Spänning

En fredagskväll med räksmörgås på tu man hand är inte så himla illa. Känns rätt fint faktisk. Finfint. Och nu sitter jag här bredvid en gin och tonic med tillbehör. Som bara väntar på ett möte med mig. Och om ni undrar över tillbehöret. Så är det mitt favorittillbehör. Ytspänning. Den enda spänning jag behöver.
 
Nu ska jag klä ut mig till en fredagstrött snart fyrtiosjuårig fyrbarnsmutti och skrämma slag på folk. Eller rättare sagt. Jag ska gå och prata lite med min kära man. Och om jag har tur får jag godis.
 
Ha en fin Halloween! Det tänker jag ha.
 
 
Bus eller godis? Eeeh. Jag tar gin och tonic tack.
 

Känd från teve

Min tid som gräsänka var en kort och intensiv period i mitt liv. Fem timmar ungefär. Nu är det hur som helst slut med det. Jag är ogräsänka igen. Och gräset är klippt kan man säga. Eller rökt. Beror på hur roligt man vill ha det. 
 
Så ikväll när jag kom hem var familjen hemma och Johanna stod vid spisen och lagade middagsmat. Himla trevligt. Tror bestämt att mina barn curlar mig. Efter middagen var det dags för övningskörning en stund. Så övningskörarläraren och övningskörareleverna gav sig iväg. I min bil. Och ropade till mig att jag kan väl plocka undan och stoppa in resterna i kylen. Jag som gillar burkar så sabla mycket. Hrmf. Tydligen så curlar de mig inte tillräckligt mycket. Måste nog göra någonting åt det. 
 
Nu sitter jag här i min ensamhet igen. I min fåtölj. Resterna är undanplockade. Och Masterchef är på teve. För det är tydligen ett program i min smak. Säger de. I varje reklampaus faktiskt. "Mutti, passionerad sponsor av Masterchef". Så nu har man liksom gått och blivit berömd. Kanske får en massa nya läsare nu. Himla spännande. Fast en sak fattar jag inte. Varför visar de en burk krossade tomater varje gång? 
 
Nämen vad gulligt! De har döpt den efter mig! 

Gräsänka

Här sitter jag ensam i min ensamhet. I min fåtölj. Och har precis avnjutit en styck finräksallad från NK:s saluhall. Tillsammans med en box rödtjut från bolaget. Ja alltså. Jag har ju inte druckit hela boxen. Ett glas bara. Det är ju ändå onsdag. Gott var det i alla fall. Gottgott.
 
Och alla ni som tycker att man inte kan dricka rödvin till räksallad. Det kan man visst det. Om man vill. Och alla ni som tycker att man inte kan dricka rödvin på en onsdag. Det kan man visst det. Om man vill. Och alla ni som tycker att man inte kan äta pepparkaka och vissla samtidigt. Jag håller med. Det är skitsvårt. 
 
Gräsänkemutti

Återfall

Nu var det länge sedan jag blev kvitt mitt beroende. Länge sedan jag var djupt nere i träsket. Tyvärr har jag alldeles nyss fått ett återfall. Det är ju så mycket lättare att få tag i idag. Förut var man tvungen att söka upp någon personligen. Nu finns det ju lättåtkomligt på nätet. Bara att beställa hem.  
 
Det var i början på nittiotalet jag först kom i kontakt med Tupperware. Med små barn och endast en mindre erfarenhet av billiga plastburkar från B&W var jag ett lätt offer. "Om du kommer hem till mig så bjuder jag på fika...och förresten så har jag besök av någon som vill visa lite grejer som du kanske är intresserad av". Jo tjena. Det började med en gratis olivsked. Och slutade med Moduletter, Wonderskålar, Rundletter och Serveletter. Sen var hela PBB-karusellen igång. PlastBurksBeroendet. Efter ett antal år i Tupperwareträsket kom jag väldigt nära den allra innersta kretsen. Och var en hårsmån från att bli värvad. Men då satte jag stopp. Och tog mig ur beroendet. Jag fick helt enkelt klara mig med det gedigna platsburkslager jag hade skaffat mig under flera år. Det gick dock bra. Och till slut var jag stolt och PBB-fri.
 
Och så plötsligt en dag för bara några veckor sedan så önskade min dotter sig en riskokare från Tupperware. En EasyRice. Säker på mig själv efter min långa period av platsburksavhållsamhet kontaktade jag en langare i innersta Tupperwarekretsen. Men tyvärr. Som före detta PBB så trillade jag dit igen. Och nu sitter jag här och har precis beställt ännu en Tupperwaresamling på Tradera. Den innehöll ju den där brödburken jag ville ha. Och sådana där fina kylskåpsburkar. Och andra helt nödvändiga plastburkar. Som till exempel en hamburgerpress. Och hallå. Jag menar. Vem klarar sig utan en hamburgerpress från Tupperware? Inte jag i alla fall. Jag ska förresten kolla om jag hittar en till.
 
Ja jösses. Det var tider det. Nästan så att jag dreglar lite. 

Laddning pågår

Förra veckan innehöll ingen bloggskrivning. Endast sjukskrivning. Energin i kropp och knopp räckte till massor av aktiviteter. Som att sova, vila, ligga ner, sitta upp, titta på teve, äta, ligga ner, vila och sova. Men inte till att blogga.
 
Men nu är det ny vecka. Och ny energi. Än så länge dock endast som ett en-komma-fem-volts-batteri. Av storlekken AAA. Men även ett batteri vill ju växa och bli stort. Så i slutet av veckan så satsar jag åtminstone på ett fyra-komma-fem-volts-batteri. Ni vet den där stora klumpen med två flärpar på toppen. Som man satte tungan på när man var liten. För att få lite mer spänning i tillvaron. Eller ja. Ni kanske inte gjorde det. Men jag gjorde det. En gång. 
 
Till nästa vecka har jag ett nio-volts-brandvarnar-batteri som mål. Och tänk. Inför jul kanske jag är så laddad att jag springer runt som en Duracellkanin och köper julklappar samtidigt som jag sjunger Hej-tomtegubbar-slå-i-glasen-och-låt-oss-lustiga-vara, blinkar som en julstjärna och fnissar som en glöggfylld tomtenisse. Eller vänta. Det gör jag ju inför varje jul. Ja ja. Jag gillar jul. Helt enkelt.
 
Och förresten. Om jag nu lyckas med mitt mål till slutet av veckan. Så vill jag varna er. För om någon sätter tungan på mina flärpar. Så blir det inte lite mer spänning i tillvaron. Snarare en rak höger. 
 
Men vadå? Jag har tråkigt ju. 

Stängt för säsongen

Efter ett par dagar ute på landet har jag nu landat här i skrivarfåtöljen igen. Eftersom Farbror Frost snart är på väg så det var dags att stänga vårt sommarnäste för säsongen. Och med tanke på att huset är lika välisolerat som en fågelholk så blev det mycket eldande i öppna spisen. Och mycket sittande framför den. Av oss. Mysigt. Mysmysigt.
 
Mellan brasmysningarna hann vi plocka undan allt somrigt ur trädgården. Som utemöbler, grillar och vattenslangar. Så att även trädgården fick känna sig lite höstigare. Och mysigare. Något gräsklippande blev det dock inte. Batteriet i vår gräsklippare var helt slut. Och när det var laddat igen. Så hade regnet bestämt sig för att regna precis på oss. Och på vårt vilda gräs. Så då lät vi trädgården fortsätta att leka djungel. Och gick in till brasan igen istället.
 
För att hålla alla vildsvin ute så har vi ju satt upp ett elstängsel. Funkar himla bra faktiskt. Numera finns inte ett enda svin i sikte. Ett tips till alla er andra där ute som är trötta på svin. Ett elstängsel kräver dock el. Vilket man inte får från ett elaggregat som plötsligt bestämt sig för att det enda som det inte ska syssla med längre är just el. Vi åkte därför in till lilla Kisa och tänkte köpa ett nytt. Men där funkar det inte som i storstan. I storstan så skulle man säga "Jaha" och peka på hyllan där de nya och dyra aggregaten ligger. I Kisa så säger man "Jaha", skickar in det trasiga aggregatet till farbror reparatören och lånar ut ett annat till oss under hela vintern. Och om det inte går att laga så får vi ett nytt. Trots att det förmodligen är den där Åskar som har varit ute och gått. Och slagit till  i just vårt elstängselaggregat. Men förutom han Åskar. Så är det fina människor i Kisa. Finfina. 
 
Helgens utsikt
 
 

Syrebrist

Det blev kanske lite mycket headbangande i går. Huvudet hämnades nämligen på mig idag. Med en rätt hyfsad eftermiddagshuvudvärk.
 
Men förmodligen beror den inte på headbangande. Utan på min kalender på jobbet. På sista tiden har det nämligen varit väldigt ont om luft i den. Kalendern har fått syrebrist helt enkelt. Så pass mycket att den faktiskt riskerar att drabbas av men för livet. För om den ska fortsätta på det här viset så tänker jag nämligen elda upp den. Men eftersom kalenderjäveln saknar syre. Så lär den väl inte ens kunna brinna. Jag får helt enkelt lägga pyromanplanerna på hyllan och istället inse att kalendern inte bara lever på syrefri höjd i det blå utan även finns i molnet. Vilket innebär att även om jag skulle elda upp hela min laptop. Så kommer kalendereländet finnas där imorgon igen. Återuppstånden som Fågel Fenix. Och lika full och ful som dagen innan.
 
Nä. Det finns faktiskt bara en sak att göra. Att skärpa till sig. Och gå bärsärkargång med deleteknappen istället. Säga nej lite då och då. Mer skaka på huvudet. Mindre headbangande. Och ska kalendern bli full igen. Så får det bero på möten som jag har bokat. Med mig själv. Sådeså. 
 
Mer luft åt folket. Och kalendrarna.
 

Min kompis Ajfon

Jag har en kompis. Han heter Ajfon. 
 
Varje dag när jag är på väg hem från jobbet är han ett finfint sällskap. Idag var han dock inte mitt enda sällskap. Samtidigt som jag gick från jobbet och bort till tunnelbanan pratade jag nämligen med min Uppsaladotter Sofia. Och eftersom jag är kvinna. Så kan jag inte göra två saker samtidigt. Jag heller. Vilket resulterade i att jag upptäckte att Ajfons lilla åkpåse i min väska var tom. Attans. Jag hade glömt honom på jobbet. Trodde jag. Ända tills jag kom på att om jag pratar med min dotter som är i Uppsala och jag är i Stockholm. Så använder jag förmodligen Ajfon. Aj fan.
 
Jag höll honom alltså i handen. Lyssnade på honom. Såg på honom. Jag använde alltså tre av mina sinnen för att suga i mig hans närvaro. Och ändå så letade jag efter honom. Jösses. Nästa gång får jag väl smaka på mobilskrället också så kanske jag har en chans att hitta honom. "Nämen hej! Javisst kan jag prata, en minut bara...ska bara slicka på Ajfon så jag vet var jag har honom." Suck.
 
Hur som helst så gör Ajfon alltid mig lite piggare på vägen hem. Speciellt i bilen. För då får han med hjälp av Spottifajj spela musik som gör mig extra glad. Så glad att jag trummar på ratten. Sjunger högt. Småheadbangar lite. Ända tills jag känner mina medtrafikanters roade och oroade blickar på mig från bilen bredvid i rödljuskön. Då headbangar jag lite till. Man vill ju roa folk. Eller oroa. 
 
 

Garderober och bacon

Idag bestämde jag mig för att göra åtminstone en vettig sak. Att rensa garderoben. För det var det enda jag faktiskt måste göra idag.
 
Så därför bestämde jag mig för att göra rent fläkten. Jag tycker nämligen att det är aptråkigt att rensa garderoben. Till och med tråkigare än att göra rent fläkten. Som jag gör varje vecka. Vilket jag tycker att man egentligen inte borde behöva göra. Jag kan dock inte bestämma mig för om det är fel på fläkten eller oss. Förmodligen oss. För fläkten gör ju bara sitt jobb. Och samlar på fett. Vilket är precis vad vi också gör. För mycket bacon helt enkelt. Så det är oss det är fel på. Bestämde jag mig för och gjorde rent fläktfilterfanskapet den här helgen också.
 
Sen var det ju dags att rensa garderoben. Så därför bestämde jag mig för att gå igenom alla plastburkar i ett av köksskåpen. Jag sorterade Tupperwareburkar i storleksordning. Lade runda lock i en hög och fyrkantiga i en annan. Hittade braburkar som jag ställde längst fram. Och krisburkar som jag ställde längst in. En del får åka till landet. Och vila upp sig. Andra får åka till Läkarmissionen. Och få en ny matte eller husse.  
 
Men nu var det ju i alla fall dags att börja med garderoben. Så därför bestämde jag mig för att äta lite lunch. Smoothies och knäckebröd. Efter denna delikata föda var det dags att börja med garderoben. Så då gjorde jag det. Skittråkigt.
 
Nu har sommarkläderna fått åka på vintersemester till den allra översta hyllan som är så högt ovanför golvet att de måste ha syrgas. Och jag pall. En del kläder får åka till landet. Och vila upp sig. Tillsammans med burkarna. Andra får åka till Läkarmissionen. Och få en ny matte. Eller husse kanske. De får helt enkelt vara öppna för allt. Här får de inte stanna i alla fall. Och så blev det en liten hög kvar som jag lade undan på grund av att de är baconberoende. Ja de är för små alltså. Beroende på bacon. Eller dylikt. Ja ja. Så går det. När man beter sig som en fläkt. Och samlar på fett. Jag ska börja samla på stentroll istället. 
 
Verkar definitivt vara baconberoende. Även om jag tycker att han ser så go ut att man vill äta upp honom. Men jag ska hålla mig till stentroll istället för trollungar i baconkläder. Även om jag misstänker att stentroll inte är lika gott och krispigt. Som bacon alltså. 

I'm back

Nu är ordningen återställd. Jag har återerövrat både fåtölj, fotpall, dator och blogg. I och för sig hade Stefan placerat sig i fåtöljen när jag alldeles nyss kom in i vardagsrummet. Han satt där och såg lika oskyldig ut som en kattunge med alibi. Johanna satt i schäslongen och såg lika lurig ut som vanligt. Och dum som jag var förstod jag inte ens att ett nytt myteri (mutteri) var på gång. Utan tänkte helt enkelt bara slå mig ner i soffan. Men efter lite fnissande avblåstes mutteriet och fåtöljen blev min igen. Eller muttöljen som Stefan numera kallar den.
 
Vad gäller bloggen så tycker jag dock att Reservmutti gjorde ett mycket bra jobb. Och jag välkomnar därför Reservmutti som gästbloggare lite då och då. Reservmutti är dock lite ung för att kallas Mutti över huvud taget. Reserv eller inte. Så det får bli Plutti istället. När Mutti är alltför trötti för att blogga så kan Plutti hoppa in istället.
 
Idag gjorde vi en liten utflykt till Läkarmissionen för att fynda second hand. Detta är dock inte något av Stefans favoritutflyktsmål så honom lämnade vi i bokhavet. Fyra espressomuggar, en vas, några filmer och en rejäl trave böcker senare besökte vi deras lilla café. Himla fint faktiskt. Jag var lite orolig att kakorna skulle vara second hand också. Begagnade med bitmärken. Halvgamla med damm. Men de var prima vara. Primprima.
 
När vi var klara på Läkarmissionen gladde vi Stefan med att fortsätta till Erikshjälpen också. Som tur var hade de också ett bokhav. På Erikshjälpen blev vi fem lattemuggar, några klädesplagg och en bok rikare.
 
Många muggar blev det. Muttimuggar. Så nu måste jag rensa köksskåpen. Så jag får plats med alla muggar. Skänka bort lite. Och dessutom vara jämrans försiktig nästa gång vi åker till Läkarmissionen. För man vill ju inte råka köpa tillbaka det man rensat ut en gång. Almost been there. Almost done that. Även om en jag känner (du vet vem du är kära arbetskamrat) faktiskt gjorde det en gång. Det kallar jag ett extremt komplicerat sätt att skänka pengar till välgörande ändamål. Men ett kul sätt. Kulkul.
 
Ha en himla skön lördagskväll! Det tänker jag ha.
 
 
My precious (sagt med ett läskigt väsande)
 
 
Visa fler inlägg