Wienerkorvar

Gårdagen blev en dag on the road. Som vi säger här i Wien. Lämnade Kroatien och åkte en bit i Slovenien. Innan vi kom in i Österrike. Igen. Visste ni förresten att Slovenien är väldigt vackert. Jag visste inte det. Låter liksom inte så. Slovenien. Låter lite mesigt. Jämför med Kroatien. Sloveenien. KROATIEN. Sloveeenien. KROAAATIEN. Förstår ni vad jag menar? Men det var hur som helst vackert. Slovenien alltså. Vackervackert.
 
Till slut kom vi i alla fall fram till Wien. Också väldigt vackert. En vackervacker stad. Mycket promenerande har det blivit. Vi har Wienervalsat runt hela staden. Ätit Wienerschnitzel. Och druckit Wien. Trevligt. Trevligtrevligt.
 
 
På väg på slovensk väg.
 
 
Och här kommer Österrike farande.
 
 
Finfin vägvy. I Österrike. Dock fortfarande ute på vischan.
 
 
På resande fot. Med sandal på. Med bling. Börjar få lite tråkigt.
 
 
Takmålning.
 
 
Bilförare. 
 
 
Ser dock ljuset i tunneln.
 
 
För nu närmar vi oss bebodda trakter. Och bemöblade.
 
 
Storstad. Tjohej.
 
 
Den vackraste shoppinggatan jag gått på. Trots frånvaron av shopping. Eftersom varenda affär i hela Wien är stängd på söndagar. Attans. Tycker jag. Tjohej. Tycker Stefan.
 
 
Stefans dom. På Stefans plats. Stefan sa att jag också kunde hänka. Tillsammans med de andra tvåtusen människorna som också var där. Tvivlar dock starkt på att de alla hette Stefan. Eller var speciellt inbjudna. Som jag. Bedragare.
 
 
Också Stefans plats. Tydligen. Frågan är bara. Var är min plats. Muttiplatsen. 
Jagvetjagvetjagvet. I baren. Med ett glas Wien.

Snart på väg norrut

 
 
Jahapp. Då är veckan i Kroatien snart slut. Småtrollen åkte hem igår kväll. Medelst flygplan. Stortrollen åker till Wien imorgon. Medelst automobil.
 
Efter ett par dagar med regn. Och åskoväder som heter duga. Eller Knut-Ove. Eller något annat kroatiskt. Så har dagen idag bjudit på strålande solsken. Sitter just nu och väntar på att min oduschade man ska bli duschad. Så att vi kan åka iväg och äta middag. Passar på att offra mig på en kall öl under tiden. Ser ni förresten något annorlunda med burken? Kanske är värd en förmögenhet. Som ett feltryckt frimärke ni vet. Om det inte vore för att de andra fem burkarna i syskonskaran såg likadana ut. Eller. Så har jag sex förmögenheter att inkassera. Eller. En krona per burk i alla fall. Tycker jag. FaktiSKT.
 
 

Hejochhallå

Hej hej hallå bloggen. Ville bara meddela att jag har det bra. Sitter här med en gin och tonic. (I samma glas alltså. Inte i två olika. Det skulle ju vara jättekonstigt.) Och bloggar. Och äter chips. Och läser en bok. Och lyssnar på havsstrandljud. Som skrattande barn. Och skvalpande vågskvalp. Och kisar mot kvällssolen. Och har det bra. Samtidigt. Inte så illa alltså. För att vara en vanlig tisdagskväll. I juni. 
 
 

Dammråttorna har landat

Efter att ha varit på resande fot. Med sandal på. I en vecka. Så har vi nu kommit till den plats där vi ska stanna en hel vecka. Med fötter. Med sandaler på. Vi bor på översta våningen i ett litet lägenhetshotell med tre lägenheter. Lugnt beläget knappt en mil söder om Pula. Med stranden som närmaste granne.
 
Och vad gäller stranden. Så är det sandal på. För sandkornen är sju gånger sju centimeter stora. Och kantiga. Även kallat sten. Som tur är så är vattnet klart såsom korvspad inte är. Så man har i alla fall stenkoll. Men vårt lilla poolområde är fantastiskt. Helt stenfritt. Och eftersom vi har farit runt som dammråttor genom Europa. Så har vi idag tillbringat hela dagen vid poolen. Utan att damma runt det minsta. Förutom en liten promenad på stranden. Bland stenen.
 
Igår kväll gick vi dock runt lite i Pula. Åt middag. Och åkte förbi en stor mataffär på vägen hem för att bunkra upp. Kylskåpet i lägenheten var dock inte så välkomnande mot sina nya gäster. Familjen mejerivaror. Bröderna skinka. Och hela släkten drickaflaskor. Utan bestämde sig lite tjurigt för att hålla en jämn temperatur på tio till femton grader. Men vi är snälla. Och hjälper det på traven med en fryskall vodkaflaska, en lika kall flaska gin och två frysfrusna kylklampar. Kylen blir lite mindre kyltjurig. Och drinkarna blir lite mer kylglada.
 
 
Den finfina balkongen. Där vi semestertraditionsenligt spelar Chicago eller Yatzy. Även en utmärkt plats att äta frukost på. Eller lunch. Eller middag. Eller en kvällsdrink. Eller att blogga på. Eller över huvud taget tillbringa stora delar av sitt liv på. Vilket även våra två husfladdermöss tycker. Som bor under balkongens tak. Har försökt få dem på bild när de fladdrar iväg över våra huvuden. Men de är ena snabba små rackare. 
 
Den finfina lilla poolen. Där vi fyra hade hela härligheten för oss själva större delen av dagen. Utan fladdermöss.
 

Slingermutti

Lämnade Österrike via den slingrigaste slingervägen av dem alla. Rakt över Alperna. Och ner till andra sidan i Italien.
 
Och vad tror ni att jag fick se mitt uppe på toppen. Ett murmeldjur. Och en murmelbäbis. I armarna på en man med alldeles för mycket fritid. En man som ägnat sig åt att tämja murmeldjur. Så det var tama varianter alltså. Sällskapsmurmlisar. Men ändå. 
 
När vi hade slingrat oss ner från fyra graders värme på tvåtusenfemhundra meter över havet. Så kom vi ner till trettio graders värme på inga meter alls över havet. Närmare bestämt Trieste. En promenad, en souvenirinhandling, en drink och en middag senare är vi rätt trötta. Speciellt jag och Johanna som sutttit och koncentrerat oss hårt på att bilen inte skulle störta ner från slingervägen rakt ner för stupet. Inte för att någon av oss körde. Men det är ju tanken som räknas. Dessutom kom vi ju ner lika säkert som Långben på julafton. Så vi måste ju ha gjort ett bra jobb. Hajj fajv Johanna! 
 
Ja. Så firade vi idag. Hoppas att ni också har haft en skön midsommarafton. Med eller utan murmeldjur. 
 
 
Var tvungen att stanna på ett gäng parkeringsfickor på slingervägen. Så att både jag, Johanna och bromsarna fick pusta ut. Stefan och Sara ville bara stanna för att gå ut och titta ner på alla "skitcoola" stup. Tror att det kallas skitcoolt när Sara går nära stupet. Och mamma skiter på sig. 
 
 
Snart färdigslingrat. Trieste syns långt där nere.

Murmeldjur

Har åkt kabinbana upp till tretusen meters höjd. Tagit snöselfie. Ätit gulaschsoppa till ett glas rödvin. Spanat efter murmeldjur. Åkt kabinbana tillbaka ner till tvåtusenfemhundra meters höjd. Åkt tefat. Spanat efter murmeldjur. Åkt kabinbana tillbaka ner till tvåtusen meters höjd. Spanat efter murmeldjur. Hittat får. Åkt kabinbana tillbaka ner till tusen meters höjd. Spanat efter murmeldjur. Hittat två trötta björnar. På en djurpark. Den allra tröttaste björnen hängde dock på väggen i restaurangen där vi åt middag. Stackars björnar. Vad har de gjort för ont.
 
Och vad har jag gjort för ont. Som inte får se ett endaste murmeldjur. Inte ens i inhängnaden i djurparken. Nu när vi är i det murmligaste murmeldjurslandet av dem alla. Mer murmeldjur till folket. 
 
Snöselfie
 
 
 
Heeelt okej utsikt på den här lunchrestaurangen. Dessutom gratis wifi. Som ni ser på gamnackarna. Dock inga murmeldjur. Varken i eller utanför restaurangen. Eller i maten. Hoppas jag. Men gulaschsoppan var god i alla fall. Med eller utan murmeldjur. 

På väg söderut

Konstigt det där med Tyskland. Knökfullt inne på bårdershåppen. Mest svenskar förstås. Som lastar flak fulla med flak. En och annan burk följde förstås även med oss därifrån. Men när vi senare kom till det andra nöjesfältet. Hansa Park. Så var det helt tomt. Inte en enda svensk i sikte. De satt nog redan på färjan tillbaka till Sverige. Med flaket full av flak.
 
Trodde först att området kring nöjesfältet drabbats av zombieapokalypsen. Eller att det var stängt. Men icke. Varken zombier eller stängda portar gick att finna. Helt enkelt en vanlig måndag i ett land där sommarlovet inte har börjat än. Vi kunde åka hur många varv vi ville. I vad vi ville. Bara att sitta kvar tills man tröttnade. Kändes som om vi hade hyrt hela nöjesfältet för oss själva. Mycket skojsigt. 
 
Efter en övernattning på ett litet lägenhetshotell mitt i ett villaområde i Scharbeutz gick vi upp med tuppen och alla hans vänner för att åka ner till södra Tyskland. Efter att ha tillbringat många timmar i många kilometer i timmen. Så landade vi i Ingolstadt. Strosade runt i en Outlet. Köpte några saker som vi inte behövde. Sov på ett finfint hotell. Och åt den bästa hotellfrukosten vi någonsin ätit. 
 
Några timmars bilresa senare befinner vi oss nu i en alpstuga strax utanför Zell am See i Österrike. Här får man nästan bita sig i läppen för att inte joddla oavbrutet. Eller dricka öl. Oavbrutet. Läppen riskerar att bli vältuggad. För här kommer vi att stanna en natt till. Så att vi hinner joddla runt lite extra här i alperna. 
 
 

Dejlighet

Nu är det så här. Att jag kommer att vara på resande fot. Med sandal på. Sittandes i bil. Ofta. Sittandes i solstol. Ofta. Drickandes ett glas vin. I solstolen. Ej i bilen.
 
Och trots att det finns folk hemma i vårt hus. Som kan vattna blommor. Och klappa dammråttor. Och kela med maskrosorna. Och äta upp kylskåpsresterna. Så kan jag inte be dem om hjälp att blogga. Detta innebär kära vänner. Att mina blogginlägg kommer att bli något sporadiska. Beroende på vart sol, vind och vatten tar mig. Men mest på om det finns wifi. Håll utkik på bloggen. Man vet aldrig var man har mig. Eller mina blogginlägg.
 
Första stoppet. En fabulös lägenhet på ett danskt B & B. Inkluderar fritt springande tuppar och höns. Och icke fritt springande getter. Och fritt springande Nybergare.

Oturist

Fredagen den trettonde. Kunde ju slutat hur som helst. Men det gjorde den inte. Den slutade med två glas vin. Och fyra och en halv veckors semester. En ganska så finfin otursdag.
 
Men det är ju tur att man inte lider av paraskavedekatriafobi. Fobi för fredagen den trettonde. Då hade man ju legat och skakat under en filt idag. Och missat både två glas vin. Och början på fyra och en halv veckors semester.
 
Och till alla er skrockfulla. Och eventuella paraskavedekatriafobiker. Så kan jag meddela att det enligt statistiken faktiskt inte alls sker fler olyckor på fredagen den trettonde. Tvärtom. Det sker sju procent färre olyckor under fredagen den trettonde än en genomsnittlig dag. Så för tusan alla skrockisar. Och eventuella paraskavedekatriafobiker. Släng av er filten och ge er ut i livet. Speciellt på fredagen den trettonde. Gå mot röd gubbe. Klappa en huggorm. Köp en varmkorv från en skum korvgubbe. Det är ingen större fara. Inte idag. På måndag däremot. Då kan ni ligga och skaka under en filt. För då är risken för olyckor störst. Precis som alla andra måndagar. Och dessutom. Så är måndagar ändå så himla typiskt måndagiga. Att det är lika bra att ligga kvar hemma under en filt. Oavsett om man är paraskavedekatriafobiker eller inte. 
 
 

Simson

Undrar om jag är släkt med Simson. Ni vet han vars styrka satt i hans långa hår. Jag var nämligen hos friselören idag. Fick en mild utskällning. Och kortare hår. Hon sa att hon tyckte att jag har så många olika fina naturliga nyanser i håret. Jag frågade hur mycket hon ville låna. Egentligen var det nog bara ett annat sätt att säga att jag är alldeles grårandig i håret. Men grått är ju också en nyans. Och naturligt är det ju. Att bli gråhårig. Själv skulle jag nog säga att jag är grå-och-ljusbrun-randig. Som en bondkatt ungefär. Men det gör inget. Jag gillar katter. Så jag är nöjd. Så länge jag slipper kräkas upp hårbollar.
 
Hur som helst. Tillbaka till min släkting Simson. Jag är så himla trött just nu. Så jag undrar om inte min energi faktiskt satt i håret. För den är lika väck som mina frissiga lockar. Får kolla efter Simson i släktträdet imorgon. För nu tänker jag gå och knoppa. Nöjd är jag i alla fall. Som jag brukar vara när jag varit hos min finfina frisör. Hon är duktig hon. Den där Delila.

Nä precis. Hur kul är det om man bara är ljusbrun. Och inte har några grå ränder. Gaska upp dig katten. Du blir nog snart också randig.
Visa fler inlägg