himla pekå. Och det kan man ju inte vara. Eller kanske anser de helt enkelt bara att blinkers är en lyxvara som man inte kan slösa på hur som helst.
 
Jaja. Söndagsbilisterna har som tur är väldigt bra koll på almenackan. De tittar bara ut på söndagarna. Resten av veckan ligger de i dvala. Och laddar inför söndagens underbara och vilsamma biltur. I ytterfilen.
 
Söndagsbilistens två underarter 
 
 

Lantvin

I helgen åker vi till landet. Igen. Det blir väl ungefär varannan helg så här på höstkanten. Ända tills vi stänger igen för säsongen någon gång i slutet av oktober. Hösthelgerna brukar bestå av lika delar brasa, trädgårdsfix och vin. Eller ja. För Stefan blir det snarare brasa, trädgårdsfix och Pepsi Max. Menmen. Man kan ju inte få allt. Eller ja. Det får jag ju faktiskt. Hela påsilådan för mig själv. 
 
Senaste två gångerna vi har varit på landet så har jag dock varit sjuk. Jättetråkigt. Legat i en soffa vid en brasa nära mig. Medan Stefan fixat saker överallt. Och lagt in ett vedträ lite då och då åt mig. Och kanske hämtat något att dricka. Och något att äta på. Medan jag inte har kunnat göra någonting alls. Bara legat där. Framför brasan. Och lyssnat på spraket. Hm. Nu när man tänker på det. Så låter det faktiskt inte så dumt. Jamen hoppseloppsan. Nu tror jag bestämt att småkrasslet har börjat ge sig ut på luftvägarna igen. Hosthost. Sorry Stefan. Men tyck inte alltför synd om mig. Om jag får tråkigt där i soffan. Så har jag ju min påsilåda. 
 
Och nu tänker ni säkert att den där mutti hon verkar väl ändå titta lite för djupt i sin påslilåda. Men det kan jag bara tala om. Att titta för djupt i påslilådan. Gör. Jag. Inte. Det ser jag alldeles för dåligt för. 
 
Ha nu en finfin helg. Det tänker jag ha.
 
 
Wow. En påsilådhandväska. Eller baginbag om man vill vara lite mer intörnäshonal. Med den skulle man ju lätt kunna levla. Från skåpsup. Till väskvätska. Mutti 2.0.
Visa fler inlägg