Igår efter jobbet stannade jag till i affären för att köpa en tidning. Tänkte att jag skulle ha en skön tidningsläsarstund till kaffet på min lediga onsdag. Gick igenom utbudet på tidningshyllorna. Frågan var nu vilken tidning jag skulle välja.
En inredningstidning? Hm. Skulle snarare behöva en utredningstidning. Som kan reda ut röran. En modetidning? Nä. Då skulle jag behöva en två år gammal sådan. Ungefär den invänjningstiden jag behöver vad gäller mode. En skvallertidning? Någon är kär i någon som är otrogen med någon som ska ha barn med någon som kräktes på någon som är...kladdig. Hu. En klassisk veckotidning då? Beskrivningar på hur man lagar Gunhildes fiskmos eller virkar ett fodral till sitt bäcken. Skulle inte tro det.
Återstår någon typ av livstilsmagasin för kvinnor. Kollar på de som vänder sig till oss fyrtioplusare. "Bli av med åldersfläckarna", "Lotta Engbergs nya liv", "Rasa i vikt". Jisses. Någon har visst missuppfattat vad en kvinna fyrtio plus är intresserad av. Eller så är det helt enkelt bara jag som inte fattar hur gammal jag egentligen är. Och inte förstår vad jag ska vara intresserad av att läsa om. I vilket fall så köpte jag en annan tidning. Och det tänker jag fortsätta med. Till dess jag fattar hur en tant i min ålder ska bete sig. Men jag kan vara rätt trög ibland. När jag vill. Kanske kommer det ljuset aldrig att gå upp. Förrän jag går in i det.
Nej, inte ljuset! Gå inte in i ljuset! Då blir du tant.
Har reflekterat lite över mina reflexer. Nu menar jag inte de där små snöflingeformade kompisarna jag har i mina jackfickor. Jag menar mina oövertänkta reaktioner på något som jag känner, ser eller hör. Framför allt på det jag hör. En del ord får mig nämligen att reflexmässigt säga vissa saker. Lite som Tourettes. Eller nåt. Låt mig ta några exempel.
När jag i något sammanhang hör "på kanten" säger jag "på kanten där" på samma sätt som Lennart Jähkel med sin norrländska dialekt säger upprepade gånger i Mulle Meck. Om jag hör "jag skulle vilja ha" så fortsätter jag "en halv bricka med jordgubbar" precis som i PC-spelet Andra klass. Hör jag "det är bakom" så säger min mun "något som... snurrar" och låter som en muckla från Pettson och Findus i mucklornas värld. Om någon säger "det luktar..." så fyller jag i "Kvacki!" liksom Cera i filmen om Lillefot.
Det här var ju då bara några exempel som jag kom på just nu. Problemet är alltså betydligt mer omfattande än så här. Många säger att det inte är bra att barn spelar för mycket datorspel eller tittar för mycket på TV. Jag håller med. Men det är inte barnen som får skador för livet. Det är vi föräldrar. Vi föräldrar som tvingas höra på samma repliker om och om igen. Och igen. Och igen. Det är vi som får Tourettes. Eller nåt.
Varning för skadliga mucklor
På fredag kväll ska Sverige spela semifinal i handboll. På fredag kväll är det Let's dance. Spänningen är olidlig. Ska det bli som vanligt? Som det alltid varit? Att nöjesprogrammet får flytta på sig. Till förmån för sportsändningen. Men nej. Nu händer någonting. Spänningen stiger. TV4 markerar. TV4 vägrar. TV4 tänker inte flytta på Let's dance. Sverige tvingas därmed spela sin match den tidiga semifinalstiden, redan klockan 18. Ha! Vilken revansch! Detta har aldrig hänt förut. För första gången är det inte vi stackars antisportare som besvikna tvingas se på när hela TV-tablån blir utbytt på grund av en match. Äntligen! Äntligen har vi vunnit. Segern är vår. Till slut är den vår! Segeryra är så...berusande! Leve oss! Hmf. Jag tror jag börjar grina.
På lördag blir det tidig uppgång för hela familjen. Bord nr 328 på loppmarknaden i Vårberg väntar på familjen Nyberg. Megamånga utsorterade grejer från förrådet ska säljas. Vi blir av med onödiga prylar och barnen får lön för mödan. Mödan att stå där i sex timmar och förhandla om priser med småsnåla loppisbesökare. Spelar ingen roll hur låga priser man har. Prutas ska det.
Vid en av våra tidigare loppisarier var den snålaste av dem alla (honom ska vi ha) vid vårt bord och prutade på allt. Med 90 procent ungefär. Pekade på varje grej och frågade "Hur mycket?". Vare sig vi svarade 5, 10 eller 20 kronor så var hennes andra fråga alltid "En krona?". Suck. Efter ett antal repetitioner av denna något torftiga dialog, så tröttnade vi och svarade "En krona" på hennes "Hur mycket?". Tänkte att hon skulle köpa grejen för en spänn och försvinna. Men då överraskade kärringen istället med "Gratis?". Ja vad gör man. Ta grejen och försvinn. Här får du en tia också. Stick och brinn.
Är man tillräckligt jobbig så betalar folk för att bli av med en. Jag gör mitt bästa på jobbet. Men än så länge har mina arbetskamrater inte förstått vinken. Får väl bli lite tydligare och börja dela ut pain-in-the-ass-fakturor.
