Ohoj

Vilket vackert vädör. Och här sitter jag. Eller ligger. Man försöker ju variera sig lite. Så att det inte blir långtråkigt. Efter en hosta som suttit i sedan förra veckans förkylning så sa kroppen till slut åt mig att ta det lugnt. Genom att ge mig feber. Tack kroppen. För att du funkar som du ska. Så det blev ett fredagsmys med både hosta och feber. Febermys. Sen fortsatte det så hela helgen.
 
Nu sitter jag i alla fall i upprätt läge och kan glatt konstatera två saker. Ett: Jag har ingen feber längre så jag orkar åtminstone sällskapa med min dator. Två: Det är ett fantastiskt väder ute som jag kan titta längtande på. Och eftersom ett plus två är tre så har jag beställt en Kärcher Fönstertvätt på nätet. Fy fan vad fönstren ser ut.
 
Från att fönstren ser ut, till att jag gör det.
 
 

Simultanförmåga

Många säger att kvinnor har bättre simultankapacitet än män. Är bättre på att göra flera saker samtidigt. Snicksnack. Säger jag. Som Farmor Anka. För jag tror inte ett ögonblick på att kvinnor är bättre än män på att göra flera saker samtidigt. Titta bara på den där nyhetsuppläsaren som sms:ade och gick samtidigt. Hon gick rakt ner i en kanal. Och då menar jag inte en TV-kanal. Utan en vanlig kanal. Med vatten i. Hon trodde definitivt att hon kunde göra flera saker samtidigt. Men det kunde hon inte. Inte hon heller.
 
Det kanske inte handlar om att kunna göra flera saker samtidigt. Utan bara att kunna planera de saker man ska göra, innan man faktiskt gör dem. Då gör man ju inte fler saker samtidigt. Man ligger liksom bara några drag i förväg. I huvudet. Medan kroppen utför aktivitet nummer ett är huvudet redan i full gång och planerar in aktivitet nummer fyra. Allt för att sysslorna ska utföras i en optimal ordning för att uppnå höjden av effektivitet. Är det så att det är det som kvinnor är bättre på än män? 
 
Ta matlagning till exempel. Ni vet, man börjar med att sätta på pastavattnet. Så att det hinner börja koka medan man hackar löken. Och fräser köttfärsen. Så att pastasåsen kan börja puttra. Strax innan man lägger i pastan. För att sedan duka bordet. Och blanda en sallad. Och så blir allting klart. Samtidigt. Med största möjliga effektivitet. Jätteeffektivt. (Effektivast av dem alla.) (Jo, jag vet. Ferdinand. igen.) 
 
Detta gäller dock inte mig. Trots att jag är kvinna. För om jag ska tänka på nästa sak jag ska göra (eller nästnästa) samtidigt som jag håller på med någonting annat, så brukar resultatet inte bli så bra. Det slutar med att jag blir relativt ofokuserad. Och så hackar jag pastavattnet, fräser salladen, sätter på löken och till slut dukar jag under. Samtidigt. Med största möjliga ineffektivitet. Jätteineffektivt. (Ineffektivast av dem alla).
 
Och inte blir det bättre av att jag alltför ofta verkar ha tankarna på Ferdinand. Jätteofta. (Oftast av...)
 
Nej, jag tror inte att kvinnor är bättre än män på att tänka på en sak och göra en annan. Jag tror att kvinnor och män är exakt lika dåliga på det. Men kvinnorna kanske ännu inte har gett upp hoppet. Utan envist fortsätter att försöka. För att gång på gång vandra ner i kanaler. Och fräsa sallader. Och duka under.
 
Så OM det är så att män bara tänker på det de gör just nu. Att tankarna inte är flera drag i förväg. Att de tänker på att hacka lök när de hackar lök. Då vill jag vara som en man. För visst blir väl livet skönare när ens tankar befinner sig på samma plats som en själv. Och inte någon annanstans. I en kanal eller så.
 
Eller så kan jag nöja mig med att sitta under en korkek. Och lukta. På blommorna.
 
Har definitivt gått ner sig i en kanal.
 
 

Helt sjuukt

Jag är sjuk. Är hemma från jobbet. I mitt hus. Sjukhus. Har drabbats av något allvarligt som satt sig på mina slemhinnor. De är nämligen slemmiga. Jätteslemmiga. (Slemmigast av dem alla.) (Och alla ni som inte förstår detta med "...av dem alla" (uttalas som "dem" inte "dom") som jag säger lite då och då har förmodligen inte luslyssnat på Ferdinand varje julafton som jag har gjort. Okej. Det var en liten utvikning. (Och en sabla massa parenteser.) Tillbaka till stackars mig.)
 
Har förmodligen också fått en parasit. Som bosatt sig någonstans i hjärntrakten. Ett litet kräk som sitter och bultar med någonting hårt på insidan av mitt huvud. Kan också ha drabbats av narkolepsi eftersom jag sovit hela dagen och nu sitter nyvaken med håret på ända. På ända. Inte på ändan. Nog för att jag är hårig. Men inte där. Kan även ha ådragit mig någon allvarlig åkomma i strupen. Det gör ont där. Nämligen. Oroar mig också för att jag råkat andas in något giftigt och allmänfarligt genom näsan. För den försöker göra sig av med eländet hela tiden genom att kraftigt och explosionsartat liksom blåsa ut det. Likaså luftrören. De hjälper också till. Även om de knorrar lite. Eller skräller.
 
Eller så är jag helt enkelt bara förkyld. Ja. Så är det nog.
 
Svampinfektion
 
 
 
 
  

Lördagsnöje

Idag har vi roat oss. Eller rättare sagt, idag har jag roat oss. Vi har varit på IKEA. Tillsammans med andra roade kvinnor. Och oroade män. Kvinnor som är roade för att det finns såå många roliga saker att köpa där. Som man plötsligt inser att man inte kan klara sig utan. Inte för nitton kronor i alla fall. Och män som är oroade för att de ännu en gång blivit besvikna på att åldersgränsen för bollhavet inte har höjts från åtta till sextiofem.
 
Vi kom hur som helst hem med bland annat två Ludde, två Renate och en Algot. Kvittot ser mer ut som en deltagarlista i skogsmulle än ett kvitto. Om det inte vore för Mulig. För vem fan vill heta Mulig.
 
 
SkogsMulig. Eller för sjutton gubbar, han ser ju ut som mig. SkogsMutti.
 
 
 
 

Strålande

Sitter här med laptopen i knät. Skriver så fingrarna glöder. I alla fall tror jag det när det börjar lukta bränt. Men icke. Det är inte fingrarna. Det luktar liksom mer som...bacon.
 
Viker mig dubbelt för att sniffa överallt. Och sudda nu ut den där bilden du ser framför dig. Inte överallt. Jag är ingen hund. När jag närmar mig låren börjar det brännas. Bokstavligt. Jag måste verkligen skaffa mig en laptopbricka. Det här funkar inte längre. Fast i och för sig kanske några fettceller bränns bort i bara farten. Fettförbränning. Jag kör på en vecka till och ser vad som händer. Antingen blir låren smala som smalben. Eller så blir de strålande som strålben. Spännande.
 
 
Varma lår blir det. Skulle kunna grädda pannkakor på dem.
Lårkakor.
 
 
 

Kwitter

På väg till bussen tidigt i morse. I grådisigt och blött snöfall. Skyndar mig genom de nästan klibbigt påträngande snöflingorna med uppdragen jackhuva. Trött och trist. Både vädret och jag. Men så plötsligt hör jag det. Kvittret. Små fåglar som sitter där i träden och kvittrar så glatt. Trots det gråa snöiga vädret. "Godmorgon och välkommen till en underbar dag". Typ. Vilket gör att jag genast börjar känna mig både piggare och gladare. Drar av mig huvan och lyssnar ordentligt. Himla trevliga små rackare. Tänker jag.
 
När jag sen sitter och funderar på bussen så slår det mig. Att dessa små fåglar förmodligen inte alls säger någonting positivt eller trevligt. Egentligen. Utan bara låter som om de gör det. De kanske bara sitter där och "Kvittelikvitt, vilket jävla väder" och "Ja, det verkar bli en riktig skitdag, kvittkvittkvitt". Som norrmän ungefär. De kan ju säga vad som helst och ändå låta så sabla glada och positiva. De bara "Din fordomte dritt!" och man bara "Ja guuu va treevligt!. 
 
Men ja ja, jag blev ju lite gladare i alla fall. Även om de inte menade det. Fåglarna alltså. Kanske måste man vara så där en del dagar. När det är grått och trist. Låta  lite pigg och glad. Kvittra lite. Alltid smittar det av sig på någon. På en själv i alla fall förmodligen. Jo, man kanske får bli lite norsk ibland. Eller fåglisk.
 
Glada, skrattmås eller muntergök?

Spårbyte

Med tanke på den gångna veckans problem med sömntågstrafiken ser en något trött mutti fram emot det spår- och plattformsbyte som snart kommer att genomföras. Ny säng och nya sängbord kommer på tisdag. Ett skepp kommer lastat. Eller en lastbil i alla fall. 
 
Två starka sängbärarbärare kommer med en ny och tar med sig den gamla. Det enda vi behöver göra är att städa undan lite prylar i sovrummet så att de får plats att montera ihop sängen. Men hyllan på väggen där kommer nog inte att passa så bra tillsammans med den nya sängen. Den får vi byta ut. Och byrån är väl lite skruttig och visst skulle det passa bättre med en snygg klädställning där istället. Och tavlan på väggen passar inte riktigt där om man tar bort byrån. Och börjar inte gardinerna se lite trista ut. Nu när de kommer att hänga i närheten av en ny fin säng. Och sänglamporna kommer att se lite gamla och tråkiga ut när allting annat är nytt. Och hu så hemska våra gamla påslakan ser ut! Och Stefan...visst kan vi väl passa på att byta ut min garderob också? Den passar inte så bra till den nya sängen. Eller ja, själva garderoben är väl okej. Men innehållet! Jag hittar inte en enda skjorta eller tröja som matchar sängen. Så det funkar ju inte!
 
Ja, tänk vad bara ett litet spår- och plattformsbyte kan betyda!  Nu kommer jag nog att sova som ett litet murmeldjur.
 
Vårt vardagsrumsbord är jätteskruttigt. Vi är helt överens om att det ska bytas ut. Eller hur Stefan? De här borden är fina tycker jag. Så får vi se sen hur allting annat i vardagsrummet passar ihop med dem. Mähähähää.
 

Går som tåget

Varje vardagsmorgon knastrar min klockradio igång klockan nollsexnolltre. Att den knastrar beror på att vårt sovrum befinner sig i radioskugga. Att den går igång klockan nollsexnolltre beror på att jag ska gå upp då. Helt enkelt.
 
I vanliga fall närmar sig mitt sömntåg perrongen sakta och fint så att jag kan stiga av ett par minuter innan klockan nollsexnolltre. Och stiga upp. Denna vecka har dock mitt sömntåg fått fnatt. Det har kommit in till morgonperrongen lika sporadiskt som gröna linjen i snöstorm.
 
Antingen har det anlänt en trekvart innan jag ska gå upp så att jag har legat vaken och missat hela fyrtiotre minuters sömn. Fyrtriotre minuter av återhämtning. Fyrtriotre minuter av cellförnyelse. Fyrtriotre minuter av serotoninskapande. Fyrtiotre minuter... ja ni förstår. Jag blir hur som helst sur. Jättesur. Surast av dem alla.  
 
Eller så har fanskapet till tåg inte ens börjat saktat in klockan nollsexnolltre. Utan helt enkelt bara slängt av mig i farten. Från etthundratjugo kilometer sömn i timmen. Till noll. Vaknar som om jag landat pladask på perrongen. Tvärstopp. Och tvärtrött. Seg i knoppen ända fram till lunch.
 
Nä, den här veckan tror jag bestämt att min tågförare har haft nollkoll på tidtabellen. Eller så har det utan min vetskap skett någon typ av EU-anpassning. Eller så har mitt sömntåg stulits av en galen städerska. Men hoppsan. Jag ber om ursäkt. Så kan jag ju inte säga. Det var lite förhastat av mig att uttala mig så. Eller så har mitt sömntåg stulits av en galen lokalvårdare. Menade jag naturligtvis.
 
Sömntågförare som oftast jobbar kvällspass.
Vikarierar för tillfället som Muttis tågförare tidiga morgnar.
Får dock snart sparken.
 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg