Orkeslösa typer

Jag hann jobba två dagar innan några virusar grabbade tag i mig och gav mig mer snor och slem än jag förtjänat. Nu ett par dygn senare så är jag fortfarande relativt okry. Men hoppas på att snarare än snart bli övergiven av dessa små objudna gäster som tittat in på ett oväntat besök. För hörrni. Det blir ingen kopp kaffe. Så ni kan lika gärna sticka.
 
Och på tal om kaffe så slutade min espressomaskin att fungera imorse. Den orkade liksom inte ånga mjölken. Himla otur. De flesta av er kanske vet hur jag blir om jag inte får kaffe på morgonen. Just det. Himla otur.
 
Jag var tämligen nära att slänga skrället i väggen och förklara krig. Men besinnade mig. Och läste instruktionsboken. Tur var väl det. En av knapparna som lyser varje gång man startar maskinen har lyst lite annorlunda än de andra. På halvfart typ. Något som jag irriterat mig på det senaste året. Skitknapp. Har jag tänkt. Om jag då hade läst instruktionsboken istället så hade jag sett att detta betyder att man ska kalka av den. För om man inte gör det så orkar den liksom inte ånga mjölken.
 
Jösses. Jag höll på att slänga hela espressomaskinen i väggen bara för att den behövde avkalkas. Stackars liten. Men å andra sidan. Instruktionsböcker är ju. Så. Himla. Tråkiga. För mycket text. För få bilder. Eller för lite text. Och för många bilder. Och totalt humorlösa. Inte ett endaste litet skämt. Åtminstone några små ordvitsar kunde de väl bjuda på. Som till exempel: "Har maskinen nedsatt prestationsförmåga och inte längre orkar hålla ångan uppe? Lyser knappen knappt och mjölken med sin frånvaro? Är du på väg att slänga skrället i väggen? Avkalka." Kanske hade färre espressomaskiner nästan slängts i väggen då. I alla fall min. 
 
Någonting jag ändå tänker slänga i väggen är vår relativt nya mixer. Han har uppenbara identitetsproblem och förstår inte ens att han är en mixer. Han tror att han är en separator. Och kämpar stenhårt för att hålla allt man häller i den separerat från varandra. Han skulle antingen behöva terapi. Eller läsa igenom sin egen instruktionsbok. Förmodligen har han problem även med det. En schizofren dyslektisk mixer alltså. Och det går ju knappt att säga. Så det blir nog väggen. Skitmixer.
 
Två av de tre orkeslösa typerna. Varning för den till vänster. Den till höger har nu tillfrisknat. Den tredje vill inte vara med på bild.

Årets första födelsedagsdag

Imorse blev det födelsedagsväckning med födelsedagssång och födelsedagspresenter. Eftersom Johanna har...tadadaa...födelsedag. Och ja alltså. Imorse och imorse. Snarare inatt. Eftersom Stefan åker till jobbet tidigare än morgontidigt så blev det väckning klockan fyra. Och ja alltså. Födelsedagssång och födelsedagssång. Snarare kråksång. För mer än ett kraxande kan man nog inte kalla ljuden vi åstadkom imorse. Inatt. Även om vi faktiskt sjöng stämsång. En sång som vem som helst skulle kunna stämma oss för. 
 
Efter det fina kraxet i kråksången och presentöppningen, så lämnade vi Johanna så att hon fick somna om. Tillsammans med högar av prassligt presentpapper och snurredruttiga snören. Samt en styck nyväckt och lekfull kattunge. Någon ytterligare sömn blev det alltså inte för födelsedagsbarnet. Vilket även kan bero på att vi hade passat på att ge henne en rolig och högljudd leksak som hennes lilla kattunge kunde roa sig med. Ungefär som att ge ett trumset till barnbarnen. Mähähä.
 
Tyvärr somnade inte heller jag om. Vilket inte berodde på att jag hade en pigg och lekfull kattunge hoppandes på mig. Utan på att min sömn helt enkelt hade bestämt sig för att det minsann fick vara bra för idag. Den ångrade sig dock framåt lunchtid. Men det var ju så dags då. Mäh! Sa jag. Och gav den på moppo med en lunchshopping och två koppar kaffe. Nu så här i fåtöljen efter en god födelsedagsmiddag på trevlig restaurang, så har jag och sömnen till slut kommit över våra meningskiljaktigheter. Vilket innebär att jag nu önskar er alla en god natt. Och Johanna en fortsatt finfin födelsedagskväll.
 
Puss och kram och grattis Johanna!

Återanpassning

Så här sista dagen på en lång julledighet så är det verkligen dags att förbereda sig inför återgången till vardagen.
 
Bort med de lussebullsmagevänliga mjukisbyxorna. Fram med jeansen. (Och andningsbesvär.)
 
Bort med allt julgodis. Fram med allt julgodis. (Ja vadårå. Jag måste ju ta fram godiset för att kunna äta upp det. Sen är det borta. Eller ja. Kanske inte helt borta. Det tar nog vägen via min lussebullsmage.)
 
Bort med lussebullsmage. Och fram med knäckebrödsmage. Falu rågrut, here I come. (Jodå. Vilken dag som helst.)
 
Bort med alla tomtar. Fram med alla arbetskollegor och tunnelbanemedresenärer. (Och alla ni som precis som jag anser er vara lite tomtiga ibland. Ni är hemskt välkomna att stanna kvar. Det är bara trevligt.)
 
Men framför allt så gäller det att ställa om dygnsrytmen. Eller rytm och rytm. Under de senaste veckorna så har jag gått och lagt mig när jag varit trött. Och gått upp när jag inte varit lika trött. Vilket inte alls har inträffat vid samma tidpunkter varje dag. Eller natt. Jag har alltså ingen dygnsrytm alls. Jag lider snarare av dygnsarytmi. Som det känns nu så står mitt enda hopp till en defibrillator. För ska jag upp klockan sex imorgon bitti så är det nog elchock som gäller. Det eller frukost på sängen. Blinkblink barn.
 
Nä. Nu ska jag gå och plocka fram det sista julgodiset, tänja ut jeansen och ladda defibrillatorn. Ha en skön trettondagskväll! Det tänker jag ha.
 
Nänujäklar ska ni bort. Allihop.

Jag & Barry

"Imorgon måndag hämtar vi din julgran Cecilia Klöfverskjöld Nyberg." Så stod det i ett mail jag fick inatt klockan nolltrefemtioett. Tekniskt sett kära Smålandsgranar.se. Så är det idag. Inte imorgon. Ujujuj vad jag fick bråttom imorse att bjuda in till julgransplundring.
 
Det är nämligen så här att jag som köper det mesta på nätet (internätet) (inte hårnätet, spindelnätet, fiskenätet eller något annat nät) (jösses, att ni bara kunde tro något annat) bestämde oss för att vi skulle köpa även julgranen på detta fina lilla vis. Smålandsgranar.se. Granar uppvuxna och omhuldade i småland. Istället för maskiner som håller undan ogräset mellan granplantorna så släpper de ut sina ulliga och gulliga får. Så då måste man ju nästan köpa sin gran från dem. Och om man lägger till att man får hem sin egna privata granförsäljare till garageuppfarten, får välja en finfin gran samt får den både tillyxad och inburen så är det ju rena rama kapet. Till detta kommer även hämtning i första veckan i januari. Vilket är nu. Och tydligen just precis idag.
 
För att undvika att hela huset, tomten (villatomten) (inte jultomten) (jösses, nu får ni ge er) och Smålandsgranars granhämtarbil blir fulla med barr så fick man med en stor påse att stoppa granen i. Barry. Heter påsen. Jag bjöd därför in Barry till min julgransplundring. Några fler kunde tyvärr inte komma. Stefan jobbar och barnen sover. Det blev bara jag och Barry.
 
Men hur svårt kan det vara. Tänkte jag. Och såg framför mig hur jag liksom bara trädde Barry över toppen på julgranen och drog ner honom. Som ett nattlinne ungefär. Men nejnej. Så enkelt var det inte. Man skulle nämligen lägga Barry under granen och dra honom uppåt istället. Så jag lossade alla skruvar på julgransfoten, ropade "Timmeeeer" lågt för mig själv när jag höll på att bli krossad av en tvåochenhalvmeter hög julgran och lyckades fånga upp skrället i famnen precis innan den överföll mig.
 
Nu stod jag alltså med en gran i famnen. Barr i munnen. Och Barry på golvet. Men för fan Barry. Vad gör du på golvet. När jag står här med en gran i famnen. Barr i munnen. Och inte kan röra mig. Undrade jag. Jag lyckades i alla fall lyfta upp granen ur foten och ställa den på Barry. Trodde jag. Nog lyckades jag ställa den på Barry. Men inte lyfta upp den ur foten. Julgransfoten klängde sig fast på granen som om det gällde livet. Vilket det faktiskt gjorde. Eftersom jag med mina egna händer ska mörda fotfan efter det här. Hur som helst släppte den till slut efter det att jag våldsamt skakat granen i cirka tre minuter. Vilket innebar att även vattnet gick. Från foten. Till golvet.
 
Och hur det nu stod till med barren i vardagsrummet kan ni kanske ana. Nu gick det även upp ett ljus. Ett julgransljus. Barry var inte till för att slippa barren. Barry var till för att man ska lära sig välkomna barren. Omfamna barren. Och lära sig leva med barren. Barry är inte en barrpåse. Barry är en terapeutpåse. Tack Barry. Jag kommer nu inte längre att vara rädd för barr. Min barrfobi är botad. Jag har barr i kläderna. Jag har barr i håret. Jag har barr i öronen. Och jag kommer att ha kvar barr i vardagsrummet så att jag kan njuta av dem i åratal framöver. Det som varit en plats för tomte, bock och klappar. Ser nu ut som en plats för styckmördade granar. Så tack igen Barry. Din sabla objudna julgransplundrare.
 
Nu står i alla fall granen och Barry utanför dörren. Och väntar på granhämtarbilen. I hallen visade sig Barry ändå vara till lite nytta. Inga barr där i alla fall. Men nästa år får vi nog vara minst två som slåss med gran och Barry. För Smålandsgranar kommer definitivt bli vår granleverantör även nästa år. Trots Barry. 
 
Det enda vittnet till det hemska som utspelats på denna plats. En tomte. Med grötfat. Och gula knästrumpor.
 

God Fortsättning

Jag blir så förvirrad. Före jul är det så enkelt. Man säger God Jul, för att önska alla en...ja...god jul. Lätt att säga. Lätt att förstå. Kan inte misstolkas. Det är julen man avser. Och man vill att den ska bli god. Men sen börjar det. Direkt på juldagen uppstår min förvirring.
 
God Fortsättning. Men hallå! Fortsättning på vadå liksom? På julhelgen? På året? På resten av ditt liv? Väldigt oklart. Sen följer några dagar med klara och lättförståeliga önskningar. Gott Nytt År. Säger liksom det mesta. Kräver ingen förklaring. Men så kommer det igen. Nästan det första som händer på det nya året. Strax efter Ivanhoe. Strax före pizzaätandet. God Fortsättning. Igen! Och nu kan det omöjligt vara julhelgen som avses. Det måste ju vara fortsättningen på det nya året man menar. Men fram till vadå? Är erbjudandet liksom tidsbegränsat? Fram till påska kanske? Och sen kan man ha det lika jävla ogott som vanligt? Eller gäller denna önskan ända fram till nästa jul då man börjar om med God Jul? Totalt förvirrande. 
 
Och sen undrar jag hur länge man kan önska en God Fortsättning. Hela januari? Om jag kommer i mars och önskar God Fortsättning, blir jag himlad med ögonen åt då? Alltså mer än jag brukar bli himlad med ögonen åt. Typ extrahimlad. Jag tycker nog att man skulle kunna använda denna fras under hela året. Då blir man i alla fall jämnt förvirrad. Och inte bara två gånger om året.
 
Dessutom vill man väl alltid önska andra en god fortsättning på vad det än gäller liksom. Eller ja. Inte om de har fått influensan kanske. God fortsättning på din segdragna sjukdom med många och långa komplikationer. Liksom. Blir nog inget vidare. Men annars funkar det ju alltid. Eller ja. Kanske inte om någon har fastnat med stavarna i skidliften och till sin måttliga förtjusning är på väg ner för skidbacken igen fast på ett helt annat sätt än vad som var tänkt från början. Då ska man nog inte hojta God Fortsättning. Kan bli lite stel stämning. Och kanske inte heller till någon som är inne på sitt andra dygn med tre-minuters-mellanrum-värkar. Blir mer än lite stelt skulle jag tro. Och kanske inte till någon som precis håller på att bli uppäten av en björn. Då passar väl Gott Slut bättre. Men annars så. Funkar varje gång.
 
God Fortsättning allihop! 
 
Eeh...God Fortsättning!

Lovande födelsedag

Grattis på födelsedagen tjugohundrafemton. Välkommen till världen. Himla grå och trist dag du föddes på dock. Igår hade varit bättre. Då var alla finklädda, åt god mat, hade trevlig tillsammans, drack bubbel och fyrverkeriade. Det hade väl varit en finfin dag att födas på.
 
Men men. Man väljer ju inte sin födelsedag. Du råkade få den där lite avslagna dagen när alla bara ligger under en filt på soffan. Då dagens höjdpunkt är Ivanhoe på teve. Och dagens ansträngning består av att ringa sin lokala pizzeria och förklara att man vill ha en ost- och skinksallad utan sallad och gratinerad i ugn på en platt brödbit men att det absolut inte går bra med en capricciosa istället eftersom man bara några timmar tidigare gav ett nyårslöfte att sluta äta onyttigheter. Som till exempel pizza. 
 
Det där med nyårslöften är i och för sig ingenting för mig. Jag tycker nämligen inte att man behöver inskränka de dagar man reflekterar över den tid som gått och bestämmer sig för att ändra något i sitt liv, till bara en gång om året. Varför inte ge nymånadslöften istället. Eller måndagslöften. Eller till och med morgonlöften.
 
Och det kan jag bara säga. Att mitt morgonlöfte idag. Var inte att jag skulle vara varken nyttig eller duktig idag. Det var att jag skulle gå och lägga mig. Basta. Eftersom det var först på morgonkvisten vi kom hem. Efter en himla trevlig nyårsmiddag hemma hos Mr och Mrs Smith. Svåger och syster alltså. Väldigt kul. Kulkul.  
 
Två stycken trötta födelsedagsfirare. 
Visa fler inlägg