Veckans stryktips

Jag har nyligen gjort en alldeles förträfflig upptäckt. Jag har upptäckt att jag inte kommer att behöva stryka mera i hela mitt liv. Va? Är det sant? Säger ni. Ja det är det. Säger jag.

Vår nya tvättmaskin har nämligen ett ångtvättprogram. Det är tvättprogram som inte tvättar. Utan stryker. Ett strykprogram. Nästan i alla fall. Det blir ju inte lika slätt som när man använder strykjärn. Eller i och för sig. Det beror på vem som stryker.

Man slänger bara in tre rena och skrynkliga skjortor. Efter tjugo minuter som avslutas med en liten trudelutt, kommer tre rena och släta skjortor ut. Hej och välkommen.

Fy faderullan vad skönt.

Synd att tvättmaskinen bara tar sju kilo. Och inte femtiosju. För tjugo minuters karusell i ånga skulle det vara värt för att bli av med skrynklorna under ögonen. Och lite slätare knän skulle ju inte vara så dumt. Någon gång i fyrtioårsåldern halkar nämligen knävecken runt till andra sidan och sätter sig runt knäskålarna istället. För att inte tala om armvecken. Som vandrar uppströms såsom laxen och placerar sig i närheten av armhålorna. Jorå. Tjugo minuter i ångtvättprogrammet. Sen är man som ny. Slät som en bäbisrumpa.



Men jag gillar rynkor

Utanstreck

Puh och pust. Fem arbetsdagar i sträck. Utan streck. Arbets-dagar. Med streck. Men hur som helst i sträck. Det går i och för sig riktigt bra. Men det där småfixandet som jag brukar göra på onsdagen och som jag faktiskt inte ens tänker på att jag gör, det måste ju fixas en stund varje kväll istället. Och på helgen.

Men nu är det mesta gjort för den här veckan. Så nu sitter jag här. Och luktar på blommorna. Eeh. Och bloggar lite. Nu när bredbandet äntligen fungerar som det ska efter en lyckad routerinstallation. När möjligheten att gå in i förrådet har återuppstått efter en tämligen aggressiv utrensnings- och sorteringsaktion. När ordningen infinner sig i linneskåpet efter det att den halvan som bestod av sunkiga handdukar, fula dukar och gardiner från åttiotalet har sorterats bort. När kläderna åter syns i min garderob efter det att den halvan som bestod av sunkiga tröjor, fula byxor och skjortor från åttiotalet har gått samma väg som sina linneskåpskompisar. När rentvätten ligger färdigvikt i tvättstugan. Utom de förbannade ensamma strumpjävlarna som alltid ligger kvar. När Saras slitna hårtoppar noggrant klippts bort, sörjts samt fått en hastig begravning i soptunnan. När middagen snart är klar att ätas.

Då sitter jag här. Och tar det lugnt. Bloggar lite. Samtidigt som Stefan lagar mat i köket. Och sjunger Lit de parade av Ulf Lundell. Jorå. De är helt okej ändå. De här femarbetsdagaristräckveckorna. Utan streck.


Puckelpaus

Sitter tillsammans med familjen och tittar på en spännande psykorysarskräckisfilm. Mysko men spännande. En GT i ena handen och den andra i chipsskålen. 

Plötsligt pausar någon filmen. Mitt i ett blodigt knivdrama. "Oj, vi måste pausa för nu börjar Gladiatorerna." Men jösses. Så ofantligt roligt. Nu ska vi alltså i enochenhalv timme sitta och titta på när vuxna (?) människor pucklar på varandra, slänger varandra nerför tjockmatteberg och ser till att åtminstone en varje vecka bärs ut med bruten arm, avsliten hälsena, nackskada eller i varje fall ett krossat självförtroende. Innan vi får reda på om mr and mrs massmördare åker dit eller inte. Och tillfångatagna blondinen överlever. 

Nä fy för Gladiatorerna. Tacka vet jag knivmord och riktigt urflippade psykopater. Men visst. En actionfilm eller romantisk komedi är ju heller aldrig fel. Eller en klassisk äventyrsfilm. Eller varför inte en krigsfilm. Ja för tusan. Till och med en tungsint film noir är bättre än Gladiatorerna.

Ja, ja. Nu är det bara en halvtimme kvar. Skönt. Och när vi sätter igång filmen igen, så känner jag att jag nog kommer att behöva pausa en stund. För att titta på Helgmålsringningen som jag har spelat in. Och sparat till precis ett sådant här tillfälle.

Hämnd. Mohahaha.


Iiih-hi iiih-hi iiih-hi...

Rapport

Här kommer den utlovade rapporten från mitt ipodlagningsonsdagsäventyr.

Först en klassisk förebild.


Jag började med att värma upp limmet som skärmen sitter fast med. Fram med värmepistolen bara.


Dags att lossa skärmen


En halvtimmes pillande, en ännu mer trasig skärm och tre avbrutna naglar senare. Och en himla tur att jag kom ihåg att spara undan home-knappen som ni ser nere till höger.


Sen var det dags att skruva bort ett antal skruvar som var de minsta jag någonsin sett. Eller rättare sagt. Nästan sett. Under skyddsplåten finns moderkortet. The mutti board.


Och så där såg det ut. Mitt i sitter förresten batteriet. Sen började de verkliga problemen. När jag skulle lyfta upp moderkortet lite för att ta loss kontakten till lcd-skärmen. De har ju för sjutton gubbar limmat fast allting överallt. Sabla klisterligister.


Fjorton lågmälda svordomar senare (går inte att svära yvigt när man måste vara säker på handen) är den gamla skärmen borta. Och Ipoden ser mest ut som en byggsats med små stim av miniskruvar runtomkring. Den nya skärmen ligger redo för att sättas fast. Vilket var det pillrigaste jobbet hittills. Kontakten ska nämligen sitta fast på undersidan av moderkortet. Men det lyckades till slut. Och sen var det bara att göra om allting. Fast baklänges.


Och sisådär! Som ny. Med hel skärm och fungerande display dessutom.


En liten, liten detalj bara. Av/på-knappen fungerade inte. Attans. Bara att börja om från steg ett igen. Suck. Ja ja, tur att man har tålamod.

Synd bara att det visade sig att kontakten till av/på-knappen måste ha gått sönder redan när jag lossade skärmen från början, eftersom den hade fastnat i limmet och måste rivits sönder lite. Och synd bara att jag i min felsökningsiver, istället för att laga av/på-knappen, råkade ha sönder även den fula lilla kabeln mellan volymknapparna och moderkortet. Men vad tusan. Ska det göras så ska det göras ordentligt. Låt oss ha sönder alla knappar.

Ipoden fungerar ju ändå, eftersom både av/på och volym går att reglera via displayen. Men den är lite handikappad. Handiknappad.

Med andra ord fick inte detta äventyr ett sådär lyckligt slut som man skulle kunna önska. Spännande var det i alla fall. Och pillrigt. Alldeles för pillrigt. Och svårt. För det är inte alls lika lätt som på instruktionsfilmen. Dessutom saknades en hel del detaljer i filmen. Så även om man är en gnutta galen och har rejält med tålamod och pillrighetsvana, så är detta inte att rekommendera. Inte om du inte vill ha en handiknappad Ipod i alla fall. 

Bättre hade det nog varit med den där extraförsäkringen man kan ta när man köper en Ipod. Hos Mediamarkt till exempel så kostar den bara ett par hundra för första året. Men det var ju liksom för sent för oss. Tur att man har drulleförsäkring i alla fall. Så får Sara en ny Ipod för självriskspris. Blir i alla fall en femhundring billigare än att bara köpa en ny.

Full drulle kanelbulle!

Halv heltidare

Förra veckan var min första femdagars arbetsvecka på åtta år. Och vet ni. Jag överlevde. Var inte alls heldöd på fredagskvällen som jag trodde. Inte ens halvdöd. På sin höjd kvartsdöd.

Denna vecka är jag dock onsdagsledig. För jag har bara gått upp på heltid till hälften. Alltså varannan vecka. Jag är numera nittioprocentig. Mittemellan Strohrom och läkarsprit.

Imorgon ska jag tillbringa några timmar av min lediga dag med ett uppdrag som har alla möjligheter att sluta med succé. Eller med total katasmurf. Jag har nämligen beställt en ny display till Saras Ipod Touch, som jag ska montera. Orsaken till detta är inte bara att jag tycker det är roligt att plocka isär saker och (eventuellt kunna) sätta ihop dem igen, utan att hennes nuvarande display är helt spräckt. Efter en kortare luftfärd som fick ett bryskt slut på ett tämligen hårt golv.

Denna nya display beställde jag från Kina via England. På Ebay. Två dagar senare fanns den att hämta ut som rekommenderat brev. Tvåhundrasextio spänn. Original? Nä. Skulle inte tro det.

Morgonsdagens lilla mission (nej inte "mischoon" på svenska som ju för jestanes mer har med någon typ av religiöst budskap att göra, utan "misjön" som är mer amerikanskt coolt och passar bättre för mitt uppdrag) kan sluta med en totalt-isärplockad-och-aldrig-mer-vid-medvetande-Ipod (ni skulle bara se instruktionsfilmen) eller en Ipod i skick som ny. Fast delvis kinesisk. Men det var den väl innan också antar jag. Fast originalkinesisk. Nu blir den piratkopiekinesisk.

Hur som helst. Vi får se hur det slutar. Jag lovar att återkomma med en rapport. Wuhu. Spännande va?


Ja, där är den. Den lille rackaren. Om monteringen lyckas kan Sara
fortsätta att använda den till
音乐 och 小游戏.

(Hundra spänn på att åtminstone en av er som läser detta går in på Google Translate)

(Men nu vill du väl inte göra det bara för att jag sa så)

(Så låt bli då)

(Men visst är du lite nyfiken ändå?)

(Mähähä)

Men nästa sommar, då...

I somras gjorde vi som vi brukar. Det vill säga sa "Nästa sommar då blir det ingen resa. Då blir det snålsemester på landet." Och nu gör vi också som vi brukar. Förtränger vad vi sa för några månader sen. Och bokar en resa i alla fall.

För vad vill vi egentligen göra för våra sparade pengar? Alltså dem vi har kvar efter diverse renoveringar och lägenhetsköp. Vill vi lägga dem på hög för att ha sen när barnen flyttat hemifrån? När vi ändå kommer att ha tillräckligt med pengar över varje månad för att åka i princip vart vi vill. Herregud. Två heltidslöner och inga hemmavarande barn. Då blir vi ekonomiskt uppgraderade till dinkisar. Double income, no kids. Och känslomässigt nedgraderade till mamkisar. Middle aged, misses kids.

Nä, det är väl nu som vi ska använda våra sparpengar till resor tillsammans med våra barn. Nu när vi fortfarande har barn hemma (och om inte hemma, i alla fall i närheten). Nu när våra barn ännu är intresserade av att tillbringa sina lediga sommardagar tillsammans med sina föräldrar. Snart nog kommer vi ändå att få tillfällen att resa själva utan barn. Kanske fler tillfällen än vi önskar. Kanske tidigare än vi önskar. 

Så efter ett år av renoveringar där vi förmodligen inte varit de allra roligaste föräldrarna så känns en tvåveckors resa till Cypern tillsammans med alla våra fyra barn som det vi allra helst vill lägga våra sparpengar på. Inte ännu fler renoveringar. Även om halltapeten börjar lossna från väggen. Inte ännu fler nya möbler. Även om köksstolarna är fläckigare än en flock fräkniga giraffer. Och inte ännu fler nya bilar. För det behövs inte.

Det är precis sådant här som förgyller en vanlig dag i mitten av januari. Att beställa en resa till sol och värme. Frågan är bara vad vi ska göra för att förgylla morgondagen. Uj, uj. Kan bli en dyr vecka det här.


Dagens förgyllning.

Backtobusiness

Jamen nu börjar man ju faktiskt komma tillbaka till GÅ. Dock utan att inkassera fyratusen.

Efter att ha vänt uppochner på både huset och vardagens alla rutiner under jullovet så börjar nu allting bli normalt igen. Så normalt det kan bli i vår familj, vill säga.

Ida har flyttat till egen lägenhet, Johanna har fått överta hennes lägenhet här hemma (dock med ingång inomhus istället för utomhus), Sofia-Idas hälsapåhemmaboende har flyttats till Johannas gamla rum och Sara fick dela upp sitt rum på två; ett sovrum och ett vardagsrum. Puh.

Stefan och jag har inte flyttat någonstans. Vi har fortfarande samma gamla sovrum som vi haft sen vi flyttade in. Kanske skulle vi testa att byta. Bara för att förnya oss lite menar jag. Undrar hur det vore att sova i vardagsrummet ett par veckor. Eller i köket. För barnen skulle nog inte bli så glada om vi flyttar in till dem. Eller? (Nej vet du vad. Nu är klockan tio, så nu får du släcka och stänga av datorn. Mamma måste sova.)

Nä. Vi får väl göra en flytt light istället. Kanske byta plats på våra sängar. Wow. Tänk att få sova på vänster sida istället för höger. Så spännande. Så pirrigt. Jag kommer nog ha svårt att somna ikväll. Exajting. 


Att flytta runt är jobbigt. Och tid tar det också.

Furaha ya mwaka mpya!

Grattis på nyårsdagen! (Eh, eh ...har den äran. Nej, nej, dumsnut)

Hoppas att ni hade en trevlig nyårsafton. Med skaldjur och bubbel. Utan snuskhumrar och snubbel. Här hade Stefan och jag en lugn och mysig hemmakväll. Med god mat och dryck, grevinna och betjänt samt årets nöjeskrönika i den svenska televisionen. Jo, jag vet. Dags att gå med i PRO.

För att motverka dessa pensionärstendenser har vi köpt ett Wii tevespel. Mest till mig faktiskt. För här finns alla möjligheter att röra på sig på ett sätt som faktiskt är roligt. Salsa, boxning och aerobics. Ni skulle bara se hur jag skuttar runt. Eller förresten. Det är ju just det ni inte ska. För det är det som är grejen nämligen. Att jag kan snubbla runt med viftande armar och ben, saknandes all form av koordination, utan att någon ser mig.

Kanske undrar ni om detta är någon typ av nyårslöfte. Men det kan jag lova er. Att det är det inte. För jag gillar inte nyårslöften. Vill jag förändra någonting i mitt liv så spelar det ingen roll vilket datum det är. Det enda som betyder någonting är min vilja och motivation. Och vem i hela världen känner vilja och motivation dagen efter ett rejält nyårsfirande? Dagen då svenska folket äter flest pizzor på hela året. När det vanligaste nyårslöftet förmodligen är att äta nyttigare. Få ihop det om ni kan.

Nej fram för fler vilkendagsomhelst-löften. Nu till exempel, så lovar jag att jag ska gå och tvätta. Vår tvättmaskin gick sönder så vi har köpt en ny. Och då är det ju roligt att tvätta. I några dagar. Sen är det lika roligt som fotsvamp ungefär.

Och just det. Om ni undrar över rubriken. Så står det "Gott nytt år". På swahili.


Sen lovar jag att lägga mig i soffan och smurfa en stund.

Visa fler inlägg