Vägren

Vägrenen var ingen ren utan en älg. Dessutom höll den sig inte på sidan av vägen. Som en vägren ska göra.

Nyheten om att Stefan och Sofia krockade med nämnda älg fick jag se en minut senare på Facebook. För det finns ju prioriteringar. Först uppdatera statusen på FB. Sen ringa polisen.

Nu gick ju allting så bra det kan gå när det kört ihop sig mellan en bil och en älg. Den enda som hände var att bilen fick lite småskador. Men den är försäkrad. Hur älgen mår vet vi dock inte. Kanske älgar också är försäkrade. Och med tanke på att han var så puckad att han sprang upp på vägen mitt framför en bil, så får vi hoppas att han har drulleförsäkring.




Puckad älg. 

Ps. Mer att läsa om denna heta nyhet finns här

Skönsöndag



Igår firades första advent såsom första advent ska firas.

Som vanligt åt vi lussebullar, drack glögg (om man är mutti) och julmust (om man är plutti), tände första ljuset, tog tid på hur lång tid det tog innan någon fick psykbryt på änglaspelet och slet det i stycken (cirka tre minuter) samt förberedde en god middag som vi fick slänga bort för att köttet var dåligt och istället äta diverse gamla rester. Ja och så spelade vi lite Wordfeud förstås (oh ja, en gammal tradition).

Vi går inte loss på julpynt direkt. Några adventsljusstakar och ett par stjärnor hade redan fått slippa trängseln i jullådan. Och så åkte några juldukar fram. Sen hängde vi ju upp julgardiner också. Och bytte till julsoffklädseln. Och naturligtvis måste jultapeterna upp också. Dessutom bytte jag till julköksluckor. Sen försökte jag byta ut barnen mot småtomtar och pepparkaksgubbar. Men då hejdade Stefan mig.

Men om jag ska vara ärlig så tog det stopp efter juldukarna. För mer än så blir det faktiskt inte i det här huset. Några tomtar och en gran får vi komplettera med lite närmare fjärde advent.

Någonting som det däremot finns mycket av i det här huset är adventskalenderpaket. Nu hänger de uppe också. I alla fall de som är till hemmavarande barn i omyndig ålder. Resten av paketen fick raskt flytta hemifrån till sina nya, även de hemifrånflyttade, ägare.

Numera är det också så mycket mer spännande när barnen öppnar sina paket. Ja, inte för dem alltså. Utan för oss föräldrar. Som inte längre kommer ihåg vad det är vi har köpt och slagit in. Ojojoj. Exajting.



Snällasnällasnälla barn, öppna fort så mutti får se!

Adventväntan

Idag har det bakats lussebullar. Och inte vilka lussebullar som helst.

Det började med klassiska heltenligtbokenformer. Men eftersom S verkade vara en trist bokstav för fem bakande ungdomar gick de två äldsta snart över till andra bokstäver.  "Kolla, gissa vad det här är". "Nämen åh, jag hade ju tänkt att göra Epsilon!". De tre yngre gick istället över till andra intressanta former.

Så nu har vi sextiofem gyllengula saffransdoftande bokstäver, sniglar, svampbobar samt en och annan penis. Hur vi nu ska förklara det när vi bjuder mor- och farföräldrar på fika. "Oh, så fina lussebullar ni har gjort. Se här - Prästens hår". Jovisst. Eller någon annan del av honom.

Nu kan jag knappt vänta på att sätta tänderna i bullarna, smaka årets Blossaglögg och tända första ljuset. Men förresten. Vem har sagt att jag måste vänta? Mähähä.


Mästerbagarna

Bussigt

På morgnarna brukar jag må lite lätt illa. Och nej. Jag ska inte ha barn. Inte barnbarn heller för den delen. Vad det nu har med saken att göra. Hur som helst innebär det bland annat att en kollektivtrafikmedresenär som på morgonen luktar nyrökt eller parfymdränkt kan få mitt illamående att må bra. Eller mig att må illa.

På bussen imorse så väcktes min morgonkräkkänsla till liv av killen på sätet bakom mig. Jag såg honom inte. Men jag hörde. Först ett prasslande. Sen ett tuggtuggtuggande. Och sen kom lukten. Av salami. Men herregud. Om man nu måste äta frukost på bussen, så kan man väl ta någonting annat än vitlöksosande korvstinkande salami. Bläk.

Inte blev det bättre när han började dricka sin frukostdricka också. Något som luktade fränt. Som målarsoda. Eller uppstötning. I en sportflaska med ett riktigt härligt bakåtsug. Samma ljud var femte sekund hela vägen till Vällingby. Klunk, klunk, SCHLUURP. Nej då. Jag har inte alls dåligt tålamod på morgonen. Absolut inte. Jag tycker det är helt ok. Varför göra iordning sig hemma. När man kan göra det på vägen till jobbet.

Morgonkissningen går till exempel utmärkt att utföra vid busshållplatsen. Och behöver man göra nummer två finns behändiga hundbajspåsar. Bara att ta med lite vatten i en sportflaska (klunk, klunk, SCHLUURP) så kan tandborstningen med fördel utföras på tunnelbaneperrongen efter bussfrukosten. 

Det är väl egentligen bara sen när det är dags att klä på sig som det kan kännas lite besvärligt. Men man kan ju alltid hoppas på att han mår lite illa då. Han salamiätaren. När jag står där på tunnelbanan. I noppriga trosor, urtvättad behå, lurviga ben och muffinsmage. Hah! Mutti - salamiätare: Ett - noll.


Tråkmutti

Ja, jag erkänner. Jag är tråkig. Men det beror på att jag drabbats av tråkvirus. Det började som en trist svullnad i halsen och fortsatte uppåt till en ofantligt dyster huvudvärk. Vände snart ner igen och förvandlade den avtagande rätt torra tremånadershostan till en ny bedrövlig slemhosta.

Så jag kan faktiskt inte rå för att jag blivit tråkig. Jag har försökt bli roligare genom att sova hela gårdagen, sitta nersjunken i soffan hela idagdagen, noggrant läsa igenom dagens alla (ALLA) reklamblad (jorå, även det där pappret från posten som reklamen ligger i och som man alltid annars bara slänger direkt i pappersinsamlingen) samt lägga några väl valda bokstäver på Wordfeud för att krossa ytterligare ett par trettonåriga random motståndare. Nyss hasade jag till och med till datorn och beställde ett par julklappar till. Men inget hjälper. Den glädjelösa förkylningen sitter kvar. Inte ens ett kul piller hjälpte. I och för sig inte kuligare än Ipren. Men ändå. 

En sak som dock hjälpte var en blomma, två böcker och två vaniljhjärtan som Stefan köpte till mig idag, på vår tjugofemåriga förlovningsdag. Då trotsade jag viruset och blev jätteglad en stund.

Nu ska jag titta på teve ett litet tag. Får se om något som en tysk dokumentär om andra världskriget, kulturnyheterna eller Kenodragningen kan liva upp lite. Men förmodligen så måste jag ta till mer drastiska åtgärder. Som en whisky till exempel.  


Ungefär sådär känner jag mig.
Men hellre svampig än slampig.


Det var det

Tänk så mycket som har hänt sen sist vi sågs.

Jag har blivit ett år äldre, fått presenter, vunnit sjuttiofem kronor på Triss, ätit tårta, druckit fredagsöl till tacos, druckit fredagsvin till Idol, druckit skum latte på otrevligt café med trevligt sällskap i Uppsala, provat fjorton par skor, köpt ett av dem, hängt upp en vansinnigt stor klocka som tickar alltför högt i Sofias sovrum och därför för evigt får stanna på tio i två, köpt nittiosex stycken adventskalendergrejer (Jo, till alla fyra. Men det är faktiskt sista året. I alla fall till de som flyttat hemifrån. Kanske.), fixat duschavloppspumpen för åttonde gången, ätit födelsedagstårta hos svärmor, tillsammans med Ida snokat reda på hennes blivande lägenhets läge, ätit korv med bröd, tittat på Beck samt ännu en gång struntat i att sortera de där pappershögarna på vardagsrumsbordet.

Och så var det måndag igen.


tåkoma

Kommer ni ihåg mina sovande tår?

De har faktiskt inte vaknat ännu. De är mer svårväckta än vad jag är en måndagsmorgon klockan nollsexnollnoll. Och då ska ni veta. Att jag är svårväckt. Jag. Är. Så. Morgontrött.

Jag är så morgontrött att min första tanke varje (VARJE) morgon när jag vaknar är att det finns minst sjuttiotre skäl till att bara somna om. Och endast ett till att gå upp. Efter fem minuter så har dock mitt bättre jag börjat inse att det finns minst sjuttiotre skäl till att gå upp. Och endast ett till att somna om. Att jag är halvdöd.

De sjuttiotre skälen till att gå upp tänker jag inte rabbla upp här. Men här ingår framför allt sådant jag vill göra. Och till viss del sådant jag måste göra. Samt sådant jag vill göra trots att jag egentligen inte vill men där jag inte vill ta konsekvenserna av att jag inte gör det.

Hur som helst uppstår detta tankeslagsmål i min trötta hjärna varje (VARJE) morgon. Detta har lett till att jag känner mig stolt varje gång jag går upp ur sängen. Att jag klarade det. Igen. Som jag faktiskt gör varje (VARJE) morgon.

Men tillbaka till mina tår, som trots att de både borde vilja och känna sig tvugna att vakna till liv, förblir sovande, zurrande, medvetslösa, halvt döda tår. Jag antar att jag nu får ge upp. Och istället avsluta detta eländiga tåkapitel. Kanske med en vacker minnesstund. Och en rejäl gravöl. För de lär nog tyvärr inte vakna till liv igen.

Nu har jag två val. Jag kan försjunka i sorg och ägna veckor åt att gräma mig åt att mina tår inte vill vara med längre. Eller jag kan acceptera faktum och göra det bästa av det. Jag väljer alternativ två.

Så imorgon ska jag gå och köpa ett par snygga skor. Ett par riktigt jävla obekväma skor. För mina tår lär ju i alla fall inte lida längre. Ha! Mutti - tår: Ett - noll.




"Buhu, buhu, stackars mig." Äh, stick och brinn din gnällpelle.
Får se hur du trivs i dina nya skor. Mähähä.

Andra andningen

På tunnelbanan imorse, på väg till jobbet. Undrar varför axlarna börjar krypa upp mot öronen. Och varför käkarna värker. Men herregud, slappna av. Tänker jag. Inget att vara spänd för här. Inget spännande alls faktiskt. Bara en vanlig tisdagsmorgon (ptiisda, ptiisda, ptiisda). Ju mer jag tänker på mina spända axlar och käkar, desto värre blir det. 

Börjar göra lite avslappningsövningar i smyg. Men det är inte lätt att försöka få en spänd underkäke att slappna av utan att se ut som en förvirrad guldfisk. Försöker mig på att andas rätt istället. Med magen. Och kommer fram till att det är det som är problemet.

Senaste tiden har jag andats som en jäkla blåmes. Inser jag nu. Känner bara efter några djupa magandetag att det blir lättare att slappna av. Och att det är bedrövligt. Att jag ska behöva springa omkring och tänka på hur jag andas hela tiden. Det borde väl funka ändå. Kan man tycka. Men det är klart. Jag får väl vara glad att jag bara behöver tänka på hur. Och inte att. 

Och det hjälper ju bra det här. Bara att andas på. Ut med magen bara. Tur att jag har tjock jacka. Så ingen kan se att magen ser ut som en uppsvälld snigel i ett alltför litet skal. Blir lite för energisk bara. Känner att det börjar pirra i skallen. Wuou. Bäst att andas lite...mindre. Men djupt. Med magen. Fast inte så ofta. Nej, nej, nu blev det fel igen. Sådär ja. Nu funkar det. Slappna av. Nej hoppsan, nu pirrar det i huvudet igen. Suck. Att det ska vara så svårt. Att andas.


Hur svårt kan det vara? 

Plötsligt händer det

Jag känner mig utvald. Och väldigt hedrad. Tänk. Av alla människor så valde han där uppe mig. Lilla mig. Ja, inte gud alltså. Utan fiskmåsen som bajsade på mitt huvud tidigare idag.

Så frågan är nu. Var det här min plötsligthänderdethändelse? Och i så fall - den enda för den här veckan, månaden eller året? Eller kanske i hela mitt liv? För vem är det som säger att en plötsligthänderdethändelse är positiv. "Ja asså sorry, han där vann en triljon men du fick måsskiten." Okej. Men tack ändå. För att jag fick känna mig utvald. 

Det kan också vara så att en negativ plötsligthänderdethändelse tar ut en positiv. Så att man i slutänden liksom har gått plusminusnoll. I så fall skulle det väl vara lämpligt att jag sprang och köpte en lott nu. Men det är klart. Den positiva motsvarigheten till en styck måsbajs i skallen, är väl bara en vinst på en sisådär femtio spänn. Eller en sydväst.

Jag tror jag låter min negativa plötsligthänderdethändelse stå inne ett tag. Och avvaktar inköp av lott några år. Efter bara några fler bajsnödiga måsar, spottande skator och kräkande ekorrar, så kommer jag att ha samlat ihop till en större vinst istället. Kanske uppåt en femhundra spänn. Eller ett regnställ. Med sydväst.



Fler som råkat ut för flygande djurspillningar

turkosa elefanter

Var jag trött imorse eller? Jorå. Det var jag. Vaknade inte vid tio. Blev väckt vid tio. Annars hade jag säkert fortsatt sova fram till helgmålsringningen. 

Idag gjorde jag, syster och systerdotter en prylrensningsinsats bland en vansinnigt massa saker som kommer från vår farmor. Sparas, säljes, skänkes, slänges. De fyra S:en. Prylrensarnas heliga regel. 

Läkarmissionen blir nog glada. Och själv fick jag välja någonting som jag allra helst ville ha efter farmor. En farmorssak. Jag behövde inte fundera så länge. Fastnade för något direkt. Visserligen blir jag lite förvånad över mig själv. För jag valde en turkos elefant. Och en lika illturkos häst. 

Visst, visst. De är kanske inte min stil. Men jag gillar dem. Jag vet inte varför. Det bara är så. De förtjänar helt enkelt att bli omtyckta av någon. Trots att de är turkosa. Och så är de är mina farmorssaker. Det är nog därför jag gillar dem.



Titta så glad han är. Och turkos.
Visa fler inlägg