Idol. Eller?

Sitter här och tittar på Idol. Och tänker att det är ju onödigt. För alla skolungdomar och vara med där. Inte ska de behöva stå i tre kilometer kö. För att bli bedömda efter sitt utseende, prestera under press och bli totaldissade. Det räcker ju med att gå till skolan.
 
Jaja. Man kan ju inte alltid vara positiv.

Simson

Undrar om jag är släkt med Simson. Ni vet han vars styrka satt i hans långa hår. Jag var nämligen hos friselören idag. Fick en mild utskällning. Och kortare hår. Hon sa att hon tyckte att jag har så många olika fina naturliga nyanser i håret. Jag frågade hur mycket hon ville låna. Egentligen var det nog bara ett annat sätt att säga att jag är alldeles grårandig i håret. Men grått är ju också en nyans. Och naturligt är det ju. Att bli gråhårig. Själv skulle jag nog säga att jag är grå-och-ljusbrun-randig. Som en bondkatt ungefär. Men det gör inget. Jag gillar katter. Så jag är nöjd. Så länge jag slipper kräkas upp hårbollar.
 
Hur som helst. Tillbaka till min släkting Simson. Jag är så himla trött just nu. Så jag undrar om inte min energi faktiskt satt i håret. För den är lika väck som mina frissiga lockar. Får kolla efter Simson i släktträdet imorgon. För nu tänker jag gå och knoppa. Nöjd är jag i alla fall. Som jag brukar vara när jag varit hos min finfina frisör. Hon är duktig hon. Den där Delila.

Nä precis. Hur kul är det om man bara är ljusbrun. Och inte har några grå ränder. Gaska upp dig katten. Du blir nog snart också randig.

Fisdag

Jorå. Blev en tisdag som var helt okej. Ingen fisdag i alla fall. Om man nu inte tycker att en fisdag är en bra dag. Kan ju vara bra att släppa loss lite.
 
Kanske inte en så dum idé faktiskt. Jag menar. Det finns ju dagar för att fira allt möjligt. Andningens dag (tredje februari). Lite dumt kan man tycka. Man borde ju fira att man andas varje dag. Mjölkens dag (första juni). Eller Fluortantens dag (första september). Och INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN (tjugoandra oktober). Eller vad sägs om den smått obegripliga Miniatyrrävens dag (tolfte november).
 
Så varför inte De laktosintolerantas dag. Passar ju dessutom utmärkt att ta det dagen efter Mjölkens dag. När alla har klunkat i sig mjölk såsom små till medelstora kalvar. Så kan alla vi laktosintoleranta ligga hemma i soffan och kvida dagen efter. Och fira De laktosintolerantas dag (andra juni). En riktig fisdag.
 
De laktosintolerantas dag. Vilket trams. Varje dag är väl en fisdag. Ät gräs. Så ser du vad jag menar. 

Yr i mössan

Satt och funderade på vägen hem. Och nej. Inte på tunnelbanan den här gången. I bilen. Vilket innebar att det blev lite tankeavbrott ibland för "Tror du att blinkers bara är till för att lätta upp stämningen eller?" och "Jösses Amalia lämnade du gaspedalen hemma idag?". Men däremellan funderade jag. På alla olika roller som jag har varje dag.
 
På jobbet blir det ju några stycken. Lite beroende på vad som behöver göras. Man rycker in lite här och där. Likadant hemma. Jag är inte bara IT-arkitekt (och designer och kravställare och systemanalytiker och testare). Jag är även mamma (och maka och sjuksköterska och terapeut och elektriker och frisör). Det gäller att inte blanda ihop dem bara. Kan ju bli lite stel stämning. Om man börjar ställa krav på sin man. Analysera sina barn. Och lösa kontaktproblem på jobbet. Ja. Eller. Det funkar nog det också förresten.
 
Men visst har vi alla några olika mössor som vi sätter på oss. Kanske en hel garderob full. Kan behövas när det är hela havet stormar. Fast tvärtom. När det finns för få människor. Och för många tomma mössor. Då får några av oss ta på oss fler än en mössa. För hur skulle det annars se ut. Med en sjuksköterska, terapeut, elektriker och frisör som virrar runt därhemma. Skulle bli alldeles för trångt. Och tänk så svartsjuk jag skulle bli. På den där makan. Nä. Det är nog bra ändå. Att man kan ha några olika mössor att ta på sig.
 
Och tröttnar jag till på allt när det blir för mycket. För många mössor. Samtidigt. Typ mösshysteri. Så sätter jag på mig terapeutmössan. Och pratar mig själv till rätta.
 
Mössmutti

Biverkningar

Det är en sak som jag inte förstår. Okej. Det är rätt många saker jag inte förstår. Men man måste ju ta en sak i taget. Biverkningar. Är en av dessa saker. Som jag inte förstår.
 
Har ni läst om biverkningar på bipacksedeln som följer med alla mediciner? För det första. Gör inte det. Om ni inte vill drabbas av hypokondri eller läkemedelsfobi. För det är definitivt biverkningar. Av att läsa bipacksedlar. För det andra. Om ni ändå gör det. Jämför innehållet i stycket som handlar om vad medicinen verkar mot. Med stycket som handlar om biverkningar. Så kommer ni att se att det finns vissa likheter.
 
I de allra flesta fall är de åkommor medicinen ska bota samma åkommor som är vanliga biverkningar. Huvudvärkstabletter kan alltså ge huvudvärk. Medicin mot magkatarr kan ge magsmärtor och illamående. Och sömnpiller kan, hörochhäpna, ge sömnproblem.
 
Men är detta då verkligen biverkningar? Är inte det bara ett tecken på att medicinen inte hjälpte? Jag menar. Om jag har problem att somna. Och tar ett sömnpiller. Och fortfarande har problem att somna. Så kan man väl inte kalla det för biverkning. Det är väl snarare bara..typ...overkning.
 
Och om jag inte hade sömnproblem innan jag tog sömnpillret. Och fick sömnproblem av sömnpillret. Som biverkning. Varförihelafridentog jag då sömnpillret från början?
 
Nä. Jag fattar inte. Kanske kan hitta ett piller mot det också. Och fattar jag fortfarande inte. Så är det nog bara en biverkning.
 
Biverkning av pollenpiller?

Ett öra rött

Jag har funderat på en sak. En röd sak. Mitt vänstra öra. För att vara lite mer exakt. När jag blir varm, stressad, glad, onykter, irriterad eller engagerad. Kanske egentligen hela tiden förutom när jag sover. Eller chillar. Så blir mitt vänstra öra rött. Och varmt. Det högra örat är dock lika hudfärgat och intetsägande som vanligt. Men mitt vänstra öra lyser. Som mulen på Rudolf.
 
Naturligtvis har jag försökt googla detta. Får bara fram ett antal olika hundsjukdomar. Ja hundsjukdomar. Inte hudsjukdomar. Och en massa misshandlade öron. Eller öron som varit i slagsmål. Ingenting om upprörda eller upprymda öron. Som sitter på en helt vanlig mutti. Eller rättare sagt. På vänstra sidan av en helt vanlig mutti.
 
Men visst. Det kanske är en hundsjukdom trots allt. För visst är det lite mysigt att hänga med huvudet ut genom rutan när man åker bil. Med vänsterörat fladdrandes i vinden. Eller så är det helt enkelt bara så att mitt vänstra öra är extra känsligt. Extra lyhört liksom. Uppvärmt och alltid redo att lyssna. Kanske var det så att örat som är så bra på att lyssna försökte stötta en av de närmsta organkollegorna som behövde prata av sig. Ett av de högsta hönsen i kroppen. Hjärtat. Försökte liksom bara hjälpa till lite. Och så slutade det med att örat fick ta över en del av hjärtats jobb. Tjugofem procent av blodpumpandet. Helt utan löneförhöjning. Eller andra förmåner. Endast extra rödhet. Och lite värme och pulserande. Vad fan man nu ska med det till. Tänker örat. Som är missnöjt. Och rött. 
 
Jorå. Det är väl så det är. Man ska naturligtvis lyssna på hjärtat. Men man ska nog inte göra precis som det säger utan att kolla lite med hjärnan först. I alla fall inte utan en rejäl löneförhöjning.
Löneförhöjning mulen. Löneförhöjning.
 
 
 
  
 
 
 
 

Bilkoll

Sitter här och läser en instruktionsbok för min nya räserbil. Det gäller ju att ha lite koll. Tänkte jag.
 
Börjar med ett kapitel om att öppna, stänga och låsa bildörrarna. Men hallå. Hur svårt kan det vara. Nu hade det kanske inte varit så konstigt om det hade varit ett helt nytt öppningsochstängningsochlåsningssystem i den här bilen. Men det är det inte. Det är en helt vanlig jävla bil. Med fyra dörrar. Och en nyckel. Det hade inte heller varit så konstigt om det aktuella kapitlet hade bestått av två sidor. Eller tre. Men det gör det inte. Det består av trettioen sidor. Tre. Tio. En. Sidor.
 
Visserligen kanske det finns människor som inte vet hur man öppnar, stänger eller låser en bildörr. Som behöver ett kapitel på trettioen sidor som förklarar det. Vem vet. De kanske inte ens har sett en bildörr. Hur fick de då körkort och varför köper de då en bil. Undrar ni. Jo. Det kanske är så här. Att de har en betjänt med sig var de än går som alltid öppnar, stänger och låser dörrar åt dem. Och så investerar de sina pengar i utspilld mjölk. Och så börjar de att gråta. Fast de inte ska. Och så blir de fattiga. Men inte helt fattiga. De kanske har lite pengar kvar. Men inte så mycket att de kan ha en betjänt med sig överallt. Som öppnar, stänger och låser dörrar. Och då. Då går de och köper en Toyota Yaris. Och blir jätteglada när det finns ett kapitel på trettioen sidor som förklarar hur man öppnar, stänger och låser bildörrarna.
 
Jagsägerdådet. Tror jag hoppar över det där kapitlet. Får väl bryta mig in i bilskrället i värsta fall. Om jag inte fattar hur man öppnar bilen. Utan instruktionsbok. Jag går direkt på nästa kapitel. Öppna och stänga fönster. J.Ö.S.S.E.S. Jag går och fikar istället.
 
 
Mycket bättre investering.
Om man inte tappar pengarna när man sålt det.
För i så fall måste man öppna, stänga och låsa dörrarna själv.
 
 

Strumplös

Det är så konstigt. De är helt borta. Allihopa. Mina strumpor alltså. I min garderob finns inga. I rentvättshögen (som är en alldeles för hög hög) finns inga. I smutstvättshögen (som är en alldeles för hög hög) finns inga. De finns ingenstans. Jag har dock några misstänkta.
 
Tvättmaskinen. Nä. Det är bara en skröna. Tvättmaskiner äter inte strumpor. Jag må vara smått paranoid men så paranoid är jag inte. Torktumlaren däremot. Där kan vi ha en riktig liten strumptjuv. Tyckte väl att det har varit lite väl mycket ludd i filtret på sistone. Kanske kan tova skiten och sticka nya.
 
Dammråttorna. Mm. Kanske. De anfaller i alla fall fotknölarna på ett riktigt hungrigt sätt när man rör sig här hemma. En strumpa då och då kan de nog snappa åt sig.
 
Grannens hund. Nämenalltså. Allvarligt talat. Jag vet att det är mina barn. Som tar mina strumpor. Jag är inte helt lost. Ligger förmodligen stora strumpberg inne på deras rum. Som isberg. Man ser bara tio procent. Resten befinner sig under ytan. Av de andra kläderna som ligger på golvet.
 
Men jag har hittat en lösning. Nu har jag köpt massor av nya strumpor. Med ett chip insytt i varje strumpa. Så om något av mina barn använder strumporna så skickas ett sms till min mobil. Dessutom dras ett bötesbelopp automatiskt från deras konto. Tjopp bara. Fantastiskt vad de hittar på. Och Sara och Johanna. Om ni läser detta. Mammor ljuger inte. Aldrig i livet. Så det här är absolut sant. Nu får jag väl ha mina strumpor ifred va?
 
 
Jo. Det är klart. Det skulle ju kunna vara så också.

Maskerad

Regn, regn, regn. Blött och trist. Men maskarna har kalas. Maskerad. Kors och tvärs likt spaghetti plaskar de runt på trottoarerna. Så fort regndropparna börjar falla krälar de upp från dikeskanter och rabatter. Upp på asfalt och gatsten. Och när de små slemkorvarna hunnit ända in till Sergels Torg. Från förortens grönska. Då har det regnat länge. Alldeles för länge. Eller så har de bara varit ovanligt snabba. Springmask.
 
Nu har regnet i alla fall bestämt sig för att sluta. Så maskarna har krälat hem igen. Till sina diken. Och rabatter. I alla fall de som höll sig kvar i förorten. De som drog in till stan är det värre med. De hann nog inte ens till Norrtull. Innan gatorna blev torrlagda. De ligger kvar på asfalt och gatsten. Mer likt vaniljstänger. Än spaghetti. Nu är det jag som får gå kors och tvärs på trottoaren. Gå över lik. Likmask.
 
Och det räcker med att läsa nyheterna. För att inse att det inte bara är maskarna som borde kräla tillbaka dit de kom ifrån. Det finns fler. De som mobbar, förtrycker, hatar. Enfaldiga exemplar. Som misshandlar. Med ord och mening. Vissa gör det i skuggorna. Andra gör det öppet. Slår in det i vackert papper. Kallar det partiprogram. Pryder det med en blå och gul blomma. Och sprider sitt hat. Och förtryck. De borde lära av maskarna. När ovädret lägger sig. Då är det dags att kräla hem igen. Till under den sten de kom ifrån. Dräggmask.
 
 

Yes you do...
 
 
Visa fler inlägg