Onsdagsrunda

Idag satte Stefan och jag oss i bilen för att ta en liten runda. Vart vi skulle åka hade vi ingen aning om. Vi lät istället ödet bestämma. Eller rättare sagt Stefan. För det var ju han som körde. Till slut hamnade vi i alla fall i Sollentuna Centrum.

Det kunde blivit en riktig nostalgitripp. Med minnen ända från öppningsdagen nittonhundrasjuttiosex när jag fick en röd och fin täckjacka av mamma. Och från den gången jag träffade på Farbror Systembolagsstammis som tyckte att jag var liten och söt och därför gav mig två kronor för att jag skulle köpa en glass. Enda förbehållet var att han skulle få en tugga. Hur han nu skulle klara av det utan tänder. Urk. Tänkte jag. Men tackade, neg och sprang iväg mot glasskiosken. Och fortsatte springa. Förbi glasskiosken. Och hem. För inte ville jag sitta på en bänk och dela glass med dreglande och spritosande Farbror A-lagare. Länge hade jag de två enkronorna brännande, som bara ett dåligt samvete kan bränna, i fickan. Till slut slängde jag bort dem. Så om du mot all förmodan läser detta, Farbror Lurk, så förlåt.

Senare under åttiotalet tillbringade vi skoltrötta gymnasieelever en hel del håltimmar i Sollentuna Centrum. Ofta för att köpa chokladdoppad mjukglass. Det var gott. Och lite spännande. För när glasskiosksnubbenellersnubban vände uppochner på glassen för att doppa den i chokladen så hände det ibland att glassen åkte ur struten och ner i chokladbadet. Och så fick den smått svärande glasskiosksnubbenellersnubban fiska upp den halvsmälta glassen, göra rent chokladbassängen och göra om allting igen. Det var kul. 

Men mina minnen från detta halvsunkiga orangebruna lilla centrum med stora tjockisfiskmåsar hängandes i taket, gick inte alls ihop med det centrum vi besökte idag. För det gick helt enkelt inte att känna igen sig. Varken i centrum eller utanför.

Sollentuna Centrum är nu dubbelt så stort. Nytt och fräscht istället för sjuttiotalssunk. Metall och glas istället för brunt och orange. Och en hel radda affärer av skiftande snofsighet. Iklädda joggingbyxor och gympadojjor lyckades vi i alla fall till viss del återinföra lite sunkighet. Vi gick en runda, köpte en lila dammvippa och en fin duk och sen åkte vi vidare. För att fortsätta vår jakt på nostalgi. Till det radhusområde i Edsängen där jag bodde mina tio första år. Och där det på sin höjd hade satts upp ett nytt staket. Eller bytts en brevlåda. Suck. Så skönt. Precis som jag minns det.




När två kronor räckte till en glass. Och till flera kilo dåligt samvete.

Griller

Nu sitter jag här igen.

Med fingrarna på tangentbordet. Beredda som små scouter på helspänn. Väntande på att inspirationen ska flöda. Vilket inte händer. Idag heller. Men kanske ändå är den på gång. Jag tror jag känner lite...men nej. Ingen inspiration. Det var transpiration. För jag sitter mitt i en solstråle som varm och omtänksam försöker hjälpa mig på traven.

Men någon där ute har faktiskt lagt beslag på mina tankebanor. (Konspiration.) För mina tankebanor som tidigare fungerade som bergochdalbanor, känns för tillfället som små trista rutschbanor. Åttio centimeter höga. I helgjuten orange plast. För barn upp till tre år.

Jag tror jag ska börja göra som andra bloggare istället. Skriva allvarliga och seriösa inlägg. Till exempel om vad jag har för kläder på mig. Svarta joggingbyxor, grått linne och blå munkjacka. Om ni vill veta. Mycket intressant.

Eller om hur det går med motionen. Snabb promenad med Sara och Johanna igår. I och för sig till affären för att köpa fika. Men ändå.

Eller om vad vi ska äta till middag. Grillad fläskfilé. Jorå. Grillpremiär för i år. Tyvärr har vi en riktig skitgrill. Så vi får ugnssteka fläskfilén först. Och sen grilla den en kort stund, för att den ska bli lite sotig. Och smaka rök. Och för att reta grannarna.

Nä. Det är nog ingen bra idé det här. Och skriva om kläder, mat och andra trista saker. Jag väntar nog hellre på att inspirationen ska komma tillbaka. Den är nog bara på semester. Och tills den återvänder till mig, dess ödmjuke innehavare, så kommer här en dikt. I repris. Gokväll.

Min hjärna känns som mos.
Inspirationen flög sin kos.
Kanske drack den Red Bull.
Fick vingar och blev full
av desperation och drog
till närmsta sketna krog.
Ikväll får det därför duga
med bilden av en fluga.
Men, suck, jag var så trög
att den jäveln också flög.

Beklämmande

Igår kväll kändes saker här hemma tämligen beklämmande.

Stefan använde nämligen sin högra hand som dörrstopp på jobbet och fick ta en femtimmarssväng förbi akuten på vägen hem. När Stefan så kom hem mitt i natten hade jag hunnit drömma om minst ett par alternativa hemkomster. En där han var gipsad från fingerspetsarna upp till axeln. På båda armarna. Och en där han kom hem med handen i en papperskasse. Typ takeaway.

När han sen kom hem och inte ens hade bandage blev jag faktiskt riktigt förvånad. För om Stefan självmant åker till akuten så tyder det på åtminstone en handfull krossade skelettdelar. Eller ett par tre avslitna ledband. Men icke sa nicke. Och läkaren likaså. Skelettet var i prima skick. Resten får tiden utvisa. Om fingrarna inte slutar fladdra när Stefan vinkar hej då på morgonen, då bör nog även ledbanden kontrolleras.  

Gips eller inte. Med en rejält klämd hand så kan han trots allt inte jobba. Så han får sitta hemma och vakta soffan istället. Åtmistone ett par dagar. Klämdagar.  


Ja det kunde ju varit värre som sagt.
Undrar vad det är i de två andra lådorna...

Handlingskraftig

Svosch. Redan fredag. Igen! Fantastiskt vad veckorna snurrar på. Men fredagar är ju förstås alltid välkomna.

Ida, som är här och hälsar på, och jag stannade i affären på vägen hem för att skaffa det som saknades till fredagsmyset. Två gräddfil, en getost och två chokladkakor. En lite kufisk blandning. Och ingen storhandling precis. Vilket man inte kan säga om damen före oss i kön.

Hon hade nämligen en hel kundvagn fylld upp till bredden. Av tortillabröd. Endast. En kundvagn med tortillabröd. Kommer lastat. Jag har aldrig sett så många tortillabröd i sällskap förut. Ida och jag hade väldigt roligt. Fnissade och viskade små kommentarer till varandra. "Tacos ikväll?", "Vi kanske skulle köpt sjuttioåtta getostar till", "Måste ha varit mängdrabatt". Och så vidare. Vi gjorde oss alltså lustiga över denna storhandlande dam. Fast i lönndom. Eller...jag försökte låtsas som att vi fnissade åt någonting annat. Men med tanke på tortillatantens blickar tror jag att jag misslyckades helt och hållet.

När hansomsattikassan hade slagit in hela tortillaberget sa "Det blir hundra kronor tack" så fnissade jag inte längre. Men va fan. Hundra spänn. För en triljon tortillabröd. "Men...men vad kostar de egentligen?" frågade jag HSSIK (hansomsattikassan). "Tio kronor för fem förpackningar". Nu var jag ärligt talat, i tanken i alla fall, redan på väg genom hela butiken älgandes som en brunstig ko, för att lassa ner resterande tortillaförpackninger i en egen vagn. Men besinnade mig i tid. För vad tusan skulle jag ha dem till. Egentligen.

För våra fem grejer fick vi betala nästan lika mycket som TT (tortillatanten). Jag gnällde lite på vårt så mycket dyrare kilopris men tröstades av HSSIK med att jag ju trots allt fick sju kronor i rabatt för att jag köpte två chokladkakor. Han föreslog att jag skulle köpa hundra stycken chokladkakor. Då skulle jag ju spara trehundrafemtio kronor. Jag tackade för omtänksamheten. Men nöjde mig med två.

När vi fnissandes som två redbullstinna fjortisar gått ut ur affären så höll Ida på att skratta ihjäl sig. Hon hade nämligen räknat ut att den storhandlande damen precis hade köpt fyrahundra tortillabröd. Fyrahundra! Wow. Vilket jäkla fredagsmys! 


Taco hej!



händelselöst?

Jaha. Vad är orsaken till att jag inte bloggar så ofta då? Skulle man kunna undra. Är mitt liv så händelselöst så att det inte finns något att skriva om kanske? Nä. Det skulle jag inte vilja påstå.

Idag till exempel på tunnelbanan hem så satt jag brevid en full och galen terrorist. Eller, kanske inte. Men han skulle verkligen kunnat vara det. Faktiskt.

När han satte sig brevid mig så kände jag först en redig ölstank. Som från ett helt flak (med studenter). Ett fyllo, tänkte jag.

Men stanken kom bara från flaskan han drack ur och ett fyllo såg han verkligen inte ut som. Verkade inte så himla full heller. Nä. Inget fyllo, tänkte jag. Men så började han stampa vilt med fötterna och fladdra med händerna så hela sätet skakade. Nervös som en hund i en kinaresturang. Och varför sitter han och kramar sin väska sådär hårt? Oops. Det är säkert en bomb i väskan. En terrorist, tänkte jag. 

Funderade på att byta till en mindre riskabel del av tåget när jag märker att han börjar prata med någon i telefon. Högt och ljudligt. Och med inlevelse. Hm. Inte så diskret för att vara terrorist. När jag sneglar på honom så ser jag att han inte har någon telefon. Okej. Inget fyllo. Ingen terrorist. Ett psykfall, tänkte jag.

Från att ha stålsatt mig mot ölstank, skakande säte, förmodade väskbomber och ett galet fladdrande pladder förberedde jag mig istället för ett vansinnigt psykutbrott inkluderande minst ett järnrör och en machete. 

Men innan han hann sätta igång, så somnade han. Jaha. Kanske bara var en nervös snubbe som törstade efter både öl och sällskap. Men lite spännande blev det ju i alla fall.


 
Ungefär sådär såg han ut. Fast inte lika gul.

Visa fler inlägg