Ren och fin

Himla fint. Finfint. Är det nu här hemma. Alldeles rent och dammfritt. Nu är det bara jag kvar. Jag känner mig som en dammråtta i storlek extra large. Så jag ska snart hoppa in i duschen och bli lika ren som Rudolf. Sen ska jag sätta mig i vår nytvättade soffa och sniffa sköljmedel tills jag blir yr.
 
Att sätta tillbaka de nytvättade klädslarna på soffan, schäslongen och fåtöljen var dock ingen lek. Påminner en hel del om när man ska sätta på sig sina snygga tajta jeans direkt efter fem veckors semester. Ni vet när man är helt övertygad om att det måste vara dotterns jeans man råkat få tag i. Och när man inser att det inte är det utan faktiskt det där paret som till och med satt lite för löst förut. Och när man då hoppas på att man istället råkat trycka ner båda benen i samma byxben och det är därför de är så trånga. Och när man inser att det inte är det utan att man faktiskt har ett ben i varje byxben. Och när man då hoppas på att någon råkat tvätta jeansen i minst nittio grader och därefter torktumlat dem. Och när man till slut måste inse fakta och lägga sig ner och ta ett djupt andetag för att få igen dragkedjan. Ni vet. Och precis så gjorde inte soffan.
 
Den var helt oförstående när jag skrek åt den att den borde dra in stoppningen och sluta vara så försoffat plufsig. Inte en reaktion. Fåtöljen och schäslongen stod bara stumt och tittade på. Hånlog. Är jag säker på att de gjorde. Till slut fick jag någon typ av soffklädselpsykos och var nära på att ta fram yxan och göra kaffeved av soffjäveln. Men i grevens tid gav den upp och lät sig bli påklädd. Efter det var jag så arg att jag skrämde livet ur fåtöljen och schäslongen. Som i princip hoppade i klädslarna alldeles av sig själva. Jo jo. Ibland lönar det sig faktiskt att bli lite arg.
 
  Inte arg. Men ren.   

Rena rama röjet

Idag har varit en dag med fix, fej, röj och rens. Alla ytor, grejer och vrår i köket som under sommaren har lyckats hålla sig undan alla former av rengöring har idag blivit besökta av en energisk mutti med disksvampen i högsta hugg. Samtidigt som Sara rensat bort oätliga ätligheter ur skafferiet. Och Stefan tillbringat tid med solkiga soffklädslar och andra otyg av tyg som behövde en tur och retur till tvättstugan. Ett antal förbrukade föremål fick dock endast en enkelbiljett. Till soptippen eller Läkarmissionen. Allt beroende på förmågan att fortsätta ett hyfsat lyckligt liv i något annat hem.
 
I min fixfejröjochrens-iver så lyckades jag dock att förvandla minst tre meter finfin aluminiumfolie till tre kubikdecimeter fulful aluminiumfolie. Jag hittade nämligen en lös rulle folie i skåpet. Där någon (förmodligen jag) hade tappat rullen så att en meter folie åkte av. Och sen hade någon (förmodligen jag) rullat upp den på rullen igen. Blev lika knöligt som en knölsvanshals. Eftersom folien nästan var slut så var det lika bra att slänga den. Tänkte jag. Men eftersom vi sopsorterar så drog jag av de sista (metall)folievarven från (papp)rullen.
 
Det visade sig dock, när jag dragit av ett par varv, att det var lite mer kvar. Men det var ju bara ett par varv till kvar. Så jag drog av dem också. Det visade sig dock, när jag dragit av ännu ett par varv, att det var lite mer kvar. Men det var ju bara ett par varv till kvar. Så jag drog av dem också. Det visade sig dock...ja just det. Ni fattar va. Det jag inte fattar var varför jag inte slutade.
 
Till slut stod jag i alla fall med den tomma (papp)rullen i den ena handen. Och flera meter ihopknölad aluminiumfolie i den andra. Så nu har jag dåligt miljösamvete. Jag har tagit livet av en helt vanlig och livfull rulle folie. Utan att ens ha kladdat ner den med kladdkaka, potatisgratäng eller något annat man kan kladda ner folie med. Men men. Vi får hoppas att denna knöliga aluminumhög via metallåtervinningen åter får uppleva full rulle som full folierulle. Utan att råka ut för en drulle som mig. Förlåt folien. 
 
Folie fail
 
 
 
 
 

Överlistad

Mina pillasiginaveln-knep fungerar naturligtvis inte längre. Nu när jag har avslöjat dem. Dumt nog. Ett av knepen håller dock fortfarande. Trodde jag. Vintricket. Det var i alla fall något jag hade planerat att använda mig av ikväll. Så snart jag kommit innanför dörren. Så att jag kunde vara helt säker på att få stanna hemma och pilla mig i naveln hela fredagskvällen. Men istället fick jag smaka på min egen medicin. Och inte vin.
 
För nu ringde en av döttrarna till mig innan jag hade kommit innanför dörren. När jag fortfarande satt i bilen. Och bad mig om skjuts hem. Och till affären för att köpa godis. Attans. Det här gick inte som planerat. Och att svepa ett glas vin i bilen var inte ett alternativ. Jag hade gått på deras luratillsigskjutsfrånmamma-knep. Attans igen.
 
Men visst. Jag hade ju faktiskt kunnat säga nej. Helt enkelt. För inte behöver man svepa vin som svepskäl. Men jag gjorde som de bad mig om i alla fall. De sa ju det magiska ordet. Godis. 
 
 

Morgonkänslig

På morgonen. Så är jag inte bara morgontrött. Och seg som sju sega gubbar. Jag är även totalt överkänslig.  
 
När jag har fått på mig kläder, smink och en någorlunda frisyrliknande kalufsanordning på toppen så är det frukostdags. Med kaffe, macka och iPad. Och det är då det börjar. Varenda nyhet på Aftonbladet och varenda inlägg på Facebook gör att jag börjar gråta. Svältande barn. Jag gråter. Skrattande barn. Jag gråter. Hopplös olycka. Jag gråter. Lycka och hopp. Jag gråter. Ja. Ni förstår. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Jag gråter.
 
I morse tänkte jag att jag skulle försöka undvika detta. Eftersom jag som vanligt hade sminkat mig före frukost. Och vad jag förstår så är tvättbjörnslooken helt ute. Så då tittade jag istället på ett roligt klipp på Facebook. Innehållandes de allra mest korkade uttalandena från Sverigedemokraterna. Och de var många. Och korkade. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så jag grät.
 
 
 
 
 
 
 

Hjärnbrist

Imorse glömde jag en sak i hallen när jag gick till jobbet. Någonstans bland alla sjuttioåtta par skor. Eller mellan skohornen och hallbänken. Så glömde jag min hjärna. Avsaknaden av min bortglömda men relativt viktiga kroppsdel gjorde sig dock påmind först vid lunchtid. Och vad jag gjorde före dess i all min hjärnfrihet kan man ju verkligen fundera över.
 
När klockan slog elva nollnoll och de övriga i vi-äter-alltid-lunch-klockan-elva-sällskapet påkallade min uppmärksamhet så hängde jag på. Som vanligt. Glad i hågen lassade jag tallriken full med mat. Precis när första tuggan lämnat gaffeln och landat någonstans mellan tungspetsen och gomseglet så uppträdde det första symptomet på hjärnbrist. Jag hade ju bestämt lunchdate. Inte med mina vanliga trevliga lunchkamrater. Utan med andra trevliga lunchkamrater. Och inte klockan elva nollnoll. Utan klockan tolv nollnoll.
 
Så det var bara att äta upp maten lite snabbt. Och se fram mot ännu en lunch en trekvart senare. Vilket i och för sig endast blev en kopp kaffe för min del. Och naturligtvis kaffe på maten. Eller på kaffet. Jo jo. Det man inte har i huvudet. Får man ha som magkatarr. 
 
Sen fortsatte eftermiddagen på samma sätt. Med fel papper till rätt möte. Och rätt papper till fel möte. Jag glömde jackan. Och väskan. Och att kissa innan jag gick hem. Ja ja. Det man inte har i huvudet. Får man ha kvar på skrivbordet. Eller i urinblåsan. 
 
Nu undrar ni säkert om jag hittade min hjärna igen när jag kom hem. Jodå. Det gjorde jag. Och jag tänker inte glömma den imorgon igen. För det man inte har i huvudet. Det får man ha i hallen. Någonstans bland alla sjuttioåtta par skor. Eller mellan skohornen och hallbänken. Och där gör den sablar i mig ingen nytta.
 
 

Häckling

Jamen dåså. Då var äntligen häcken fixad. Tyvärr inte min egen. Den ser lika hängig ut fortfarande. Men den andra. Den gröna i trädgården. Den som hängde över till grannen. Grannen på andra sidan gatan alltså.
 
Nu är den dock fint friserad. Eller snarare snyggt snaggad. Precis som många andras tydligen. För vi var verkligen inte ensamma på tippen när vi tippade av vårt risiga ris. Hela västerort verkar ha avrisat sina trädgårdar. Så nu kanske man skulle ta en liten runda i området och beundra alla prydliga häckar. Och de gröna i trädgårdarna också för den delen.
 
Hm. Kanske vore något.

Mutti syndrom

Jag har haft en vecka som varit ganska trött. Eller. Veckan var inte trött. Den var ju faktiskt jämn. Det var jag som var trött. Och tämligen ojämn. Den största orsaken till det är jag nästan helt säker på är precis ingenting alls.
 
Förmodligen var jag i början av veckan drabbad av post weekend syndrom. Och i slutet av veckan pre weekend syndrom. Nu har jag dock endast weekend syndrom. Vilket betyder att alla saker som jag bestämt att jag skulle göra i helgen så att säga passerar revy. De fladdrar alltså bara förbi i min fantasi.
 
Imorse började det så bra när vi bestämde oss för att åka iväg och köpa en elhäcksax. Så att vi kunde ta itu med häcken. Men förutom en häcksax så råkade vi köpa en ny dator. Eftersom den gamla drabbats av pre death syndrom. Eller möjligtvis post death syndrom. Eftersom den påminner mer om en zombie än någon som ligger på dödsbädden. Verkar helt död men får plötsligt en massa ryck, beter sig fullständigt opålitligt och kan när som helst ta död på vilken fil som helst.
 
När vi kom hem fanns det plötsligt mer intressanta saker att göra. Än att frisera en häck. Pliktskyldigast vek vi tvätt en stund. Innan jag hittade både en ny dator och en kall öl. Mycket trevligt. Trevligtrevligt. Dessutom blir nog häcken bara glad. Att få vara fri, vildvuxen och lite smått galen en dag till. Precis som jag.
 
Utsikt från schäslongen
 
 

Idol. Eller?

Sitter här och tittar på Idol. Och tänker att det är ju onödigt. För alla skolungdomar och vara med där. Inte ska de behöva stå i tre kilometer kö. För att bli bedömda efter sitt utseende, prestera under press och bli totaldissade. Det räcker ju med att gå till skolan.
 
Jaja. Man kan ju inte alltid vara positiv.

Huller om buller

Idag fick vi tllbaka ett utfluget barn. Med sambo. Som nu alltså har blivit ett influget barn. Med sambo. I och för sig bara för ett par dagar. Men ändå. Trevligt trevligt.
 
Deras lägenhet är för tillfället inte en lägenhet. Det är en olägenhet. För det är inte med hjälp av tvättsvamp och bomullsvantar som den gamla fasaden avlägsnas i samband med renovering. Det är med våld. Och när det inte fungerar. Mer våld. Tydligen.
 
Till slut fick ungdomarna börja kommunicera via Facebook eftersom de inte kunde prata med varandra. Och nu pratar vi inte om sådana kommunikationssvårigheter som kräver ett besök hos parterapeuten. Utan kommunikationssvårigheter som beror på så mycket oöverröstbart oväsen att till och med en högstadielärare skulle fått nog. Och som kräver ett besök till lugnare trakter. Hit till exempel. Trevligt trevligt.
 
 
 Behöver ett besök till lugnare trakter

Loppisploppis

När katten är borta dansar råttorna på bordet. Eller som man också kan säga. När Stefan är borta går vi på loppis. Solvalla bakluckeloppis. Here we come.
 
Väckte några halvt medvetslösa sommarlovsfirare vid den okristligt tidiga tiden tio. Sen drog vi iväg som en hop påbordetdansande råttor. Väl framme konstaterar vi besviket att de flesta som skulle ha rensat ut förrådet och givit sig hit för att sälja prylar förmodligen ligger hemma i soffan och kvider av midnattsloppsträningsvärk. Eller nåt. För inte fanns det många bakluckeloppisbakluckor öppna inte.
 
Efter fem minuter hade vi dock händerna fulla med två caféstolar, ett bord och en styck matchande blomlåda. Och så var bagageutrymmet i vår lilla Yaris fullt. Hoppsan. Men det visade sig att det trots allt även gick att få plats med ett pussel, en väggklocka, tre katt-tavlor, en trådkorg och en servetthållare.
 
Servetthållaren är vi dock osäkra på. Om det är en servetthållare. Det står "Napkin" på den nämligen. Och enligt Sara och Johanna så betyder det blöja. Men det skulle ju vara jättekonstigt. Att ha ett ställ för blöjor. På matbordet dessutom. Så vi bestämde oss för att det betyder servett. Och blöja. Så får man helt enkelt välja i vilken ände man ska placera servetten. 
 
Trådkorg. Och blöjhållare.
Visa fler inlägg