Lovande

En himla bra dag att vara ledig på. En riktig lovdag. För idag fick jag lov att göra vad jag ville. Inte så mycket alltså.

Efter en vårsolig promenad väntade någon på mig här hemma. En dyna. En dyna som för första gången i år fick komma ut ur förrådets mörka och dammiga vrå för att sträcka ut sig på en skön vilstol på en solig altan. En dyna som knappt kunde bärga sig tills jag placerade min onsdagslediga rumpa på den. Tillsammans med en bok, fralla, liten latte och ett par solglasögon tillbringade vi flera timmar i vårsolen. Dynan och jag. Inte. Så. Dumt.

Nu är även dagens middag avklarad. En italiensk köttfärssås med pasta. Det italienska är förmodligen rödvinet i såsen. "Nej, häll inte i så mycket! Det är äckligt!" Sa barnen. "Nej, häll inte i så mycket! Det är slöseri!" Sa jag. Turligt nog räckte hur som helst det lilla som var kvar i boxen. Oturligt nog visade det sig när jag kramat ur de sista dropparna till och med vara för mycket. Ansvarstagande som jag är, såg jag ingen annan utväg än att dricka upp det som blev över. Så synd.



Min kompis Dynan och hans kompis Dynan 2.



Utsikt när jag tittade ner


Utsikt när jag tittade upp.



Utsikt när jag tittade ännu längre upp.
Dagens händigaste händelse - två skator bygger bo längst upp i eken.
En flyger runt och hämtar finfina pinnar. Den andra sitter i boet och slänger ner dem.
Anar äktenskapsproblem.

Jo tjena

Där fick jag.

Bara för att jag basunerade ut min stora seger i stamkriget igår, så blev jag övermannad av en okänd anfallare från vänster istället. Inget virus. Utan en rejäl värk i axlar, nacke och huvud. Kanske inte så konstigt så stridsberedd jag varit hela veckan. På helspänn mot virusattacker. 

Efter endast två timmars sömn i natt kunde jag konstatera att det behövdes en dag hemma i sängen och soffan. Insmörjd med liniment stinker jag som en hel container Jenka. Eller som den gamla röda tandkrämen Tättintill. Om ni minns den. Mutti - den vandrande tandkrämstuben. Luktar jag som alltså. Inte ser ut som hoppas jag. Och inte väller det ut någon röd gegga när man klämmer på mig heller. På sin höjd lite krampaktigt fnitter. Kittlig som jag är.

Ja, att jag aldrig lär mig. Hej. Ska man inte ropa. Inte förrän man kommit över bäcken i alla fall. Och ett bäcken dröjer det förhoppningsvis lång tid innan jag behöver. Men några risker måste man ju ta här i livet. Så...HEJ! Ha! Modigt va? Jarrå. Stålmutti.


Hej. Jag heter Mutti. Jag är en tandkrämstub.
Hej Mutti.


weak week

I veckan har jag varit ganska väck.

Energin denna vecka har räckt till cirka sju komma sjuttiofem timmar per dag. Från ankomsten till jobbet. Till avfärden via gröna snöret ut mot Hässebly. Efter hemfärd och middag så har sänggåendet ingåtts någon gång efter tjugonollnoll. Och före tjugoettnollnoll.

Detta beror på en kombination av att jag känt att en förkylning, alternativt influensa, har varit på väg in i min motsträviga kropp, och av att Johanna har legat nerbäddad hela veckan i influensa med en hel stam virusar som bara väntat på att hoppa på mig. Ugh ugh.

Efter att ha sovit tio timmar per natt i en hel vecka så kan jag konstatera två saker. Att energin har återvänt i samma veva som våren. Och att min stam av immunförsvarare vann över virusstammen. Slaget vid little big mutti. Yeahaa.

Nu ser jag fram emot en hel veckas sportlov. Ja inte för att jag är ledig. Utan för att Sara och Johanna är lediga. Och kan se till att middagen står på bordet i ett nystädat kök, varje kväll jag kommer hem från jobbet. Jojo. Det ska bli skönt.



Om ni ser dessa små rackare, så gå och lägg er. Meddetsamma. Och sov så länge ni kan.
För detta mina vänner. Är en hel stam med argsinta influensavirusar. Ugh.

präppöräjsjön

Någonting är på gång. Mystiska förberedelser sker här hemma. Förberedelser för någonting stort.

Vad betyder det? Att jag bara inte kan låta bli att rensa i alla garderober, skåp och lådor här hemma. Att jag varje ledig dag söker upp något litet orensat område här hemma. Och kastar bort saker. En ensam strumpa. En dålig bok. En alldeles för hög elräkning.

Idag till exempel så var det badrumsskåpets tur. Eller otur. För jag är hård när jag rensar. Inte att leka med (för jag är...stålmuttiii). Dammiga gamla tuber och onödiga burkar åkte allvärldensväg. Rynkkräm till exempel. Vem behöver rynkkräm? Jag har tillräckligt många rynkor ändå.

När jag var klar så slog det mig. Det finns ett högre syfte med mitt rensande. Ett mål som hittills inte varit så klart. Men nu ser jag det. Lika tydligt som vår insnöade brevlåda. Jag håller på att förbereda mig. Skaffa ytterligare utrymme. Inför den tillökning som snart väntas. 

Så säg grattis till mig. För det är enkelt meningen, låt oss säga förutbestämt, att jag ska ut på stan och shoppa loss nu. Köpa nya vårkläder. Nytt smink. Ny ansiktskräm (nej inte rynkkräm). Nya dukar och påslakan. Och nya strumpor. Allt som behövs för att fylla det tomrum jag skapar varje gång jag rensar. Javisst är det så. Det känns så självklart nu.

Fy tusan vad skönt att jag kom på det! Eller hur Stefan?


Kan knappt bärga mig. Tror jag ska gå och rensa lite i Stefans garderob också.
Så att jag får lite mer plats för mina nya kläder. Tiddelipom!

Istider

Idag har vi söndagspromenerat på isen här nedanför. Och jag är så förundrad. Det var verkligen fantastiskt. 

Ja, alltså, nu tänker jag inte på den blåa himlen, den strålande solen och att det var alldeles vindstilla ute på isen. Utan på att vi fick med oss både Sara och Johanna. På en promenad. Helt utan hot. Inte ens några mutor. De bara följde med när vi frågade. Fantastiskt. Mycket sällsynt. "Passa på att andas ordentligt ungar, för så här mycket frisk luft lär ni inte få på länge." Sa jag. "Hrmfp". Sa barnen.

Den här helgen har jag också varit duktig och inte rensat eller sorterat någonting. Ja, eller, litegrann kanske. Men bara i mössochvantlådan. Och jag har bara tvättat en maskin tvätt. Eller två. Jaja. Okej. Tre då. Utöver det har vi åkt iväg och fikat tillsammans med Ida. Det var trevligt. Semlan boade in sig fint i magen och trivdes gott i flera timmar efteråt.

Vi tittade också in i den största sportbutiken jag någonsin sett, Decathlon i Bromma. Där kunde man testa i princip all typ av sportutrustning innan man köpte den; pingisrack, innebandyklubbor, fotbollar, cyklar. Jag funderade på att fråga vem jag kunde testa prickskytte på. Men det gjorde jag inte. Man vill ju inte verka otrevlig. Hur som helst slog vi på stort och spenderade hela trettio riksdaler på två paket nya flashiga vingar till våra dartpilar. Fast testa dem först, det fick vi minsann inte. Hrmfp.



Fotograf: Johanna

Ködagar

Vid sexsnåret på kvällen ringlar busskön i Vällingby lång av frusna påväghemfrånjobbetmänniskor. Som väntar. Och hoppas.

Hoppas på att SL ännu en gång inte skickar fram en liten fjuttbuss mitt i kvällsrusningen. Hoppas på att slippa behöva vänta på nästa buss för att man inte får plats. Hoppas på att kanske, eventuellt, till och med få en sittplats.

En av dessa frusna människor är jag. När jag står i den bakre halvan av kön så är jag även en av dem som hoppas. Idag stod jag dock ganska långt fram i kön. När bussen körde fram till hållplatsen traskar två tjejer i sexton-sjuttonårsåldern förbi hela (HELA) kön och ställer sig lugnt längst fram och ska precis tränga sig på före mig. Nä. Skulle inte tro det.

"Det är kö" säger jag trevligt men bestämt och förtydligar mitt uttalande genom att med (HELA) ena handen peka på den långa kön bakom mig. Samt sätta upp (HELA) den andra handen som ett stopptecken (här är polisen som mitt i gatan står) för att hindra dem att kliva på före mig. "Talk to the hand". Sa jag inte. Men tänkte.

"Wallah!" sa den ena och gjorde med gapande mun, himlande ögon och huvudet på sned, en gest med handen som sa exakt hur bestört hon blev av att någon över huvud taget tilltalar en så cool människa som hon. "Ja, ni verkade inte se det tänkte jag." Sa jag bara och gick på. "Ja, jag har aaldrig stått i kö till bussen". Sa den ena till den andra, när de gick förbi mig på bussen. Och tittade på mig. Hotfullt.

Så hela resan mellan Vällingby och Riddersvik tillbringade jag med att fundera ut hur jag skulle hantera fröknarna Cool och Coolast när de överföll mig med slag och sparkar i parken vid Folkets hus på väg hem från bussen. Till slut bestämde jag mig för att skrika "TITTA DÄR ÄR KISSIE!", ta tag i deras pälskantade luvor och dra ner dem över de himlande koögonen för att slutligen på äkta kärringmanér drämma till dem handväskan i huvudet. Såja. Så ska de tas.

Promenaden hem från bussen blev dock lika händelselös som vanligt. Cool och Coolette hade gått av ett par hållplatser tidigare. Så jag fick behålla min känsla av triumf. Av att ha buntat ihop två gangsterfjortisar. I och för sig i fantasin. Men ändå. Mutti the hero. Stålmutti. Coolt.





söndagslugn

Åter en lugn helg. Med stillsamma sysslor. Lite plock. Lite sortering. En fika på eftermiddagen. Med den sedvanliga kvällsavrundningen i soffan framför TV:n, tillsammans med familj och chipsskål. Håhåjaja.

Vi har nu tagit tag i vår tråkvardagsmaträttsmeny och googlat fram en massa nya spännande och förhoppningsvis goda maträtter. Häromdagen blev det franska örtfärsbiffar med ugnsstekta grönsaker. Örtfärsbiffar -  Mamma Scans köttbullar: 1 - 0. 

Nu är det kanske dags att även ta tag i vår tråkhelgsysselsättning. Hitta på något mer spännande än att sortera strumphögar. Och rensa garderober. Lite mer exajting helgutflykt än en åktur till miljöstationen vid Åkermyntan.

Fast i och för sig. Igår åkte vi faktiskt till Vällingby. Och köpte nya vinterskor till Stefan. Det var kul. För det är ju det som är fördelen med att ha lite långtråkiga helger. Man blir extremt lättroad. När det väl händer något. Ni skulle bara se hur glad jag blev när jag nästan köpte ett par nya vantar.

Ja, ni förstår. Jag behöver hjälp. Förslag på helgaktiviteter som inte innehåller orden "tvätt", "rensning" eller "pantburkar" mottages tacksamt.


Äntligen är strumpberget sorterat.
Till vänster - strumpor som duger. Till höger - strumpor som suger.

Snuvad

Jahaja. Idag blev man liksom snuvad på sin lediga dag. Bokstavligen. För snoret rinner och halsen ömmar. Blä. Skulle man kunna säga om det. Om man inte väljer att se det från den ljusa sidan. 

För det var ju skönt att kunna vila hemma på soffan. Och inte bakom skrivbordet på jobbet. För det första skulle det se tämligen illa ut. För det andra skulle jag nog inte få så mycket gjort. För det tredje skulle jag tycka att det vore pinsamt när jag vaknar av någons höga snarkning (Min? Nä, aldrig. Jag snarkar inte.) och av att snoret rinner slalom från nästippen till hakspetsen.

Himla skönt att vara ledig idag alltså. Så att jag kan vila och snora ifred en hel dag. Tänk vilken tur jag har!

Lucky me. Yeay.

Visa fler inlägg