Till skogs

Vårvärmen verkar tillfälligt ha bytts ut mot vårkyla. Alldeles lagom tills Stefan och jag ska åka till landet. Medan Sara och Johanna är hemma själva. Och pluggar. Och städar huset. Och inte bjuder hem alla sina kompisar på äffäff.
 
Tyvärr betyder väl vår vårkyla att Stefan och jag inte kan vara ute så mycket på landet. Inte klippa gräset. Inte rensa ogräs. Inte kratta. Inte mocka vildsvinsbajs. Vi måste nog stanna inne. Göra upp en brasa. Och dricka vin. Stackars oss. Vi får nog trösta oss med ett par hyrfilmer och en skål popcorn också. Ett par räckmackor kanske. Och kex och någon god ost. Eller två. Ett glas vin till. Eller tre. Med en chokladbit. Eller sex. Just det. Stackars oss.
 
 

Balkongchill

Igår kände jag att det saknades något på vår balkong. En riktig chillplats. Grillplats har vi. Men ingen plats för chill. Visserligen har vi två stycken stolar som man kan halvchilla lite i. Men det räcker ju inte. Om man är fyra personer. Som vill helchilla. Sen har vi bara bänkar att sitta på. I trä. Och på en träbänk blir inte chillet långvarigt. Om man inte vill få en rumpa lika stum som brädstump . Och en rygg lika krökt som en rökt räka.
 
Och nu när det ändå var Mors dag. Då jag får bestämma hela dagen. Och inte bara tro att jag bestämmer hela dagen. Som det är alla andra dagar. Så passade jag ju på. Och bestämde att vi skulle åka och köpa en chillsoffa. Så det gjorde vi.
 
Sju svärord, fem stickor i vardera knä, ett blåmärke i vänsterhanden samt fyrtioåtta skruvar senare. Så hade vi en soffa redo för chill. En soffa som jag tänkte slänga mig i när jag kom hem från jobbet idag. Njuta av värmen ett tag före middagen. Och vad hände då. Exakt precis ungefär när jag kom hem för att slänga mig i den chilligaste chillsoffan som någonsin chillat på vår balkong. Det blev kallt. Kylskåpskallt. Eller kanske lite varmare. Typ grönsakshyllan. Men jag ska fankelanken chilla i min soffa ändå. Sådeså.
 
Mmm. Så skönt.
 

Muttidagen

Igår åkte Stefan och barnen iväg och skulle köpa något. Och jag fick inte följa med. Nähä. Sa jag. Lite surt faktiskt. Jamenalltså, jag kan inte åka iväg imorgon förmiddag för jag är inte hemma då. Sa Stefan. Och tittade på mig som om jag var bara något väldigt mycket mer förvirrad än vad jag faktiskt kände mig vid just det tillfället. Aha, jag förstååår. Sa jag. Mors dag. Tänkte ju inte jag på.
 
När jag sen fnulade runt här hemma passade jag på att slänga vår zombieljung. Äntligen. Så när vi senare på eftermiddagen åkte förbi Plantagen bad jag Stefan att stanna så att jag kunde skaffa en blomma. Jag skulle ju skaffa en ny. Tänkte jag. Inte en ny zombieljung alltså. Utan en mer somrig blomma. Typ zombiepetunia. NEJ det får du INTE. Svarade Stefan. Lite surt faktiskt. (FaktiSKT. Tänk vad jag gillar ord som slutar på skt. HemSKT mycket. FantastiSKT mysigt. Testa själv. Men man måste uttala skt extra tydligt. FaktiSKT. Kanske inte helt friSKT. Men ändå.) (Lång parentes igen. Jag vet. Men ni som känner mig vet att jag gillar parenteser. Och stickspår. Förvirrar folk ganska mycket. HemSKT kul.) (Slut på parenteser.) (För den här gången.) Nähä. Sa jag. Lite besviket faktiskt.  INTE dagen före Mors dag fattaruväl. Sa Stefan. Oj hoppsan. Tänkte ju inte jag på.
 
Imorse satt jag och åt frukost i min ensamhet. Medan Stefan var ute och cyklade. Själv är jag ofta ute och cyklar. Och inte behöver jag någon cykel för det. Överraskades av att Sara kom in i köket. Bra mycket tidigare än en Sara brukar komma in i köket. Hon började plocka fram grejer ur skåpen. Tårtfat och lite annat. Men Sara vad gör du? Vad ska du med det till? Frågade jag. MEN HALLÅ, jag hade inte tänkt att du skulle vara här ens. Svarade Sara. Lite surt faktiskt. Lite som om jag var dum i huvudet faktiskt. Och jo. Det var jag nog. Lite i alla fall. För det tänkte ju inte jag på. Den här gången heller.
 
Och trots att jag är lite fast inte mycket alls egentligen dum i huvudet. Så fick jag en hemskt god jordgubbstårta och ett fantastiskt fint olivträd från alla mina fyra finisar. Tack igen sötnosar!
 
 
 

Gepeäss

En fantastisk latdag i en solstol på balkongen. Så lat att jag till slut fick knorr i kroppen. Och kände mig bara tvungen att göra något. Tyvärr tog känslan av att inte orka göra något över. Så jag satt kvar. Med kroppen full av knorr. Plötsligt försvann knorret. Och istället infann sig ett redigt köpsug. Nu gällde det bara att komma på något som vi behövde. Jagvetjagvetjagvet. Sa Stefan. Vi behöver uppdatera kartorna i vår GPS inför vår bilsemester. Jaha. Funkar inte jag lika bra. Tänkte jag. Och det var ju inte riktigt den shoppingen som jag hade tänkt mig heller. Menmen. Bättre än ingenting. 
 
Nu visade det sig att en kartuppdatering kostade nästan lika mycket som att köpa en sprillans ny och mycket bättre GPS där kartor för hela Europa inlusive gratis uppdateringar resten av livet ingår. Hm. Svårt val. Eller inte. Skuttade ut till bilen lika glad som en hare på påskafton. Jagvetjagvetjagvet. Sa jag. Vi behöver en ny mixer också. Och så gick det till när familjens shopoholic tog ett litet återfall.
 
Nu har vi en GPS som inte bara pratar. Man kan prata till den också. Röststyrning. Än så länge vet vi dock inte riktigt vad det är man kan styra. Stefan försökte med "Detta är en kapning. Ta mig till Kuba." Men det gick inte. Lite dåligt tänkte vi. Tills vi kom på att Kuba inte ligger i Europa.
 
Själv ser jag verkligen fram emot att kunna styra denna manick med rösten. Och inte bara bli styrd. För då blir jag ju lite obstinat. Som ni vet. Kommer att bli utmärkt att kunna säga ifrån. Be den "hålla sig förbannat lugn och sluta tjata för jag har faktiskt fastnat i det här jävla diket och jag kommer förihelvete inte loss och KAN VERKLIGEN INTE VÄNDA SÅ SNART DET ÄR MÖJLIGT!". Typ.
 
En snubbe som verkligen skulle behövt en GPS. 
Kartuppdateringar över en styck pannkaka är nog inte så dyrt heller. 

Bytes

Fredagstrött mutti med rufsig hjärna, virrigt hår och muffinsmidja. Sittandes på tunnelbanan (något för bredbent för att vara kvinna).
 
Bytes mot fredagstrött mutti med rufsig hjärna, virrigt hår och muffinsmidja. Sittandes på balkongen (något för bredbent för att vara kvinna) och viftandes på tårna.
 
Check.
 
Passa på att vifta på tårna. Man vet aldrig när man får möjlighet nästa gång.

Middagstips

En halvdagskonferens med lite tapas och öl på kvällen. Inte så dumt. Riktigt trevligt faktiskt. Bad barnen fixa middag själva. De är bra på det. Att fixa mat själva. Som ikväll till exempel. När jag gått av bussen fick jag ett sms från dem. Lustigt nog precis när jag passerade pizzerian. En Hawaii och en kycklingsallad. Jahaja. Tiominuterenkvart. Tog det innan jag knallade därifrån. Men en pizzakartong i ena handen. Och en sallad i andra. Tänk vad bra de är barnen. På att fixa middag. Och snabbt gick det också. 
 
Jag är inte bara mamma...

Yr i mössan

Satt och funderade på vägen hem. Och nej. Inte på tunnelbanan den här gången. I bilen. Vilket innebar att det blev lite tankeavbrott ibland för "Tror du att blinkers bara är till för att lätta upp stämningen eller?" och "Jösses Amalia lämnade du gaspedalen hemma idag?". Men däremellan funderade jag. På alla olika roller som jag har varje dag.
 
På jobbet blir det ju några stycken. Lite beroende på vad som behöver göras. Man rycker in lite här och där. Likadant hemma. Jag är inte bara IT-arkitekt (och designer och kravställare och systemanalytiker och testare). Jag är även mamma (och maka och sjuksköterska och terapeut och elektriker och frisör). Det gäller att inte blanda ihop dem bara. Kan ju bli lite stel stämning. Om man börjar ställa krav på sin man. Analysera sina barn. Och lösa kontaktproblem på jobbet. Ja. Eller. Det funkar nog det också förresten.
 
Men visst har vi alla några olika mössor som vi sätter på oss. Kanske en hel garderob full. Kan behövas när det är hela havet stormar. Fast tvärtom. När det finns för få människor. Och för många tomma mössor. Då får några av oss ta på oss fler än en mössa. För hur skulle det annars se ut. Med en sjuksköterska, terapeut, elektriker och frisör som virrar runt därhemma. Skulle bli alldeles för trångt. Och tänk så svartsjuk jag skulle bli. På den där makan. Nä. Det är nog bra ändå. Att man kan ha några olika mössor att ta på sig.
 
Och tröttnar jag till på allt när det blir för mycket. För många mössor. Samtidigt. Typ mösshysteri. Så sätter jag på mig terapeutmössan. Och pratar mig själv till rätta.
 
Mössmutti

Koffeinist

Låt mig presenterar er för en kär vän. Min espressomaskin. Står där och är röd och fin. Min egna koffeinlangare. Känner man sig lite darrig är det bara att prata snällt med den. Och trycka på en knapp. Så får man sig en kopp. Mycket trevlig. Egentligen bara en sak som stör mig. Den kör med mig.
 
Den står där och blinkar befallningar åt mig lite då och då. Skriker liksom. I versaler. "CLEAN". Dyker upp regelbundet. Jamenvisst. Jag skulle också vilja att någon städade. Men jag står inte bara och skriker på det där viset. Det blir ju ingen glad av. Envis är den också. Den röda lilla jäkeln. Slutar inte förrän man lyder.
 
En annan befallning som dyker upp alltför ofta är "EMPTY GROUNDS". Det betyder att man ska tömma kaffesumpbehållaren. Ibland när den står och skriker sådär åt mig så blir jag lite obstinat. Väser "fackjo". Eller nåt. Och stänger av den med en smäll. Då blir den tyst minsann. Känns mycket bättre. Nästa gång jag sätter på den så kommer dock hämnden. Inget kaffe. Inte förrän jag har gjort som den säger. Ren och skär utpressning. Men jag lyder. Vad gör man inte för att slippa abstinensen. Koffeinpundare som jag är.
 
Så egentligen är den nog inte så himla trevlig. Ingen kär vän direkt. Min espressomaskin. Trots att den gör himla gott kaffe. För inte ens ett tack får man. När man tömt, rengjort eller bytt filter på den. Om den bara kunde uttrycka sig lite vänligare. Inte skrika så åt mig. Den vet ju att jag lyder. Den vet ju att jag är beroende. Lite vänlighet hade inte kostat någonting. Så jävla dyr som den var. Så hade jag väl kunnat få lite vänlighet på köpet. Den hade ju kunnat säga  typ "Please empty me". Och så en hundögonsmiley. Mycket bättre.
 
"Nämenhörru. Va lite schyrre nurå och ge mig en kopp java. Jag måste få i mig lite."
"CLEAN"
"Suck. Jaja. Bara du ger mig lite. En slurk bara."

Gräsligt

Vi har förmodligen norra Europas minsta gräsmatteplätt. Borde vara hur enkelt som helst att hålla ordning på. Plättlätt. Tänkte jag. Är tillbaka om några minuter. Sa jag. Och plockade fram gräsklipparen. 
 
Räknade dock inte med att vi även har norra Europas mest ogräsrikaste gräsmatteplätt. I procent räknat. Säg sjuttiofem-tjugofem kanske. Tjugofem procent gräs alltså. Dessutom är det norra Europas ogräsartrikaste ogräs. Hur många roliga och oroliga sorter som helst. Kanske till och med ovanliga. I alla fall ovilliga. Att bli klippta snällt. Av en liten sunkig elgräsklippare från nittiotalet. Som dras av en liten svettig mutti från sextiotalet.
 
Jag fick liksom nöta bort ogräsgräset genom att dra ogräsgräsklipparen framochtillbaka cirka sju gånger på varje trettiocentimeters ogräsgräsrad. Och då blev det i alla fall en massa illvilliga tofsar mellan raderna. Som jag fick karva bort med ytterligare några drag av ogräsgräsbortnötaren. 
 
När jag var klar hade jag förmodligen klippt en hel fotbollsplan. Egentligen. Det är tamejtusan världsrekord. Att klippa en hel fotbollsplan. På norra Europas minsta ogräsgräsmatteplätt. Fy vad ovärt. Ogräsgräsovärt.
 
Lite gullvivigt som dök upp under ogräsgrästovorna.
 
 
Ogräsgräsbortnötare säljes billigt. Eller bytes. Mot en kaffe och en muffins.

Lördagsmästerskap

Lördag. Sommarväder. Sjuttondemaj. Gratismegakonsert i Kungsan. Och vi bara. Ska vi ta bilen och åka in till stan? Jamen vilken bra idé. Tyckte även resten av västerortsbefolkningen. När vi hade suttit i bilkö och kommit hela vägen till ungefär ingenstans. Så gav vi upp och svängde av mot Ekerö istället. 
 
Stannade till på Ica och införskaffade picknickproviant. Var sin lunchmatpryl. Och var sin förpackning med favoritfikabröd. Till en redig fikaknytis. Alla valde var sin påse bullar, muffins eller kakor. Vinsten i kaknallemästerskapet går dock till den som valde en enkiloskartong med syltkakor. Grattis säger vi till Ida. 
 
Efter en lunchochfikafrossa på en filt i gräset ute på Kärsön, så hade vi kubbmästerskap. Johanna och jag var publik. Vi hade lite dåliga platser och såg tyvärr ganska dåligt. Det var nämligen lite knöligt att sitta på filten så vi fick lägga oss ner. Och då kom våra ögonlock i vägen. Vi såg alltså inte allt. Men när kubbturneringen var över hade Ida kammat hem vinsten även i dagens andra mästerskap. En riktigt kaknallekubbmästare.
 
Nu när vi är hemma igen så har Johanna och Stefan intagit var sin soffa och har påbörjat ett nytt mästerskap. Eftermiddagslurmästerskapet. Stefan somnade på bara några sekunder. Strax innan han lagt ner huvudet. Så han blev diskad på grund av tjuvstart. Inte så konstigt kanske. Med tanke på att han och hans bror hade ett cykelmästerskap på arton mil. Som började klockan fem imorse. Nu var inte Johanna så långt efter i eftermiddagslurmästerskapet. Vilket också har sin förklaring. Krogmästerskap. Som slutade klockan fem imorse. De möttes i köket. Och åt blåbärspaj. Jag vet. Det är inte bara jag som inte är riktigt klok i den här familjen.
 
Själv sitter jag här och har mitt alldeles egna mästerskap. En fördel med att vara halvt tokig. Den kloka halvan kan alltid tävla mot den tokiga halvan. När som helst. Händer ganska ofta faktiskt. Och som tur är. Så vinner nästan alltid den tokiga. I alla fall på helger. Vinsten för dagen. Blir ett glas vin. Ute i solen på balkongen. Tjing! Ha en skön lördagskväll!
 
 
Visa fler inlägg