Tristisdag

Vilken underbar tisdag. 

Började med att jag inte hittade någon parkeringsplats vid tunnelbanan. Till slut uppenbarade sig en ledig plats en bit bort. Tur. Tänkte jag då. Springandes till tunnelbanan upptäckte att jag glömt halsduken och vantarna hemma. Kallt, kallt. Missade tunnelbanan och fick vänta en stund på nästa. 

Kom dock till jobbet i tid för ett möte som jag blev påmind om av en snäll kollega. Hann glömma mötet fem minuter senare och kom därför för sent i alla fall. Kom naturligtvis för sent även till möte nummer två. Fanns ingen stol kvar till mig så jag jagade upp en från ett annat rum. Och vad fick jag tag ì? En barstol. Satt där och såg löjlig ut. En meter över alla andra. 

Höll sen en kort information för en grupp besökare. Kändes som om jag svamlade och fick hjärnsläpp. Samtidigt. Jag har gett förvirringen ett ansikte. En hel kropp för den delen.

Dagen fortsatte med diverse tristheter som känns så trista att jag inte ens vill prata om dem. Lämnade därför jobbet. För dagen i alla fall. Upptäckte sen att jag glömt mobilen på ljudlöst och därmed missat ett gäng viktiga telefonsamtal. Typiskt att man skulle vara så populär just då.

Hamnade i en utkyld tunnelbanevagn på väg hem. Satt och skakade som en nakenhund i Sibirien. Hann kallna från 37 till 34 grader mellan Hötorget och Hässelby Strand. När jag brytit mig loss från sätet och klirrande tog mig till bilen, som är helt nedisad den också, så ser jag en P-bot. På min bil. Har missat att jag står för nära det helt översnöade, sabla övergångsstället och den nedisade, praktiskt taget osynliga, puckade Herrgårman-skylten. Jävla Herrgårman. Syns man inte så finns man inte. Han är skyldig mig 900 kr. Funderade i det läget på att hoppa, skrika okvädningsord och hysteriskt slita boten i små, fula flarn. Ångrar mig när jag inser att jag förmodligen skulle bryta foten. Eller bli tagen av polisen. Eller få hjärnblödning. Plötsligt händer det.

Det bästa med den här dagen är att morgondagen bara kan bli bättre.

Eller?

Cybermåndag

Idag är det Cybermåndagen. Det är första måndagen efter sista lönen före jul. Då shoppar alla hysteriskt på internet. Tydligen. Inte jag dock. Tänker verkligen inte göra det. Nix. Absolut ingenting för mig. Jag shoppade hysteriskt på nätet igår nämligen. Samtidigt som jag knaprade pepparkakor. Och viftade på tårna. Himla skön shoppingrunda. Hos oss är det inte tomten som kommer med julklapparna. Det är brevbäraren. 

För er som inte kommit igång ännu med julklapparna kan jag rekommendera nästa hysteriska nätshoppingdag. Den 18:e december. Dagen för alla sista-minuten-shoppare. Då är det Paniksöndagen. Som om alla söndagar inte är det. 

Själv vägrar jag få panik förrän efter jul. Jag har inte tid att få panik före julafton. För mycket som ska fixas tills dess. På juldagen har jag tid. Men då känns det ganska meningslöst. Lika bra att strunta i det där. Att få panik alltså.

Ljuset brinner - jag hinner, jag hinner

När första ljuset brinner
står julens dörr på glänt.
Jag känner stressen spridas.
Är det redan första advent?

När andra ljuset brinner
är snart Lucia här
men ingen bjuder mig på kaffe
mumlar jag och svär.

När tredje ljuset brinner
vi juleklappar syr.
Skulle inte tro det.
Jag tror jag spyr.

När fjärde ljuset brinner
vi hämtar julegran,
städar huset, kokar knäck, fixar skinkan, tar fram tomtar, bakar kakor
och slår in klappar fort som fan. 


Sen är det julafton och då ska jag hasa runt i myskläder, äta godis och se mina barn bli glada för sina julklappar. Det ser jag fram emot.  

FT

Igår var jag hos farbror doktorn. Jag tog bort en leverfläck som inte ville vara som alla andra. "Ingen fara" sa doktorn. "Bara en åldersförändring". Ok. Det är lugnt. Lugna puckar. Tant optikern sa ju samma sak när jag fick läsglasögon för ett par veckor sen. "Bara en åldersförändring". 

Jag accepterar det. Jag menar - jag är ju redan full av åldersförändringar. Hår växer plötsligt på de mest konstiga ställen. Hud börjar hänga lite här och där. Uttryck som "Usch vad tomaterna är dyra nu för tiden" eller "Det är ju en dag imorgon också" börjar ramla ut ur munnen. Men det är ok. Jag känner mig tillfreds med min ålder.

Men sen hände det. När jag gick ut från farbror doktorn. Ut på Sergelgatan mitt i stan. Då gjorde jag det. Gjorde det där som "vi yngre" skakar på huvudet åt. Det där som "vi yngre" flinar åt. Det där som bara gamla småstirriga tanter gör. Jag gick ut med de blå tossorna på mig. Ja, ni läste rätt. De BLÅ TOSSORNA! Herregud. Nu är det kört. Jag har blivit en FT. En Förvirrad Tant. Den största åldersförändringen av dem alla. Nu fattas det bara att jag börjar prata med mig själv också. För det gör jag väl inte än? Nej mutti, det gör du inte. Ooops!

Zoo far zoo good

Jag har en djurisk familj. Inte en särskilt vild dock. Mer som lill-skansen.

För ett tag sen så sa Johanna, 14, att hon ska bli guldfisk när hon blir stor. Idag sa Sara, 13, att hon skulle vilja vara en hamster. Bara springa runt och leka, äta och sen sova hela dagen i ett hus fyllt med mjuk bomull. I alla fall för ett par veckor.

Jag förstår dem. Ibland när livet går undan och kraven känns höga så skulle det vara skönt. Skönt att, bara för ett tag, flyta omkring och gapa eller sova i en hög med bomull. Slippa alla krav och allt ansvar och bara vara. Livet ska levas men man ska hinna med att göra ingenting ibland också. Ännu en sak att få in i schemat, tycker ni kanske. Ungefär som "Shit, nu är klockan sex och jag har inte hunnit göra ingenting idag. Ja, ja, jag får göra det samtidigt som jag lagar maten. Idag igen."

Att göra ingenting och få ha lite mysigt tråkigt ibland är viktigt. Alla, både barn och vuxna, är så vana vid att det alltid är aktiviteter på gång. Att någonting alltid ska presteras. Vi behöver få vara guldfiskar och hamstrar ibland. För att orka med allt som vi måste göra. För att uppskatta allt som vi vill göra. Om vi inte får vara guldfiskar och hamstrar lite då och då så riskerar vi att bli björnar. Då får vi gå i ide under flera månader istället.

I helgen är det första advent. Jag tänker i alla fall se till att jag och min familj får vara lite djuriska i helgen. Sitta i ett hörn, titta på ett tänt ljus och knapra pepparkakor. Mysa lite. Ha lite tråktrevligt. 





Tack

Stefan och jag har tillbringat hela dagen med dörrfoder, golvlister, krönlister och dekorlister. Vi är ännu inte färdiga, men vi står inte ut med fler tristlister idag.

Jag är inte religös men jag tänker hålla en liten tacksägelsebön i kväll.

Jag vill tacka dig som ofta hjälpt mig fylla ett tomrum. Tack för att du har sådan kraft att du kan läka en sprucken själ. Tack för att du räddar situationer som verkar helt hopplösa. Jag tackar dig, som bara med din blotta uppenbarelse får saker att se vackrare ut.

Tack målarfog. Tack för att du finns. Jag kommer att sakna dig. Hela flaskan gick nämligen åt idag så jag måste åka och köpa en till. Ingen är oersättlig ska du veta.


Julstämning

Nu är det nära. Snart ska de hänga där på väggen och se mysiga och hemlighetsfulla ut. Jag pratar om paketen på vår paketkalender. Ett varje dag i 24 dagar för fyra barn. Det blir 96 paket. Varje år. Under 20 års tid blir det 1 920 st. Förutom att uppbringa fantasi till att hitta på saker att lägga i dessa paket och att springa runt i affärer för att inhandla dem, så tillkommer arbetet med att använda ca 115 meter tejp, 40 kvadratmeter julpapper samt 576 meter snöre för att slå in dem (jo, jag har räknat). Det ni.

Jag har alltså kalkylerat med 20 år. Det är så länge jag gissar att barnen bor hemma. (Med dagens bostadsmarknad skulle det lika gärna kunna bli 37.) För tro inte att det går att sluta med detta bara för att mottagarna har blivit tonåringar eller tagit studenten. Jag lovar att alla, oavsett en ålder på 13, 14, 18 eller 19, skulle bli helt knäckta om vi slutade. Det går helt enkelt inte att överleva december utan paket. Jag måste förmodligen skicka dem med posten när de har flyttat hemifrån. Ett varje dag. Porto tillkommer.

Jag tycker att det borde finnas en varningstext på paketkalendrar. Nu har jag i och för sig gjort vår kalender själv. Men OM vi hade köpt den så borde det ha stått "VARNING! KAN LEDA TILL LIVSVARIGT PAKETBEROENDE!". Gärna med en döskalle eller så, som på cigarettpaketen. Hade vi förstått vart detta skulle leda, hade vi nämligen aldrig börjat.

Frågan är nu därför - vem stämmer jag? Alla idéer mottages tacksamt.



Byggare Blogg

Vi har förlovningsdag idag. 24 år. Nästan ett kvarts sekel. Inte så pjåkigt. Bröllopsdagen brukar vi småfira lite, men förlovningsdagen? Inte. Något förvånad blev jag därför när Stefan sa att han köpt en present till mig idag. Så romantiskt, tänkte jag. Blev genast misstänksam.

I mina händer fick jag en slagborrmaskin, närmare bestämt en borrhammare. Just det. Det är så det ska vara. Romantiskt? Nej. Fantastiskt bra? Ja. Efter att ha levt tillsammans i 24 år så vet Stefan precis hur en kvinna som jag ska tas. Snickarbyxor i födelsdagspresent och borrmaskin i förlovningspresent. Vad jag får i julklapp? Ingen aning men en spikpistol vore coolt. 

Borde börja lära barnen också. Vad ska man med TV-spel, mobiltelefoner och annat bjäfs till. Tror jag ska ladda granen med hammare och spik och tång (vad har Mutti nu på gång). Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Och då behöver man en tång. Minst.



Märkt för livet

Läste i tidningen häromdagen att de anställda (kvinnorna) på ett norskt företag måste ha ett rött armband på sig när de har mens. Så att chefen kan ha överseende med lite fler toalettbesök än vanligt.

Toppen. Väldigt högt i tak där. Vänta...är det inte det som kallas...mobbing? Eller diskriminering kanske. Vad jag vet så är i alla fall de allra flesta som har mens kvinnor. I och för sig kan vissa män bete sig som om de ständigt har PMS (PåMinner om Satan). Men blod. Nej. Det skulle de aldrig klara av. Då skulle de svimma. 

För jämlikhetens skull så tycker jag att även män på detta norska företag ska märkas upp på samma sätt. Rutten i magen? Brunt armband. Funkar även på de med mundiarré som snackar bort större delen av arbetstiden. Sen har vi rökarna. Ja, inte de den förra kategorin släpper, utan de andra. De med den legala ursäkten att ta paus varje timme. De kan gott få ett svart armband. 

Sen tycker jag att chefen på det företaget ska föräras ett alldeles speciellt armband. Eller varför inte en huvudprydnad istället. En strut. Så att alla anställda kan ha överseende med att han är dum i huvudet.



Dumstrut
Visa fler inlägg