Gardinhistorian

Jajustdet. Jag sa ju att jag skulle berätta om våra gardiner. Som vi inte har. I våra kala koalafönster. Jag var faktiskt rätt snabb med att fixa det också. Direkt när de gamla dammiga pruttfula gardinerna tagits ner för att förpassas till de snälla slaktmarkerna. 

 

Femton meter vit gardinkappa beställdes således skyndsamt från Jotex, eftersom saker i allmänhet och gardinkappor i synnerhet köpes på nätet i denna familj. I beställningen fick även ett par tillhörande dukar följa med. Med rabatt på dyraste varan och gratis expressfrakt gjorde jag ett fynd. Tyckte jag. Men utan rabatt på den dyraste varan och med gratis expressfrakt i expressfart kom endast dukarna. För gardinen skulle nu komma först i maj. Mäh. Sa jag. Och ringde Jotex. Eller Skrotex som vi nu kallar dem.

 

Efter att Jotexjäntan lite irriterat förklarat att de hade minsann råkat se fel och beställa en beige som var den som skulle komma i maj och då fick de väl ändra då, om jag nu var tvungen att ha en vit när jag hade beställt en vit. Och det ville jag ju.

 

Ett par veckor senare undrade jag var gardinen höll hus och ringde därför till den irriterade Jotexjäntans irriterade kollega. Som förklarde att det faktiskt inte var så konstigt att även den vita numera hade leveranstid först i maj trots att den inte hade det förut för nu hade det ju gått ett par veckor. Och så var det bara. Punkt. Och dessutom skulle jag naturligtvis få betala fullt pris för den nu eftersom den ju var beställd på nytt när den första beställningen blev fel och det var ju bara den första beställningen som rabatten gällde. Så vad var det jag inte förstod?

 

Så då sa jag. Nä. Jag vill inte ha någon gardin från er. Jag vill inte ha något från er över huvud taget. Jag gillar inte er längre. Hej då. Sa jag. Typ.

 

Nu satt vi alltså där. Utan gardiner. Men vi hade ju i alla fall dukar. Som passade till gardinerna. Som vi inte hade. Sabla Skrotex. Och kan ni tänka er. Det finns inte en enkel vit gardinkappa i någon annan butik. Vare sig på nätet eller i den riktiga världen. Suck.

 

Så vad gör man. När man saknar gardiner. När man svurit på att aldrig mer handla hos den enda butiken som har den gardinkappa som man vill ha. Jo. Man låter sin käre man bli kund hos dem istället. Få rabatt på dyraste varan. Och beställa femton meter vit gardinkappa. Som kommer i maj. Men hörrni. Berätta inget för Skrotex. 

 

Jamen asså. Vad har jag med era fönster att göra? Jag som är så luddig.
Ja det kan man undra.

Mystifistiskt

När jag vaknade imorse kände jag en viss saknad. Som om jag missat något betydelsefullt. Som om någonting hade hänt utan att jag fick veta det.
 
Ungefär som när jag råkade somna precis i slutet på den där spännande filmen innan man fick reda på vem som mördade betjänten. (Eftersom det inte kunde vara betjänten.) (För han var ju död.) (Hallå!) Eller som när både Stefan och jag somnade på julaftonskvällen det där året när vi vid åttasnåret skulle natta våra pyttesmå småttingar innan vi skulle äta ett vuxenjulbord tillsammans. Och istället fick se fram emot ett vuxenjulbord på juldagen. Till frukost. Eller som när jag blev jättejättekissnödig mitt i melodifestivalen på den tiden när det inte fanns reklampausar så att jag precis missade när Björn Skifs sjöng "röppni fälls, örr ur i knön, och gniblisåå" och bara hann tillbaka till "på kvällen".
 
Ungefär så kändes det imorse. För vem kan egentligen säga vad som hände den där timmen inatt. Eller rättare sagt, skulle ha hänt den där timmen inatt. Mellan två och tre. 
 
Det kanske skulle ha hänt något alldeles särdeles spännande. Kanske skulle ett UFO med små gröna äjliens ha kraschat strax söder om Helgeandsholmen. Och äntligen börjat styra upp saker och ting i det här landet. Kanske skulle Storsjöodjuret ha givit sig till känna. Tagit en selfie och postat på fejjan. Kanske skulle någon som tröttnat på bostadsmarknaden i Stockholm ha tagit sitt pick och pack och flyttat in i en etta med kokvrå och syrgaskammare på månen. Kanske skulle vi äntligen få veta vad Bobby Ewing gjorde under hela den där säsongen han var borta från Dallas. Eftersom det där med drömmen uppenbarligen bara var en dålig efterhandskonstruktion. 
 
Men men. Det får vi aldrig veta nu. Timmen som försvann. Ett av världens olösta mysterier. 
 
Just det. Precis så kändes det imorse.
Say whaaat?

Relationspaus

Ibland kan man behöva lite tid var och en för sig. Lite egentid. Speciellt när man är tillsammans jämt och ständigt. När man liksom börjar bli beroende av varandra. Så när jag gick till jobbet igår, stannade min mobil hemma.
 
Nämen så skönt att vara utan mobil en dag. Så att man slipper bli störd. För man måste ju inte vara nåbar hela tiden. Det är nog bra för själen att vara mobillös lite då och då. Säger ni säkert nu. Jomen tjena. Säger jag då. Jag var i alla fall fruktansvärt störd hela dagen igår. För jag visste aldrig när jag skulle vara på ett möte. Eller var jag skulle vara på ett möte. Allt det där som mobilen håller reda på åt mig. Jag var tvungen att skriva upp möteslokalerna och mötestiderna på små fula gula notisar. Som jag klistrade över hela mig. Jag irrade runt i korridorerna som en levande anslagstavla.  (Du du dudu dudududu.) Ni vet en sådan där lappstinn anslagstavla som finns i ett flerfamiljshus med alltför många arglappsskrivande tanter som tycker att man ska sluta att låta de där de små plastkorkarna på mjölkförpackningarna sitta kvar så att de följer med kartongen i kartongåtervinningen och istället skruva av dem och slänga i plaståtervinningen. Samt ta bort luddet ur torktumlaren. Just det. Precis en sådan anslagstavla.
 
Jag hade heller ingen aning om vad klockan var. Eftersom jag inte har någon klocka. Eftersom jag har mobil. Inte. Och då kan man ju fråga sig hur mycket det hjälper att man skriver upp alla möteslokaler och mötestider på en massa små lappar. När man inte vet vad klockan är. Och det kan jag svara på. Det. Hjälper. Ingenting. 
 
Efter jobbet skulle jag ta en sväng förbi min Tupperwarelangare. Eftersom jag inte hade någon mobil så ringde jag från jobbet innan jag gick och sa att jag skulle komma förbi. Smart där. Tänkte jag. Ända tills jag stod utanför hennes port. Med portkod. Som jag inte hade. Eftersom den stod i ett mail i min mobil. Nämen dåså. Då är det ju bara att ringa henne och fråga. Smart där. Tänkte jag. Suck.
 
Hur som helst kunde jag till slut smita in samtidigt som någon gick ut. Så att jag kunde få min dos Tupperware. Och när jag kom hem. Så kunde jag även få min dos av mobil. Och jag har ingen tanke på att skilja på oss igen. För det är inte för att vara nåbar hela tiden som jag har den med mig överallt. Det är för att slippa irra runt som en levande anslagstavla. (Du du dudu dudududu.) Ni vet en sådan där lappstinn anslagstavla som finns i ett flerfamiljshus med...ja...ni vet.
 
Du du dudu dudududu. Du du dududu duuu. 
Och ni som inte hänger med. Ni är för unga.

Flytta hemifrån

För ett par månader sedan så fick vår soffa nog. Den tyckte helt enkelt att det var dags att flytta hemifrån. Efter många år här hemma började den känna sig trött och sliten. Kände att folk bara satte sig på den hela tiden. Och lade därför ut en kontaktannons på Blocket.
 
Eftersom Soffans polare Schäslongen, Fåtöljen, Fotpallarna och Soffbordet inte ville vara sämre, utan exakt lika dåliga, så hängde de på. Fåtöljen fick napp på sin annons direkt och flyttade till ett hem där det redan bodde en exakt likadan fåtölj. Så de har nu blivit ett par. Och kommer snart förhoppningsvis att få höra ljudet av små fotpallar.
 
Soffan och resten av hans polare fick flytta hem till en familj som också hade hemifrånflyttade möbler. De saknade nu möbler så mycket att de bestämde sig för att adoptera. Soffbordet fick dock inte följa med. Men det är inte mitt bord. Sa jag. Och ville inte längre kännas vid honom. Stackarn. Men så blir det. När man ser ut som en vissen brädhög. Trots att man är ett bord. Då blir det soptippen. Basta.
 
Vår nya soffa blev en stor och fin en. Och grå. Vilket ju inte passade till de brunbeiga gardinkapporna. Eller inte passade och inte passade. Det inte bara inte passade. Det såg pruttfult ut. Så gardinerna åkte ut. Och nu ser fönsterna lika kala ut som en skallig koala. Och det var ju en historia det också förresten. Gardinhistorian. Men den får jag dra en annan dag. För nu ska jag gå och knoppa. Tjing!
 
Nya kuddar blev det också. Två kvadratiska i tyg. Och en avlång i päls.

Nätmutti

Ni som känner mig vet att jag föredrar att införskaffa saker via nätet istället för i fysiska butiker. För det har ju sina fördelar. Nätet.
 
Till exempel kan man sitta bekvämt tillbakalutad i en soffa samtidigt som man springer runt i ett tiotal butiker för att leta efter det man är ute efter. Det är ju liksom bara fingrarna som får jobba. Visserligen får man ju inte motionen det innebär att svettas runt på stan som en iller i dunjacka. Men man får väldigt starka fingrar. Och snabba. Vilket kan vara toppenploppen om man som jag gillar spänningen att köpa saker på Tradera.
 
För på Tradera kan man göra verkliga fynd när tidigare ägare tröttnat på sakerna innan de ens hunnit använda dem. Sen gäller det naturligtvis att lägga bud i exakt rätt läge under auktionens sista skälvande sekunder så att man inte hinner bli överbjuden. Fantastisk kombination av näthandel och auktion.
 
Vi handlar numera även maten på nätet. Från Coop. Vi är ju delägare så det är i princip som att betala till sig själv. Tyvärr har de slutat med sina bonusutbetalningar. Nu får man poäng istället. Och så får man plocka ut varor i en poängshop. Så nu har vi över sjuttiotusen. (Poäng alltså.) (Inte varor.) (Eller poängshoppar.) (Hallå!) Och för det kan man få en tolvtums barncykel. Med stödhjul. Det är ju bra. Om man behöver en tolvtums barncykel. Med stödhjul. Men, men. Vi får väl fortsätta att samla poäng. Vi siktar på hundratusen. Då får man femtio påsar torkade aprikoser.
 
Men när man nu är delägare så borde man väl även ha en del att säga till om. Tänkte jag. Så jag kommer helt enkelt föreslå för Coop att de utvecklar sin nätbutik lite. Till den ultimata matbutiken på nätet. Coopera. Briljant. En mix av Coop och Tradera. Man får helt enkelt lägga bud på ost och Kalles kaviar. Och så får man se vad det är man har vunnit när matkassarna har körts hem till en. Uj uj uj så spännande.
 
Det här kommer revolutionera hela dagligvaruhandeln. Det kommer att ta veckohandlingen till nya höjder. Tänk glädjen när du lyckas ropa hem det där partiet med prickig korv för endast tjugotre kronor. Och spänningen det innebär när du slåss i slutsekundrarna med Nettan57 om ett ekonomipack med Falu rågrut. Fantastiskt.
 
Naturligtvis får man ju räkna med att man inte vinner alla slag. Så är det ju med auktioner. Man kanske inte får den där mjölken. Eller falukorven. Eller herrgårdsosten. Men vad gör det. När man nöjt kan sitta och knapra i sig fem kilo rädisor som man ropat in för ett par tior. Ungar, middagen är serverad!
 

Jo tack hjärna

Nämen hejpådig. Det var länge sen. Ja det kan man säga. Annars då? Jo tack. Själv då? Jo tack. Och bloggen går bra? Ja det kan man säga fast egentligen inte alls.
 
Allt började nämligen för ett par månader sedan. Men jag borde nog ta det från början. Så egentligen började allt för snart fyrtiosjuochetthalvt år sedan. Då en mutti föddes. Ja det förstås. Hon var ju inte en mutti redan då. Bara en liten pludderutti. Mutti blev hon inte förrän sådär tjugotre år senare.
 
Men i alla fall. Den där dagen då mutti föddes var hennes hjärna alldeles oskyldig och oförstörd. Sen gick tiden. Tills en dag för ett par månader sedan. Och nu undrar ni säkert om varför jag var tvungen att berätta om när hjärnan och hennes mutti föddes. Och det undrar jag också.
 
Men i alla fall. För ett par månader sedan började muttis hjärna få svårt att hinna med. Den började jobba övertid. Helt utan att hennes arbetsgivare mutti hade beordrat det. Och dessutom på natten. Detta fick till följd att hjärnan blev så trött på dagen att hon nästan började se små blå flodhästar. Hennes arbetsgivare lackade naturligtvis ur. Efter att hjärnan fått sig en redig utskällning för både obeordrad övertid och regelvidriga husdjur på arbetsplatsen bestämde sig hjärnan för att strejka. Och inte nog med det. Kroppen som varit hjärnans arbetskamrat i snart fyrtiosjuochetthalvt år blev naturligtvis skitförbannad. Och tog ut sig själv i sympatistrejk. Vilket ledde till att deras arbetsgivaren blev ännu mer lack. Och svarade med en lockout.
 
Men i alla fall. Efter ett par veckors svåra förhandlingar hade dock hjärnan, kroppen och deras arbetsgivare besinnat sig lite. Och avtalade om en begränsning av arbetsbelastningen. Ingen övertid för hjärnan på nätterna alltså. Så nu jobbar både kroppen och hjärnan på i en alldeles förträffligt lagom takt på dagarna. Och tar det lugnt och pillar sig i naveln på nätterna. Hjärnan har dock inte riktigt anpassat sig ännu. Och kräver därför fortfarande lite extra omsorg. Dock har både hjärnan, kroppen och deras arbetsgivare saknat bloggen. Och så kan vi ju inte ha det.
 
Så går det. När hjärnan jobbar över på natten. 
Visa fler inlägg