Rearunda

Idag blev det en runda bland alla reor på stan tillsammans med Sara. Mycket trevligt. Efter flera dagars sängliggande så var det precis vad jag behövde. Och vi hittade en hel del. En finfin pall till exempel. För tjugofem riksdaler. Inga problem att bära den heller. För vi skulle ju inte behöva åka buss eller så. Vi hade ju bilen i Åkeshov. En badrumsvåg hittade vi också. Och ett par skor. Men som sagt. Inget vi behövde kånka på så länge. För vi hade ju bilen i Åkeshov. Sen hittade vi ett till par skor. Och några småsaker. Och några större saker. Men inga problem. För vi hade ju bilen i Åkeshov.
 
Problemet var bara att det hade brunnit vid Alviks tunnelbanestation. Så tunnelbanan gick inte till Åkeshov. Utan bara till Kristineberg. Och där hade vi ingen bil. För vi hade ju bilhelvetet i Åkeshov.
 
Ersättningsbuss skulle gå mellan Thorildsplan och Åkeshov. Vid Thorildsplan stod en folksamling av större storlek. Ungefär som en mellanstor by. Det var de som väntade på ersättningsbussen. Och då hade inte folksamlingen på vårt tåg gått av än. Istället gick det på folk som såg ut som om de precis hade blivit jagade av en hjord zombier och med nöd och näppe lyckats ta sig ombord på tunnelbanan igen. De sa "Nejnejnej. Gå inte av där. Det är ingen vits." Så då gjorde vi inte det. Vi åkte till Kristineberg där tåget vände. Och gick istället över Tranebergsbron till Alvik. Med en pall. Och en badrumsvåg. Och två par skor. Och andra små och stora saker.
 
När vi kom till Alvik så kom faktiskt en ersättningsbuss efter bara en liten stund. Jättefull. Men en Sara, en mutti, en pall, en badrumsvåg, två par skor och andra små och stora saker fick plats i alla fall. Och så hade vi istället för att trampas ner av en galen ersättningsbussväntarfolksamling vid Thorildsplan, fått en trevlig promenad över Tranebergsbron. Med härlig utsikt.
 
Utsikten på ersättningsbussen var dock obefintlig. Syntes gjordes endast ett antal svettiga armhålor samt ett illamående barn. Som hela tiden sa till sin pappa att han snart skulle behöva kräkas. Inte armålorna alltså. Utan barnet. Sara stod precis bredvid och såg förskräckt ut. Hon frågade pappan lite vänligt om han ville ha en plastpåse. "Nejnej. Det behövs inte. Det är ingen fara. Han har bara lite huvudvärk". (Eeh?) "Okeej..." Sa Sara. Som fem minuter senare precis hann undan plasket på golvet genom att hoppa rakt igenom en tant. Men då var vi precis framme i Åkeshov. Med vår pall. Och badrumsvåg. Och två par skor. Och andra små och stora saker. Men det är lugnt. Vi hade ju bilen där.
 
Utsikt från Tranebergsbron. Nästan så att man kunde ta sin pall och sätta sig där en stund.

Seg segare segast

När det är så här puhvarmt så blir man liksom lite långsammare än vanligt. Man rör sig som en sengångare ungefär. Lägg till ett pågående inbördeskrig mellan Streptokocker och Penicilliner. Så blir man ännu långsammare. Som en mycket gammal och skröplig sengångare. Med gikt. I slowmotion. Precis så känner jag mig nu. Jag. Är. Så. Långsam.
 
Så därför tänker jag kyla ner mig med en glass. Trots att jag borde vara nyttig. Men har man halsfluss så får man göra undantag. För glass. Sådeså. Och så finns det säkert någon force majeure-regel som säger att man får äta glass även om man borde vara nyttig vid extrema väderförhållanden. Så jag kan nog ta två. Om jag googlar lite så kan jag säkert hitta någon regel gällande inomhustemperatur också. Är det över trettio grader inomhus så rekommenderar folkhälsomyndigheten alldeles säkert minst en glass om dagen. Och om de inte gör det. Så borde de göra det. Sådeså.
 
Så av hälsoskäl kommer jag nu att trycka i mig minst tre glassar. Sen kanske jag mår lite bättre. Och blir lite mindre långsam. Kanske bara som en medelålders sengångare. Med hälseneinflammation.
 
Hm. Om jag hushållar lite med glassen så räcker det nog till imorgon också. Kanske.

Helt oplanerad action

Det blir inte alltid som man tänkt sig. När vi kom till landet i fredags kväll bestämde sig min kroppstemperatur för att tävla med sommarvärmen. Den nöjde sig inte förrän den kom upp till trettionio grader. Min hals som inte ville vara sämre gav sig också in i tävlingen. Och slängde in ett gäng streptokocker. Tackar tackar. Ingen som tänkte fråga mig kanske? Om jag ville vara med.
 
Hur som helst bestod helgen därmed mest av horisontellt läge. I hammock. Vid uppehåll. I säng. Vid regn. Det gäller ju att variera sig. Men det blev inte så mycket action direkt. Om man inte räknar hammockgungningar som action. I så fall var jag riktigt djärv. Och inte bara gungade fram och tillbaka. Utan även från sida till sida.
 
Imorse var jag och hälsade på farbror doktorn. Likt två polisfilmsmästerpoliser som motvilligt låter sig imponeras av en polisfilmsmästerskurk, wuoade både han och labbkillen när de tittade i min hals. "Wuo, så rött!". "Wuo, vilken halsfluss!". Jajamen. De kan de. Mina streptokockmästerskurkar.
 
Nu sitter jag här och väntar på att mina nya antibiotikakompisar skoningslöst ska utrota hela den illasinnade streptokockligan. Det kan man kalla action. Själv hejar jag på. Ungefär som polisfilmsmästerpolisernas polisfilmspolischef. Och ser jag inte resultat inom fyrtioåtta timmar. Så blir det suspendering. Basta.  
 
"Vänd ut och in på hela kvarteret om ni så behöver. Men alla i hela ligan ska plockas in. Annars får ni börja från början. Som slemlösande hostmedicin. Receptfri!" Sa jag. När jag delade ut bilden på förövarna till mina antibiotikapolare. Jorå. Det gäller att vara hård. Om man vill se resultat.

Solklart

Hej på er alla glada och svettiga där ute i sommarvärmen. Nu får man vara glad att man inte har päls. Eller att man åtminstone kan raka av den päls man har. Utan att se ut som en kinesisk nakenhund. Härligt är det i alla fall. Förfärligt härligt.
 
Om ni inte kommer att höra av mig på ett par dagar nu så beror det på att stadsmutti ska bli skogsmutti igen. Men bara över helgen. Svisch ut på vischan. En mumsmiddag på verandan, en solstolserövring, en gräsklippning, en räkmacka och ett par kalla öl senare. Så är det dags att återvända till vardagen. Med en mumsmiddag på balkongen, en solstolserövring, en altanklappning, en räkmacka och ett par kalla ramlösa. Och så lite arbete där emellan. Jajamen. Det är gott och leva.
 

Tantvarning

Saker jag bara måste sluta med. Om jag inte vill vara för mycket. Tant.
 
1. Ägna tjugofem minuter åt att ta bort frimärket från brev som Herr postman delat ut utan att ha använt sin stora fina poststämpel. För att sen spara det lilla skrynkliga och klibbiga kräket så att man någon gång i framtiden själv kan använda det. Upprepa för mig själv: Frimärken behövs inte. När man bara skickar epost.
 
2. Fylla vatten i pumptvålen när det är för lite tvål kvar för att pumpen ska fungera. Bara för att man ska kunna få ut de sista fem milliliterna. Vilket leder till att den alltför vattniga tvålen missar handen och sprutar ut över hela tröjan när man trycker på pumpen. Så att man får trycka en gång till. Så att man får trycka en gång till. Så att man får trycka en gång till. Så att man får byta tröja. Upprepa för mig själv: Det. Är. Så. Inte. Värt. Alla tröjbyten.
 
3. Stampa takten när man lyssnar på musik. Med hörlurar. På tunnelbanan. Upprepa för mig själv: Alla andra runt omkring hör inte musiken. Enligt dem stampar jag inte takten. Jag stampar. Punkt.
 
4. Upprepa saker för mig själv. Hrmf.
 
Nämen nej harjagjusagt. Inte ett enda till. Och nu säger jag bara till mig en enda gång.
För det här tål inte att upprepas. Om jag inte vill vara för mycket. Tant.

Söndagspyssel

Himla skönt. Idag hann vi både lägga tillbaka altanen och göra rent den. Tyvärr hade vi skyddat virket lite dåligt när det låg upplagt under vintern. Så några bräder ruttnade till på oss. Och måste därför bytas ut mot glada och välmående bräder. Suck. Men men. Det man inte har i huvudet. Får man ha i plånboken.
 
Sen åkte vi och köpte lite blommor. Så att allt kunde bli lite blommigare. Passade på att äta pizza när vi ändå var iväg. Så att vi kunde bli lite pizzigare. Och nu sitter jag här och myser. Så att jag kan bli lite mysigare.
 
Ha en skön söndagskväll. Tjing!
 

Molnbråk

Om ni kommer ihåg den där vallgraven jag önskade mig av min man och hans bror. Så är det inte bara färdiggrävt nu. Utan tätning av husgrund och dränering är också klar. Vilket innebär att den för tillfället borttagna altanen nu kan läggas tillbaka igen. För när jag inte fick en krokodil till min vallgrav. Så fick det vara. Jag får väl skaffa en vandrande pinne istället. Och det ska väl gå bra. Så länge den är tryckimpregnerad.
 
Hur som helst skulle dagen idag bli en dag för altanåterställande. Vi fick tillbaka alla bärlinor. Men när vi efter vår lunchpaus skulle ut och skruva dit trallen. Så bestämde sig några jäkligt negativa moln. Att mucka med några positiva. Och det blev ett himla hallå. Så vi lade trallplanerna på hyllan. Till morgondagen.
 
Nu har ovädret lagt sig. Men så här sent på kvällen blir det ingen skruvning. Dessutom så verkar molnen fortfarande vara i luven på varandra. Som ni ser så håller det stora råttmolnet till höger ge det mindre molnet till vänster en redig utskällning så att han håller på att ramla baklänges. Bäst att vänta tills de är sams igen. Tror jag ska sätta mig på balkongen. Ta ett glas vin. Och hålla lite koll på dem. Molnvakt.
 

En muffinsmuttis fredagslärdomar

Dagens lärdom nummer ett: Om du har en tajt jeanskjol på dig. Dra då inte upp den när du ska gå på toaletten. För när du ska dra ner den igen. Så följer trosorna med. Och för att få upp trosorna. Så måste du dra upp jeanskjolen. Och när du ska dra ner den igen. Så följer trosorna med. Och för att...ja du förstår säkert. Om du då inte vill bli fast inne på toaletten i evigheters evighet. Så har du två val. Antingen går du med kjolen uppdragen som ett skärp av bredare modell. Eller med trosorna nedhasade strax under deras naturliga hemvist. Inte så roliga alternativ. Även om det allra inte så roligaste skulle vara kombinationen av de båda. #troschock
 
Dagens lärdom nummer två: Om du har en tajt jeanskjol på dig. Ät då inte så mycket till lunch. För när du sen ska gå på toaletten. Så kan du varken dra upp kjolen. Eller ner. #kissnödighelaeftermiddagen.
 
Dagens lärdom nummer tre: Om du precis har kommit hem från en månads semester. Och har blivit en muffinsmutti. Ta då inte på dig en inte tajt jeanskjol. För det är den inte längre. Inte tajt alltså. #taenmuffinsformistället
 

Inte var dag det är vardag

Så var man tillbaka i vardagen igen. Och det gick ju bra. Har ännu inte drabbats av något post-semester-syndrom. Ni vet. Med symtom som solstolsabstinens. Stranddarrningar. Och drinkpåbalkongen-svettningar. För att inte tala om godis- och Estrellaryckningar. Men det kanske är inkubationstid på det. Så vi får väl se. Men om symtomen trots allt börjar visa sig. Så får jag väl helt enkelt ta ett återfall i helgen.
 
I övrigt så var väl första arbetsdagen sådär lagom förvirrad. Det började med att de hade stängt av tunnelbanan på grund av brorenovering. Så det blev pendeltåg från Barkarby istället. Och det kan jag ju säga. Pendeltågen ser inte alls ut som när jag åkte pendeltåg senast. Till att börja med måste man trycka på en knapp för att dörrarna ska öppnas. Vilket innebar att jag stod där som ett fån. Tills någon tyckte synd om tant och öppnade åt mig. Sen när tågföraren började prata så lät hon mer som en pilot än en tågförare. "Snart är vi framme vid Stockholm Central, där det är 19 grader varmt och sol. Jag önskar er alla en trevlig dag och hoppas att det vackra vädret håller i sig". Jag var nära att räta upp stolsryggen, fälla upp bordet och hålla mig krampartat i armstöden. Men lät bli. Eftersom armstöden bestod av min vänstergrannes högerlår och min högergrannes vänsterlår. Hade kunnat bli lite stel stämning. Väldigt trevligt dock. Med tågpiloten.
 
Väl framme vid jobbet så fick jag en dèja vu. Framför den stängda innedörren som i vanliga fall alltid är uppställd. Nu i semestertider så har tydligen även dörruppställaren ledigt. Och då måste man trycka på en knapp för att dörren ska öppnas. Vilket innebar att jag stod där som ett fån. Tills någon tyckte synd om tant och öppnade åt mig. Suck.
 
Nästa överraskning när det började kurra i magen var att lunchrestaurangen var stängd. I två veckor. Och så länge tänker inte jag vänta med att äta lunch. Inte hjälpte det att trycka på någon knapp heller. Så det blev lunch ute på stan. Precis som imorgon och hela nästa vecka.
 
Jaja. Vi får hoppas att allt blir som vanligt igen. Så att tant får sin tunnelbana. Sina uppställda dörrar. Och sin lunchrestaurang. Annars kan tant få post-semester-syndrom. Och måste ta semester igen. Och det vill vi ju inte. Eller?
 
Får nog sätta in ett viftapåtårna-pass igen. Som förebyggande behandling.
Visa fler inlägg