Londoner

I helgen bär det av till London. Där ska Stefan och jag strosa runt på gatorna. Vi ska dricka eftermiddagste, äta små gurksmörgåsar, svinga våra paraplyer och lite då och då utstöta små "hahaa" på ett väldigt brittiskt Prins-John-aktigt-sätt. 
 
Någonstans mellan gatuvandringarna, testunderna och paraplysvingningana ska jag försöka snappa åt mig ett par shoppingmoments och några pints. Och dryck ska jag nog hinna med att beställa några i farten i alla fall. För i London så består alla drycker nämligen bara av två bokstäver. Te. Öl. GT. Så himla effektivt. Mycket smart. Tyvärr har ju inte Londonborna själva förstått hur smart detta är. De envisas nämligen med att prata engelska och inte svenska. Vilket krånglar till allting något så fruktansvärt. Både för mig och för dem. Dessutom börjar de alltid med att prata om både brunbjörnar och isbjörnar och beskriva vägen till London Zoo när jag gå in på en pub och frågar vilka sorters öl de har. Trots att jag faktiskt pratar engelska med dem. Jaja. De är konstiga de där engelsmännen. 
 
Hur som helst. Nu var ju den här resan delvis en present till Stefan på hans födelsedag. Så jag ska inte förstöra hans present med alltför mycket shopping och öl. Inte samtidigt i alla fall. 
 
Jahaaa. Är det därför de pladdrar om björnar. I London dricker tydligen alla björnar öl. Jaja. De är konstiga de där engelsbjörnarna.
 

Söndagsnöje

Helgen på landet blev precis såsom den skulle. Lördagen bestod dock endast av brasa och vin. Trädgårdfixet gillade inte lördagens ihållande regn utan gick demonstrativt in och la sig under en filt i soffan och tjurade. På söndagsförmiddagen blev trädgårdsfixet på bättre humör och gav sig ut trots att molnen fortfarande befann sig på cirka åttio centimeters höjd. Och jag och Stefan hängde efter.
 
Alla hammockar, stolar, bänkar och bord har nu fått flytta in på vinterpensionatet "Ladan" för en välförtjänt vila. Stefan har åkt runt på gräsklipparen och jagat både gräs och ogräs så nu ser tomten lika fin ut som på julafton.
 
Och som vanligt så var det sen dags för vår bil att få träffa alla andra bilar som också ger sig ut på vägarna på söndagseftermiddagarna. Söndagsbilister är ganska vanligt förekommande krabater. Ofta kan man se dem i ytterfilen där de verkar trivas väldigt bra. Så bra att de gärna kör om samma långtradare i tjugo minuter. Söndagsbilisterna gillar nämligen köer. Som bildas efter dem.
 
Söndagsbilister finns i två underarter. De som gillar att blinka. De gör det gärna och ofta. Även när de faktiskt inte kan byta fil. För att till exempeln någon annan befinner sig där. Till exempel vi. Den andra underarten är den som inte gillar att blinka. Nu kan det i och för sig vara så att de egentligen gillar att blinka. Men av principiella skäl väljer att avstå. Kanske anser de att blinkers är kränkande eftersom man öppet måste visa sina filbytartankar. Kanske anser de att blinkers är så himla pekå. Och det kan man ju inte vara. Eller kanske anser de helt enkelt bara att blinkers är en lyxvara som man inte kan slösa på hur som helst.
 
Jaja. Söndagsbilisterna har som tur är väldigt bra koll på almenackan. De tittar bara ut på söndagarna. Resten av veckan ligger de i dvala. Och laddar inför söndagens underbara och vilsamma biltur. I ytterfilen.
 
Söndagsbilistens två underarter 
 
 

Lantvin

I helgen åker vi till landet. Igen. Det blir väl ungefär varannan helg så här på höstkanten. Ända tills vi stänger igen för säsongen någon gång i slutet av oktober. Hösthelgerna brukar bestå av lika delar brasa, trädgårdsfix och vin. Eller ja. För Stefan blir det snarare brasa, trädgårdsfix och Pepsi Max. Menmen. Man kan ju inte få allt. Eller ja. Det får jag ju faktiskt. Hela påsilådan för mig själv. 
 
Senaste två gångerna vi har varit på landet så har jag dock varit sjuk. Jättetråkigt. Legat i en soffa vid en brasa nära mig. Medan Stefan fixat saker överallt. Och lagt in ett vedträ lite då och då åt mig. Och kanske hämtat något att dricka. Och något att äta på. Medan jag inte har kunnat göra någonting alls. Bara legat där. Framför brasan. Och lyssnat på spraket. Hm. Nu när man tänker på det. Så låter det faktiskt inte så dumt. Jamen hoppseloppsan. Nu tror jag bestämt att småkrasslet har börjat ge sig ut på luftvägarna igen. Hosthost. Sorry Stefan. Men tyck inte alltför synd om mig. Om jag får tråkigt där i soffan. Så har jag ju min påsilåda. 
 
Och nu tänker ni säkert att den där mutti hon verkar väl ändå titta lite för djupt i sin påslilåda. Men det kan jag bara tala om. Att titta för djupt i påslilådan. Gör. Jag. Inte. Det ser jag alldeles för dåligt för. 
 
Ha nu en finfin helg. Det tänker jag ha.
 
 
Wow. En påsilådhandväska. Eller baginbag om man vill vara lite mer intörnäshonal. Med den skulle man ju lätt kunna levla. Från skåpsup. Till väskvätska. Mutti 2.0.

Viloperiodare

Jajamen. Jag är trots allt lika envis som ett klokt mindre barrträd. Även om jag då och då sätter krokben för mig själv i bloggingspåret så reser jag mig upp igen. Dock kan det ibland krävas en viloperiod av samma dignitet som en björnlur i vintertid. 
 
Under den senaste långlånga björnluren så har jag:
 
Blivit mormor, kattungeägare, kattungeägare igen, ett halvår äldre och några kilon vackrare. Målat verandor, bord, bänkar, väggar, fönster, dörrar och astråkiga vindskivor. Fixat tak på vedbod, lillstuga, ännumindrelillstuga och dass. Firat tjugoåring, femtioåring och varje fredagskväll med ett glas vin. Grävt ner trädplantor, blomplantor, ogräsplantor (javadårå, kan väl inte ha koll på allt) och mig i svårlösta korsord. Lagat fönster, väggar och mat fast helst inte. Rensat rabatter, garderober och otaliga spamkommentarer från ryska godbitar som erbjuder mig sitt finfina sällskap på min blogg. Och det kan jag bara säga. Att jag är superduperpopulär bland ryska godbitar.
 
Men nu lider viloperioden hur som helst mot sitt slut. Nu är det dags att kavla upp ärmarna. För vila orkar man ju inte göra hur länge som helst. 
 
Mormorsbästabebis
 
 
En bebis till
 
 
En bebis till
 
Och till slut. Två målande exempel.
 
 
Och japp. Jag vet. Nyansen på den förut o-så-blå-verandan skiljer sig lite från färgen på själva huset. Men det beror på att denna veranda faktiskt vill vara lite udda-speciell-unik. Precis som sin matte. I alla fall tills resten av huset också har fått sitt andra lager färg. Då får verandan göra som andra verandor. Och snällt smälta in mängden. En verandasomallaandra.
Visa fler inlägg