Håribelt

Jag är inte bara mutti och muttimutti. Jag är även matte. Mattemutti. Till tre små halvstora lurvbollar. Och som alla lurvbollar så är de väldigt generösa. Särskilt med sitt lurv.
 
Varje morgon vaknar jag av minst en katt som promenerar på mig och en som ligger och stirrar på mig på en centimeters håll och bara väntar på att jag ska vakna så att jag kan få mina trettioåtta morgonpussar. Så innan jag ens har lyft huvudet från huvudkudden så har jag så mycket katthår i ansiktet att till och med en varulv skulle bli avundsjuk. Men det brukar lösa sig när jag nyser några gånger. Då andas jag ju in dem istället. Och när jag sitter där på sängkanten kan jag riktigt känna hur blodet pälserar i kroppen.
 
Och det blir inte bättre när jag ska äta frukost. Självklart får mina katter ABSOLUT inte vara på matbordet när jag äter. Eller alltså JAG vet ju att de inte får det. Problemet är mina katter inte tycks veta det. Man kan säga att till frukost får jag i mig i alla fall en fjärdedel av dagsbehovet (25 % av RDI). Nåja. Jag får väl vara glad att jag inte kräks upp hårbollar i alla fall. Dessutom kanske det faktiskt är nyttigt. Fibrer och så tänker jag. Och med tanke på att de slickar pälsen så är den säkert proteinrik också. 
 
Att jag sen får i mig en minst lika stor del av dagsbehovet när jag är klar med frukosten kan ju bero på att Ronia tydligen brukar ta sig en vilostund i servettstället. 
 
Sen har vi lilla Vilda. Som sitter där och tittar ut med sina blåa oskyldiga ögon. Näerå jag har inte gjort något. Absolut inte Vildis. Bara tassat runt i smöret och nyst i mitt kaffe. (Mjölk i kaffet? Ja tack. Varsågod. Prosit.)
 
Och var har vi Teddie då?
 
Här är jag mattemutti! Här är jag! Jag är här! Mattemuttimattemuttimattemutti!
 
Lite skärpa tack Teddie. 
 
Oki!
 
 
 
 
Visa fler inlägg