Fredagsfirande

Igår firade jag den internationella ginochtonicdagen. Den visade sig i och för sig vara i förrgår. Men grattis i efterskott får vi väl säga då. Till den internationella ginochtonicen. Eller kångrattjuläjtjöns kanske man ska säga. Nu när det är intörnäsjönäl och allt.
 
Att jag visste att denna fantistiska bemärkelsedag inträffade beror på att detta uppmärksammats på facebook. Och att både Sara och Sofia genast förstod att de skulle tagga sin mamma. Dessutom blev jag lovad att jag skulle få en ginochtonic av Sara direkt när jag kom hem från jobbet. (Tack sötnos!)
 
Så på väg hem från jobbet smet jag in på Ica och handlade en styck flaska tonic. Och en styck lime. Mycket avslöjande. Tänkte jag när jag la upp varorna framför näsan på icakassapersonen. Ja inte vad jag skulle använda dem till. Det var ju uppenbart. (Dah!) Utan att jag hade glömt den stora bemärkelsedagen och försöker kompensera det dagen efter. Mycket pinsamt. 
 
Hur som helst så visade det sig när jag kom hem att jag hade glömt en liten detalj. Gin. Det blir mycket svårt att göra en ginochtonic utan gin. Blir liksom bara ochtonic. Och det vågar man ju inte dricka. Låter mer som ett rengöringsmedel än drink. Så vad gör man. Man tar det man har. Så det blev en laktosfri mjölkochtonic. Nä. Jag skojar bara. Det blev en laktosfri vodkaochtonic. Funkar det med. Och smakar det för lite en. Så får man ta två.
 
Idag ska vi fira den internationella förrådsrensardagen. Det ska bli trevligt.
 
 
 
 
 

Insektsfullt

Idag var en sån dag. 
 
En dag då det krävdes extra många bananer. För att hålla sig på benen både före lunch och efter.
 
En dag då det var extra surrigt. Både i huvudet och runtomkring.
 
En dag då jag kände att jag bara fladdrade runt och inte gjorde någon större nytta.
 
En dag då ett glas vin var helt oemotståndligt. När jag väl kom hem. (Tack älskling. Precis vad jag behövde.)
 
Idag var jag bananfluga. 
 
Men imorgon. Då ska jag vara ekorre. Igen. Mot trädtopparna. Och vidare.
 
 
 
 
 
 
 

Londonmutti del 2

Jamen jag måste ju berätta om de sista två dagarna också. Så att ni har koll på mig menar jag. 
 
Måndagen började med att vi hälsade på Horatio. Eller Horre som vi kallar honom ute i hoodsen. Horre Nelson står längst upp på en pelare vid Trafalgar Square och stirrar på alla som går förbi. Så vi satte oss ner ett tag i trappan och stirrade tillbaka. En utmaning som han till slut vann. Attans. 
 
Den obligatoriska fotbilden. Dock utan sandstrand och havsutsikt. Men vad gör det. När man får med sin kompis Horre på bild.
 
Sen fortsatte promenaden ut på finfingatan Regent Street. Där kan man köpa saker som man inte har råd att köpa men köper ändå. Jag köpte dock ingenting. (Det trodde ni inte va). Fin gata är det i alla fall.
 
Vi knallade vidare bort till Regent's Park. Den enda parken som söndagens stora parkmarathon inte omfattade. Så kan man ju inte ha det. Så vi tillbringade ett par timmar i denna finfina park. 
 
 
 
Längst upp i Regent's Park ligger London Zoo. Tyvärr såg djuren ut att ha det lika trångbott som en skjorta i min garderob. Så där gick vi inte in. När vi gick förbi utanför fick vi dock en och annan gratistitt på en apa, en trött tiger och en välpucklad kamel.
 
Det fanns, som ni ser, varningsskyltar vid djuren även vända ut mot oss som passerade förbi utanför. "Mäh! Ni har inte betalt inträde. Titta inte hitåt". Nä. Skojade bara. Det stod "Mata inte djuren". Fast på engelska. Nä. Jag vet. Inte alls lika roligt. Dålig fantasi de har. De där engelszoopersonerna. 
 
I parken fanns dessutom en massa andra gratisdjur. Eller ja. Djuren var alltså inte gratis. Det är ju inte så att jag bara kan ta en ekorre, stoppa ner i väskan och ta med den hem. (Daa!). Jag menade att de var gratis att titta på. Som apan, den trötta tigern och välpucklade kamelen. Hur som helst. Det fanns alltså hur många ekorrar som helst. (Ekorrar som hoppar. Ekorrar som kastar sig. Ekorrar som fläker sig.) Eller skvörls som de kallas här. Skvörls har uppenbarligen samma stora fritidsintresse som kaniner. Men söta är de. 
 
Vår sista dag började med en promenad till Covent Garden. Där skulle finnas en marknad som heter Apple Market. Fint. Tänkte jag. Då kan man få sig en liten fruktstund. Men någon fruktstund bidde det icke. Det visar sig att på Apple Market finns precis allting annat än frukt. Dessutom hade de inte hunnit plocka upp allting när vi kom. Så det blev varken frukt eller fynd. Men fint var det. Finfint. 
 
Efter att ha knallat runt lite överallt så började det kännas som att vi var klara med London för den här gången. Men eftersom vi hade ett par timmar att slå ihjäl innan vi skulle åka till flygplatsen så gick vi in på Primark. Stefan placerade sig på ett café. Jag placerade mig lite överallt där det fanns kläder att titta på. Och visst hittade jag några saker. Och visst ställde jag mig i kön till kassorna. Och visst skulle jag ha kunnat komma fram till kassorna och känt att jag gjort några fynd. Men nej. Kön tog aplång tid. Och eftersom det inte var aplång tid tills vi skulle åka till flygplatsen. Så fick jag lägga mina wannabefynd i ett hörn. Och besviket lämna byggnaden. Attans. 
 
På Heathrow fick jag dock chansen att göra andra fynd. Gin. För det måste man väl köpa när man är i England. Och visst hittade jag ett par flaskor för ett rättsåbra pris. Och visst hann jag fram till kassan den här gången. Men nej. All billig sprit får man bara köpa om man ska åka till ett land utanför EU. Jag försökte lura i engelskassapersonalen att Sverige visst hade gjort ett skitsnabbt Swexit i veckan. Men nej. Engelskassapersonalen visade oss istället vilken sprit vi eusare kunde köpa. Vilket var lika dyrt som hemma. Så det blev ingen gin heller. Attans. 
 
Vid det här laget så var jag så besviken på mina antifynd så jag bestämde mig för att hämnas. Genom att köpa en väska för tiotusen på Mulberry. Men det gjorde jag inte. För hämnden kändes skönare i tanken än i plånboken.
 
 
 

Londonmutti

Här i London har vi det finfint. Vi bor nästan precis bredvid St Pauls Cathedral. Som har en jättefin och jättestor klocka. Som slår jättehögt varje timme. Och kvart över, halv och kvart i. Hela dygnet. Och det är ju jättebra. Så att man vet vad klockan är varje gång man vaknar på natten. När klockan slår. 

Och ja. Det är Stefan som man ser bakifrån där nere till höger. Han ser ut att vingla lite. Men det blir väl så om man bara sover en kvart i taget.  Menmen. Man vänjer sig. I natt har vi sovit oss igenom nästan varje klämtning.


Men annars är hotellet kanoners. Kolla här får ni se. Bara att hämta när man vill. Nötter, nonstop, läsk och kaffe. Som all inclusive ungefär. Om man äter nötter, nonstop, läsk och kaffe till frukostlunchochmiddag. 

Tyvärr ingen gratis öl eller ginochtonic. Det får man fixa själv.

Nu sitter jag här lite trött i fötterna efter dagens promenad. Så den lilla burken som ligger här i en ishink nära mig kommer inte få vara ifred så länge. 


Men låt mig berätta lite vad vi gjort de här två dagarna.

Igår gick vi en nätt promenad på enochenhalv mil. Vi gick österut mot Towern, gick över bron och tillbaka på andra sidan. Gick in på Tate Modern och fnissade åt konstverk vi inte förstod. Över en bro igen och bort till Trafalgar Square och åt lunch. Innan vi pep in på National Gallery och tittade på konst som inte var lika konstig. För att jag skulle orka hänga med Stefan på konstmuseum. Så fick jag först droga mig med en liten öl. 

Sen var jag tvungen att shoppa något. Så jag köpte en tandborste och en nagelfil. Ja. Jag glömde liksom att ta med mig det. Sen gick vi hem och sov middag. Innan det blev middag.


Tower Bridge:

Jättejättemoderna byggnader är grannar med jättejättegamla byggnader. Och verkar trivas finfint ihop.

Londonöga och Stora Ben syns i bakgrunden.

Det där lilla huset verkar känna sig lite inträngt. Men så här ser det ju ut lite överallt här.

Ännu lite mer gammalt och nytt blandat. Finfint tycker jag.

Idag blev det parkmarathon. Vi gick runt i Hyde park, Kensington gardens, Green park och St James's park. Så idag blev det alltså en promenad västerut istället. På cirka två mil. 


Vi hann också med ett shopping moment, en utomhuslunch, kika in på vakterna som fryser så om sina huvuden vid Buckingham Palace och ta en öl på vägen hem. Men ölen var bara för att vi måste vila fötterna. Man får väl offra sig.

En av parkerna.

Pudelfrisyr a la London.

Paraplyvaruhus. Barailondon.

Och nej. Jag har inte köpt något paraply. Än. Men jag köpte en skjorta med tekannor på. Och en annan av typiskt engelskt märke. Och bara så att ni vet. Väskan var jag tvungen att köpa. Man ska ju inte slösa på plastpåsar. Och jag var ju tvungen att få hem mina skjortor på nåt sätt. Man får väl offra sig.

Londoner

I helgen bär det av till London. Där ska Stefan och jag strosa runt på gatorna. Vi ska dricka eftermiddagste, äta små gurksmörgåsar, svinga våra paraplyer och lite då och då utstöta små "hahaa" på ett väldigt brittiskt Prins-John-aktigt-sätt. 
 
Någonstans mellan gatuvandringarna, testunderna och paraplysvingningana ska jag försöka snappa åt mig ett par shoppingmoments och några pints. Och dryck ska jag nog hinna med att beställa några i farten i alla fall. För i London så består alla drycker nämligen bara av två bokstäver. Te. Öl. GT. Så himla effektivt. Mycket smart. Tyvärr har ju inte Londonborna själva förstått hur smart detta är. De envisas nämligen med att prata engelska och inte svenska. Vilket krånglar till allting något så fruktansvärt. Både för mig och för dem. Dessutom börjar de alltid med att prata om både brunbjörnar och isbjörnar och beskriva vägen till London Zoo när jag gå in på en pub och frågar vilka sorters öl de har. Trots att jag faktiskt pratar engelska med dem. Jaja. De är konstiga de där engelsmännen. 
 
Hur som helst. Nu var ju den här resan delvis en present till Stefan på hans födelsedag. Så jag ska inte förstöra hans present med alltför mycket shopping och öl. Inte samtidigt i alla fall. 
 
Jahaaa. Är det därför de pladdrar om björnar. I London dricker tydligen alla björnar öl. Jaja. De är konstiga de där engelsbjörnarna.
 

Söndagsnöje

Helgen på landet blev precis såsom den skulle. Lördagen bestod dock endast av brasa och vin. Trädgårdfixet gillade inte lördagens ihållande regn utan gick demonstrativt in och la sig under en filt i soffan och tjurade. På söndagsförmiddagen blev trädgårdsfixet på bättre humör och gav sig ut trots att molnen fortfarande befann sig på cirka åttio centimeters höjd. Och jag och Stefan hängde efter.
 
Alla hammockar, stolar, bänkar och bord har nu fått flytta in på vinterpensionatet "Ladan" för en välförtjänt vila. Stefan har åkt runt på gräsklipparen och jagat både gräs och ogräs så nu ser tomten lika fin ut som på julafton.
 
Och som vanligt så var det sen dags för vår bil att få träffa alla andra bilar som också ger sig ut på vägarna på söndagseftermiddagarna. Söndagsbilister är ganska vanligt förekommande krabater. Ofta kan man se dem i ytterfilen där de verkar trivas väldigt bra. Så bra att de gärna kör om samma långtradare i tjugo minuter. Söndagsbilisterna gillar nämligen köer. Som bildas efter dem.
 
Söndagsbilister finns i två underarter. De som gillar att blinka. De gör det gärna och ofta. Även när de faktiskt inte kan byta fil. För att till exempeln någon annan befinner sig där. Till exempel vi. Den andra underarten är den som inte gillar att blinka. Nu kan det i och för sig vara så att de egentligen gillar att blinka. Men av principiella skäl väljer att avstå. Kanske anser de att blinkers är kränkande eftersom man öppet måste visa sina filbytartankar. Kanske anser de att blinkers är så himla pekå. Och det kan man ju inte vara. Eller kanske anser de helt enkelt bara att blinkers är en lyxvara som man inte kan slösa på hur som helst.
 
Jaja. Söndagsbilisterna har som tur är väldigt bra koll på almenackan. De tittar bara ut på söndagarna. Resten av veckan ligger de i dvala. Och laddar inför söndagens underbara och vilsamma biltur. I ytterfilen.
 
Söndagsbilistens två underarter 
 
 

Lantvin

I helgen åker vi till landet. Igen. Det blir väl ungefär varannan helg så här på höstkanten. Ända tills vi stänger igen för säsongen någon gång i slutet av oktober. Hösthelgerna brukar bestå av lika delar brasa, trädgårdsfix och vin. Eller ja. För Stefan blir det snarare brasa, trädgårdsfix och Pepsi Max. Menmen. Man kan ju inte få allt. Eller ja. Det får jag ju faktiskt. Hela påsilådan för mig själv. 
 
Senaste två gångerna vi har varit på landet så har jag dock varit sjuk. Jättetråkigt. Legat i en soffa vid en brasa nära mig. Medan Stefan fixat saker överallt. Och lagt in ett vedträ lite då och då åt mig. Och kanske hämtat något att dricka. Och något att äta på. Medan jag inte har kunnat göra någonting alls. Bara legat där. Framför brasan. Och lyssnat på spraket. Hm. Nu när man tänker på det. Så låter det faktiskt inte så dumt. Jamen hoppseloppsan. Nu tror jag bestämt att småkrasslet har börjat ge sig ut på luftvägarna igen. Hosthost. Sorry Stefan. Men tyck inte alltför synd om mig. Om jag får tråkigt där i soffan. Så har jag ju min påsilåda. 
 
Och nu tänker ni säkert att den där mutti hon verkar väl ändå titta lite för djupt i sin påslilåda. Men det kan jag bara tala om. Att titta för djupt i påslilådan. Gör. Jag. Inte. Det ser jag alldeles för dåligt för. 
 
Ha nu en finfin helg. Det tänker jag ha.
 
 
Wow. En påsilådhandväska. Eller baginbag om man vill vara lite mer intörnäshonal. Med den skulle man ju lätt kunna levla. Från skåpsup. Till väskvätska. Mutti 2.0.

Viloperiodare

Jajamen. Jag är trots allt lika envis som ett klokt mindre barrträd. Även om jag då och då sätter krokben för mig själv i bloggingspåret så reser jag mig upp igen. Dock kan det ibland krävas en viloperiod av samma dignitet som en björnlur i vintertid. 
 
Under den senaste långlånga björnluren så har jag:
 
Blivit mormor, kattungeägare, kattungeägare igen, ett halvår äldre och några kilon vackrare. Målat verandor, bord, bänkar, väggar, fönster, dörrar och astråkiga vindskivor. Fixat tak på vedbod, lillstuga, ännumindrelillstuga och dass. Firat tjugoåring, femtioåring och varje fredagskväll med ett glas vin. Grävt ner trädplantor, blomplantor, ogräsplantor (javadårå, kan väl inte ha koll på allt) och mig i svårlösta korsord. Lagat fönster, väggar och mat fast helst inte. Rensat rabatter, garderober och otaliga spamkommentarer från ryska godbitar som erbjuder mig sitt finfina sällskap på min blogg. Och det kan jag bara säga. Att jag är superduperpopulär bland ryska godbitar.
 
Men nu lider viloperioden hur som helst mot sitt slut. Nu är det dags att kavla upp ärmarna. För vila orkar man ju inte göra hur länge som helst. 
 
Mormorsbästabebis
 
 
En bebis till
 
 
En bebis till
 
Och till slut. Två målande exempel.
 
 
Och japp. Jag vet. Nyansen på den förut o-så-blå-verandan skiljer sig lite från färgen på själva huset. Men det beror på att denna veranda faktiskt vill vara lite udda-speciell-unik. Precis som sin matte. I alla fall tills resten av huset också har fått sitt andra lager färg. Då får verandan göra som andra verandor. Och snällt smälta in mängden. En verandasomallaandra.

Påskinlägg

Så var årets påskhelg snart till ända. Och med den även den tjugo år långa äggjaktseran. Årets äggjakt var nämligen den allra sista. Något vi lite fint hintade om genom att basera jakten på berömda citat och gamla ordspråk. Passar väl vuxna äggjaktsdeltagare på typ tjugo år och uppåt. Tänkte vi.
 
Som vanligt hade även barnen anordnat äggjakt för mig och Stefan. ("Nåja." Sa barnen. "Ni fyller ju femtio i år. Så det är kanske dags att årets äggjakt blir den sista även för er. Hrmf.")  Jakten utgick från vår morgonrutin med små lappar strategiskt utplacerade bakom rullgardinen i sovrummet, i toarullehållaren, i kaffemaskinen, i tandkrämstuben och i datorn. Och japp. Vi hittade äggen till slut. Och näpp. Vi hittade aldrig lappen i tandkrämstuben. Trots att vi använde en decimeter tandkräm för att borsta tänderna. Och japp. Tandkrämen kommer förmodligen att smaka papper i flera veckor (mm..rutat papper...kollegieblock 2014...med en bouquet av damm och åsneöra) innan den bestämmer sig för att prutta ut lappen på tandborsten. Men det gör inget. Jag har hört att papper ska vara bra för tänderna. Eller var det för att tända med? Nåja. Något av det var det i alla fall. 
 
Efter äggjakten och påsklunchen så blev jag så trött att jag tog en liten lur. Eller tupplur som det ju kallas när det är påsk. Eller kallur skulle det ju kunna heta nu också, med tanke på hur varmt det absolut inte är ute. Det är faktiskt så ovarmt att hela min plan för trädgårdsarbete i helgen gick upp i rök. Snörök. 
 
Nåja. Jag får väl hoppas på lite utefix nästa helg på landet. Och helgen efter det här hemma. Om jag vill gå ut över huvud taget då. För då kommer ju Ronia. Mihihi. 
 
Hoppas att ni alla har haft en finfin påskhelg! Det har jag haft.
 
Ååh titta. Trädet blommar. Med vita blommor istället för rosa. Så kul. (Nejnej dumsnut.) 
 
 

Orrekullaöppning

Årets Orrekullaöppning gick finfint. Inga kajor i tallrikshyllan. Eller i några andra hyllor heller för den delen. Inga möss i tofflorna. Eller i några andra skor heller för den delen. Endast ett par tre döda flugor. Och några levande också för den delen. Så tack vare ickekajor, ickemöss, flugor och alla delar så gick urstädningen av huset smärtfritt i år. 
 
Helt smärtfritt var det dock inte på söndag morgon efter det att jag grävt, krattat och rensat hela lördagen. Med sol från nästan molnfri himmel så var det enkelt att tillbringa hela dagen i trädgården. Vilket även syntes på min smått brända näsa, panna, kinder...ja hela ansiktet faktiskt. Attans. Att jag aldrig lär mig att jag är lika solkänslig som en hel koloni vampyrer. Så på söndagen åkte bonnkepan på. (Japp. Äkta retrobondekepa. I tyg med färgad plastskärm och allt. Från Lantmännen. Och nej. Ni kommer inte att få se en bild på mig i den. Någon måtta får det vara på utlämnandet.)
 
Stefan höll sig till de tyngre grejerna. Bra träning. Säger han. Att gräva upp stora träd med rötterna. Såbradå. Säger jag. Att vi har hela skogen här utanför. Även om om skogsägaren säkert skulle bli lite upprörd om hans träd började grävas upp av någon skum typ. "Stora sorkar vi har i år, hrm hrm". Nä. Det håller inte. Stefan får träna hemma på tomten. (Han har säkert en massa julgranar som han vill få uppgrävda.)
 
Själv grävde jag bara bort gräs runt buskarna. Lämnade en påsklilja dock. Kunde inte med att ta livet av den när den precis hade fått vårkänslor. Får vänta till nästa gång. Och nu tycker ni säkert att jag är svag som en silverfisk. Som bara gräver bort gräs. När Stefan gräver bort träd. Men då ska jag tala om en sak. Att gräs. Det är inget att leka med. I alla fall inget för silverfiskar. Sorkar däremot. Sorkar is the shit. Och de är stora i år också. Har jag hört.
 
Schersmin med vårrusig påsklilja.
 
 
Stubbe med vårrusig Stefan.
 
 
Någontypavspirea med vårrusig spade.
 
 
Visa fler inlägg