Muttimutti

Wuhuu, jag ska bli muttimutti! Nu har jag några månader på mig att förbereda mig.
 
Jag ska lära mig att baka finfina kanelbullar. Och torrtorra mandelkubbar. Jag ska öva på att virka korsstygn. Och sy grytlappar. Jag ska börja använda pärlhalsband. Och kamébroscher. Jag ska färga håret blåaktigt silvergrått. Och sätta upp det i en knut. 
 
Eller så går jag bara ut och köper en massa bebiskläder. Japp. Så gör jag. 
 
För jag kommer ändå inte ha tid att baka, virka och sy när jag blir muttimutti. Jag lägger hellre tiden på att krypa runt på golvet och skälla som en hund, sjunga imse vimse och göra roliga grimaser. Men det förstås. Om mina arbetskamrater tycker att det verkar konstigt. Så får jag väl vänta med det tills jag kommer hem och träffar det lilla knyttet.
 
Jajamen. Det här ska bli kul. Kulkul.
 
 
 
 
 
 

Den stora smoothiekatastrofen

Torsdagen den andra februari. Också känd som den dagen då den stora smoothiekatastrofen inträffade. 
 
Det började med att jag stod i badrummet och försökte förvandla mig från yrvaken Plupp till en helt vanlig mutti. Bara det kan ju vara en utmaning tidigt på morgonen. Jag avbröts i duttandet någonstans runt höger näsvinge av skrik och panik inifrån köket. 
 
Jag rusade in i köket helt övertygad om att jag skulle hitta Sara med brödkniven i ena handen och blod i den andra. Eller Sara under ett köksskåp som bestämt sig för att släppa loss. Eller Sara med ett hungrigt lejon över sig. Ja ni förstår. Såna där saker som man tänker sig när man är en helt vanlig mutti och hör skrik och panik inifrån köket. 
 
Som tur var så fanns där varken knivar eller förrymda köksskåp och lejon. Där fanns bara Sara, ett öppet kylskåp och en femliters smoothiepåsilåda med en trilskande kran. Sara hade tänkt sig ungefär två deciliter smoothie till frukosten. Och fick cirka åtta extra deciliter på köpet. Nu var det ju inte det som orsakade paniken. Vi hade nog kunnat dricka upp även de åtta decilitrarna. Om vi hade kämpat lite. Problemet var att glaset som Sara höll under den trilskande kranen bara rymde ungefär tvåochenhalv deciliter. Så resterande sjuochenhalv decilitrar rymdes istället på fyra kylskåpshyllor, i en kylskåpsdörr, i en grönsakslåda fylld med grönsaker, på ett köksgolv samt på en Sara.
 
Och alla som någon gång torkat upp sjuochenhalv deciliter smoothie vet att en kökstrasa och smoothie inte är kompatibla. Trasan skyfflar mest runt smoothien. Ungefär på samma sätt som när man torkar snoret ur ansiktet på en vrålförkyld tvååring. Fast gånger tusen.
 
Hur som helst så underlättar det att man föreställt sig en Sara med ett hungrigt lejon över sig och så var det bara en helt vanlig smoothiekatastrof. Man blir ju liksom lättad. Och kan smånynnande påbörja den stora smoothisaneringen. Sara var väl i och för sig inte så smånynnande. Och hon tittade extra snett på mig när jag började fnissa som en galning mitt i torkandet. Men det blir ju så när man börjar tänka på att Emil och Liam mycket väl skulle kunnat sitta nedanför kylskåpet, som de brukar göra på morgonen. Och när man tänker sig två katter indränkta i smoothie som jamande springer runt i hela huset och lämnar smoothietassavtryck överallt (smoothiekattastrof) så kan man ju inte låta bli att fnissa. Och tycka att vi ju hade en himla tur. Varken knivar, förrymda köksskåp och lejon eller smoothieindränkta katter. Fantastiskt vilken tursam morgon.  
 
 
Den trilskande kranen. Öppnas försiktigt. Och stängs med våld. Men framför allt. Använd ett stort glas. Med minst sjuochenhalv deciliters marginal. 
 
 

Knackig kommunikation

Mina resor till och från jobbet har fungerat cissådär de senaste dagarna. Igår till exempel så satt jag i egna tankar på tunnelbanan på väg till jobbet. Nu var det ju i och för sig tur. Att jag inte satt i någon annans tankar menar jag. Men det ledde i alla fall till att jag råkade gå av en station för tidigt. I och för sig kom jag på det precis när jag kom ut på perrongen, så jag smet in igen. Fast i nästa dörr. Man vill ju inte verka konstig. Eller ja. Nu kanske det är ännu konstigare än att gå tillbaka in i samma dörr. Men ska man ändå verka konstig så kanske det är lika bra att göra det ordentligt. Så nästa gång ska jag lägga till en steppdans och ett lagom galet åsneskratt när jag slänger mig tillbaka in. Hur som helst. På väg hem så kompenserade jag faktiskt morgonens misstag. Och åkte en station för långt istället. Suck. 
 
Idag var tunnelbanan och jag kompisar i alla fall. Men istället var det totalt bilkaos på vägen till och från tunnelbanestationen. Det var bilar överallt. Stillastående bilar. Gasande bilar. Bromsande bilar. Korsande bilar. Väglusbilar. Bildårsbilar. Och tyvärr var jag vid ett tillfälle en av de väldigt mycket gasande bilarna. Som övergick till en väldigt mycket bromsande bil. För att precis lyckas undgå att köra in i en väldigt mycket stillastående bil. Så okej då. Ett litet tag där så var det kanske jag som var en bildårsbil. Men vadårå. Det blev ju gult. Och då måste man faktiskt gasa. Man vill ju inte vara en väglusbil.
 
Frågan är dock varför det var helt galet där ute i trafiken idag. Var det en sån där antibilfri dag? Som miljökompensation för den bilfria dagen? Eller firar vi Alla söndagsbilisters dag idag? Och i så fall, varför gör vi det på en onsdag? Är onsdagar kanske söndagsbilisternas lillsöndag? Ja. Så många frågor. Så få svar.
 
 
Muttimobilen
 
Visa fler inlägg