Biltankar

Om man vill ha lite tid för sig själv. Så kan jag rekommendera att ta bilen till jobbet en regnig dag vid sisådär halvåttasnåret. Då får man jättelång tid för sig själv. I bilen. I oändliga köer som rör sig långsammare än en drogad snigel. Det var i alla fall vad jag gjorde imorse.
 
När jag då sitter där och filosoferar och puttrar fram på ettan i femochenhalv kilometer i timmen och just då råkar ha ett avstånd till bilen framför som är något längre än jag hade för tio sekunder sen (så som det kan bli när man puttrar fram på ettan i femochenhalv kilometer i timmen) så blir jag omkörd. Eeh. Va. Varför kör man om någon i en drogad snigelkö som går hela vägen från Vällingby ända bort till Hjulsta? Och det var inte så att omkörarbilen skulle ta till vänster i nästa korsning och bara var lite otålig. För hen fortsatte framför mig i flera kilometer till. Så resten av bilfärden roade jag mig med att fundera på vilka orsaker som faktiskt kan ligga bakom en omkörning i en sån situation.
 
1. Hens lyckotal är tretusenfyrahundrafemtiofem. Och just nu låg hen på plats tretusenfyrahundrafemtiosex i kön, och såg sin chans till en fantastisk onsdag om hen istället kunde ligga på sin lyckotalsplats ända bort till E18. 
 
2. Hen gillade inte att titta på min bak. Nu tror jag i och för sig inte själv på detta alternativ. Eftersom min bak är synnerligen sevärd. En finfin liten toyotabaklucka. 
 
3. Hen har ett tvångsbeteende som innebär att hen måste bilda ord av de registreringsskyltar hen ser. Och inte kom på fler ord än MELLANMJÖLK av MLM som står på min skylt. Och det får man väl förstå. Att sånt kan man faktiskt få panikångest av.
 
4. Hen hade en hundbur där bak. Hen kan även haft en hund i buren. En hund som kanske lider av posttraumatisk stressyndrom efter att ha blivit jagad av en älg lika stor som en mindre lastbil. Och det låg faktiskt en mindre lastbil och såg hotfull ut precis bakom hens bil. Så det är ju inte så konstigt. Om man vill flytta på sig då. Stackars hund.
 
5. Hen är en serieomkörare. Och kan faktiskt inte hjälpa att hen har ett omkörningstvång. Hen kanske till och med går i terapi för detta. 
 
6. Hen har luckfobi. Och ser hen en lucka i en bilkö. Så måste hen fylla ut den. En fobi som även kallas rattfylla.
 
7. Hen är en idiot. 
 
 
En fobisk fyllerist med tvångstankar och stressad hund? 
 
Någon som har fler förslag?
 

Fredagsfirande

Igår firade jag den internationella ginochtonicdagen. Den visade sig i och för sig vara i förrgår. Men grattis i efterskott får vi väl säga då. Till den internationella ginochtonicen. Eller kångrattjuläjtjöns kanske man ska säga. Nu när det är intörnäsjönäl och allt.
 
Att jag visste att denna fantistiska bemärkelsedag inträffade beror på att detta uppmärksammats på facebook. Och att både Sara och Sofia genast förstod att de skulle tagga sin mamma. Dessutom blev jag lovad att jag skulle få en ginochtonic av Sara direkt när jag kom hem från jobbet. (Tack sötnos!)
 
Så på väg hem från jobbet smet jag in på Ica och handlade en styck flaska tonic. Och en styck lime. Mycket avslöjande. Tänkte jag när jag la upp varorna framför näsan på icakassapersonen. Ja inte vad jag skulle använda dem till. Det var ju uppenbart. (Dah!) Utan att jag hade glömt den stora bemärkelsedagen och försöker kompensera det dagen efter. Mycket pinsamt. 
 
Hur som helst så visade det sig när jag kom hem att jag hade glömt en liten detalj. Gin. Det blir mycket svårt att göra en ginochtonic utan gin. Blir liksom bara ochtonic. Och det vågar man ju inte dricka. Låter mer som ett rengöringsmedel än drink. Så vad gör man. Man tar det man har. Så det blev en laktosfri mjölkochtonic. Nä. Jag skojar bara. Det blev en laktosfri vodkaochtonic. Funkar det med. Och smakar det för lite en. Så får man ta två.
 
Idag ska vi fira den internationella förrådsrensardagen. Det ska bli trevligt.
 
 
 
 
 

Insektsfullt

Idag var en sån dag. 
 
En dag då det krävdes extra många bananer. För att hålla sig på benen både före lunch och efter.
 
En dag då det var extra surrigt. Både i huvudet och runtomkring.
 
En dag då jag kände att jag bara fladdrade runt och inte gjorde någon större nytta.
 
En dag då ett glas vin var helt oemotståndligt. När jag väl kom hem. (Tack älskling. Precis vad jag behövde.)
 
Idag var jag bananfluga. 
 
Men imorgon. Då ska jag vara ekorre. Igen. Mot trädtopparna. Och vidare.
 
 
 
 
 
 
 

Londonmutti del 2

Jamen jag måste ju berätta om de sista två dagarna också. Så att ni har koll på mig menar jag. 
 
Måndagen började med att vi hälsade på Horatio. Eller Horre som vi kallar honom ute i hoodsen. Horre Nelson står längst upp på en pelare vid Trafalgar Square och stirrar på alla som går förbi. Så vi satte oss ner ett tag i trappan och stirrade tillbaka. En utmaning som han till slut vann. Attans. 
 
Den obligatoriska fotbilden. Dock utan sandstrand och havsutsikt. Men vad gör det. När man får med sin kompis Horre på bild.
 
Sen fortsatte promenaden ut på finfingatan Regent Street. Där kan man köpa saker som man inte har råd att köpa men köper ändå. Jag köpte dock ingenting. (Det trodde ni inte va). Fin gata är det i alla fall.
 
Vi knallade vidare bort till Regent's Park. Den enda parken som söndagens stora parkmarathon inte omfattade. Så kan man ju inte ha det. Så vi tillbringade ett par timmar i denna finfina park. 
 
 
 
Längst upp i Regent's Park ligger London Zoo. Tyvärr såg djuren ut att ha det lika trångbott som en skjorta i min garderob. Så där gick vi inte in. När vi gick förbi utanför fick vi dock en och annan gratistitt på en apa, en trött tiger och en välpucklad kamel.
 
Det fanns, som ni ser, varningsskyltar vid djuren även vända ut mot oss som passerade förbi utanför. "Mäh! Ni har inte betalt inträde. Titta inte hitåt". Nä. Skojade bara. Det stod "Mata inte djuren". Fast på engelska. Nä. Jag vet. Inte alls lika roligt. Dålig fantasi de har. De där engelszoopersonerna. 
 
I parken fanns dessutom en massa andra gratisdjur. Eller ja. Djuren var alltså inte gratis. Det är ju inte så att jag bara kan ta en ekorre, stoppa ner i väskan och ta med den hem. (Daa!). Jag menade att de var gratis att titta på. Som apan, den trötta tigern och välpucklade kamelen. Hur som helst. Det fanns alltså hur många ekorrar som helst. (Ekorrar som hoppar. Ekorrar som kastar sig. Ekorrar som fläker sig.) Eller skvörls som de kallas här. Skvörls har uppenbarligen samma stora fritidsintresse som kaniner. Men söta är de. 
 
Vår sista dag började med en promenad till Covent Garden. Där skulle finnas en marknad som heter Apple Market. Fint. Tänkte jag. Då kan man få sig en liten fruktstund. Men någon fruktstund bidde det icke. Det visar sig att på Apple Market finns precis allting annat än frukt. Dessutom hade de inte hunnit plocka upp allting när vi kom. Så det blev varken frukt eller fynd. Men fint var det. Finfint. 
 
Efter att ha knallat runt lite överallt så började det kännas som att vi var klara med London för den här gången. Men eftersom vi hade ett par timmar att slå ihjäl innan vi skulle åka till flygplatsen så gick vi in på Primark. Stefan placerade sig på ett café. Jag placerade mig lite överallt där det fanns kläder att titta på. Och visst hittade jag några saker. Och visst ställde jag mig i kön till kassorna. Och visst skulle jag ha kunnat komma fram till kassorna och känt att jag gjort några fynd. Men nej. Kön tog aplång tid. Och eftersom det inte var aplång tid tills vi skulle åka till flygplatsen. Så fick jag lägga mina wannabefynd i ett hörn. Och besviket lämna byggnaden. Attans. 
 
På Heathrow fick jag dock chansen att göra andra fynd. Gin. För det måste man väl köpa när man är i England. Och visst hittade jag ett par flaskor för ett rättsåbra pris. Och visst hann jag fram till kassan den här gången. Men nej. All billig sprit får man bara köpa om man ska åka till ett land utanför EU. Jag försökte lura i engelskassapersonalen att Sverige visst hade gjort ett skitsnabbt Swexit i veckan. Men nej. Engelskassapersonalen visade oss istället vilken sprit vi eusare kunde köpa. Vilket var lika dyrt som hemma. Så det blev ingen gin heller. Attans. 
 
Vid det här laget så var jag så besviken på mina antifynd så jag bestämde mig för att hämnas. Genom att köpa en väska för tiotusen på Mulberry. Men det gjorde jag inte. För hämnden kändes skönare i tanken än i plånboken.
 
 
 

Londonmutti

Här i London har vi det finfint. Vi bor nästan precis bredvid St Pauls Cathedral. Som har en jättefin och jättestor klocka. Som slår jättehögt varje timme. Och kvart över, halv och kvart i. Hela dygnet. Och det är ju jättebra. Så att man vet vad klockan är varje gång man vaknar på natten. När klockan slår. 

Och ja. Det är Stefan som man ser bakifrån där nere till höger. Han ser ut att vingla lite. Men det blir väl så om man bara sover en kvart i taget.  Menmen. Man vänjer sig. I natt har vi sovit oss igenom nästan varje klämtning.


Men annars är hotellet kanoners. Kolla här får ni se. Bara att hämta när man vill. Nötter, nonstop, läsk och kaffe. Som all inclusive ungefär. Om man äter nötter, nonstop, läsk och kaffe till frukostlunchochmiddag. 

Tyvärr ingen gratis öl eller ginochtonic. Det får man fixa själv.

Nu sitter jag här lite trött i fötterna efter dagens promenad. Så den lilla burken som ligger här i en ishink nära mig kommer inte få vara ifred så länge. 


Men låt mig berätta lite vad vi gjort de här två dagarna.

Igår gick vi en nätt promenad på enochenhalv mil. Vi gick österut mot Towern, gick över bron och tillbaka på andra sidan. Gick in på Tate Modern och fnissade åt konstverk vi inte förstod. Över en bro igen och bort till Trafalgar Square och åt lunch. Innan vi pep in på National Gallery och tittade på konst som inte var lika konstig. För att jag skulle orka hänga med Stefan på konstmuseum. Så fick jag först droga mig med en liten öl. 

Sen var jag tvungen att shoppa något. Så jag köpte en tandborste och en nagelfil. Ja. Jag glömde liksom att ta med mig det. Sen gick vi hem och sov middag. Innan det blev middag.


Tower Bridge:

Jättejättemoderna byggnader är grannar med jättejättegamla byggnader. Och verkar trivas finfint ihop.

Londonöga och Stora Ben syns i bakgrunden.

Det där lilla huset verkar känna sig lite inträngt. Men så här ser det ju ut lite överallt här.

Ännu lite mer gammalt och nytt blandat. Finfint tycker jag.

Idag blev det parkmarathon. Vi gick runt i Hyde park, Kensington gardens, Green park och St James's park. Så idag blev det alltså en promenad västerut istället. På cirka två mil. 


Vi hann också med ett shopping moment, en utomhuslunch, kika in på vakterna som fryser så om sina huvuden vid Buckingham Palace och ta en öl på vägen hem. Men ölen var bara för att vi måste vila fötterna. Man får väl offra sig.

En av parkerna.

Pudelfrisyr a la London.

Paraplyvaruhus. Barailondon.

Och nej. Jag har inte köpt något paraply. Än. Men jag köpte en skjorta med tekannor på. Och en annan av typiskt engelskt märke. Och bara så att ni vet. Väskan var jag tvungen att köpa. Man ska ju inte slösa på plastpåsar. Och jag var ju tvungen att få hem mina skjortor på nåt sätt. Man får väl offra sig.

Visa fler inlägg