Påskinlägg

Så var årets påskhelg snart till ända. Och med den även den tjugo år långa äggjaktseran. Årets äggjakt var nämligen den allra sista. Något vi lite fint hintade om genom att basera jakten på berömda citat och gamla ordspråk. Passar väl vuxna äggjaktsdeltagare på typ tjugo år och uppåt. Tänkte vi.
 
Som vanligt hade även barnen anordnat äggjakt för mig och Stefan. ("Nåja." Sa barnen. "Ni fyller ju femtio i år. Så det är kanske dags att årets äggjakt blir den sista även för er. Hrmf.")  Jakten utgick från vår morgonrutin med små lappar strategiskt utplacerade bakom rullgardinen i sovrummet, i toarullehållaren, i kaffemaskinen, i tandkrämstuben och i datorn. Och japp. Vi hittade äggen till slut. Och näpp. Vi hittade aldrig lappen i tandkrämstuben. Trots att vi använde en decimeter tandkräm för att borsta tänderna. Och japp. Tandkrämen kommer förmodligen att smaka papper i flera veckor (mm..rutat papper...kollegieblock 2014...med en bouquet av damm och åsneöra) innan den bestämmer sig för att prutta ut lappen på tandborsten. Men det gör inget. Jag har hört att papper ska vara bra för tänderna. Eller var det för att tända med? Nåja. Något av det var det i alla fall. 
 
Efter äggjakten och påsklunchen så blev jag så trött att jag tog en liten lur. Eller tupplur som det ju kallas när det är påsk. Eller kallur skulle det ju kunna heta nu också, med tanke på hur varmt det absolut inte är ute. Det är faktiskt så ovarmt att hela min plan för trädgårdsarbete i helgen gick upp i rök. Snörök. 
 
Nåja. Jag får väl hoppas på lite utefix nästa helg på landet. Och helgen efter det här hemma. Om jag vill gå ut över huvud taget då. För då kommer ju Ronia. Mihihi. 
 
Hoppas att ni alla har haft en finfin påskhelg! Det har jag haft.
 
Ååh titta. Trädet blommar. Med vita blommor istället för rosa. Så kul. (Nejnej dumsnut.) 
 
 

Orrekullaöppning

Årets Orrekullaöppning gick finfint. Inga kajor i tallrikshyllan. Eller i några andra hyllor heller för den delen. Inga möss i tofflorna. Eller i några andra skor heller för den delen. Endast ett par tre döda flugor. Och några levande också för den delen. Så tack vare ickekajor, ickemöss, flugor och alla delar så gick urstädningen av huset smärtfritt i år. 
 
Helt smärtfritt var det dock inte på söndag morgon efter det att jag grävt, krattat och rensat hela lördagen. Med sol från nästan molnfri himmel så var det enkelt att tillbringa hela dagen i trädgården. Vilket även syntes på min smått brända näsa, panna, kinder...ja hela ansiktet faktiskt. Attans. Att jag aldrig lär mig att jag är lika solkänslig som en hel koloni vampyrer. Så på söndagen åkte bonnkepan på. (Japp. Äkta retrobondekepa. I tyg med färgad plastskärm och allt. Från Lantmännen. Och nej. Ni kommer inte att få se en bild på mig i den. Någon måtta får det vara på utlämnandet.)
 
Stefan höll sig till de tyngre grejerna. Bra träning. Säger han. Att gräva upp stora träd med rötterna. Såbradå. Säger jag. Att vi har hela skogen här utanför. Även om om skogsägaren säkert skulle bli lite upprörd om hans träd började grävas upp av någon skum typ. "Stora sorkar vi har i år, hrm hrm". Nä. Det håller inte. Stefan får träna hemma på tomten. (Han har säkert en massa julgranar som han vill få uppgrävda.)
 
Själv grävde jag bara bort gräs runt buskarna. Lämnade en påsklilja dock. Kunde inte med att ta livet av den när den precis hade fått vårkänslor. Får vänta till nästa gång. Och nu tycker ni säkert att jag är svag som en silverfisk. Som bara gräver bort gräs. När Stefan gräver bort träd. Men då ska jag tala om en sak. Att gräs. Det är inget att leka med. I alla fall inget för silverfiskar. Sorkar däremot. Sorkar is the shit. Och de är stora i år också. Har jag hört.
 
Schersmin med vårrusig påsklilja.
 
 
Stubbe med vårrusig Stefan.
 
 
Någontypavspirea med vårrusig spade.
 
 

Nätverkande

Idag har jag skapat ett nätverk. Eller ja. Ett verk av nät i alla fall. Jag har nämligen nätat in en del av vår balkong. Så att inte Ronia ska ramla. Man måste ju tänka på nätsäkerheten när det gäller de små. Så nu är vi redo. Redo för Ronia. Vårt egna lilla nättroll. Men Ronia är inte redo för oss än. Hon måste stanna hemma hos sin mamma i fem veckor till. Men snart så. Så kan vi sitta och mysa i solen på balkongen. Ronia och jag. 
 
En nackdel är att nu blir det inte bara vin på balkongen. Nu viner det även på balkongen. När det blåser så visslar nätet på mig. Trevligt i och för sig. Första gången som någon över huvud taget visslar på mig. Men också lite irriterande. Men jaja. Nu kan vi i alla fall ha balkongdörren öppen i sommar. Utan att riskera att en kissekatt ramlar eller rymmer. Och då får man väl ta att det visslas lite. 
 
Sen har det ju blivit lite trädgårdsfix i helgen också. En hel del knipsande, sågande, röjande och sopande. Och så avslutade vi helgen med grillning på balkongen. Riktigt vårmysigt.
 
Inte så illa pinkat för en helg i slutet på mars. Eller hur?
 
 
The nät. It's like a rastgård for prisoners. Släpp fångarna loss. Det är vår. Spring. Spring. Spring. Släpp hästarna fria. 
 
Hm. 
 
Undrar om jag blir rutig när jag solar. 
 
 
 
 
 
 

Vår vår vår vår vår vår

Efter triss i virus börjar saker och ting arta sig. Solen värmer, fåglarna bygger bo, blåsipporna tittar fram och muttisar piggnar till. Det börjar bli vår helt enkelt. 
 
Och snart är det dags för påskris också. Så jag har redan börjat samla på påsar. Man vill ju inte vara utan. När påskrisen kommer. Och strax därefter så kommer Ronia. Hon är varken påskris eller påskhare. Ronia är vår nyaste och yngsta familjemedlem. En kissekattunge. 
 
För så är det när barnen flyttar hemifrån. Och deras katter med dem. Då måste ju vi kvarlämnade mammor, pappor och småsystrar liksom fylla det stora huset igen. Till exempel med ljudet av små lurviga tassande tassar. Så då blir det helt enkelt en Ronia. En smålurvig Sibirisk katt från Eskilstuna.
 
 
 
 

Muttimutti

Wuhuu, jag ska bli muttimutti! Nu har jag några månader på mig att förbereda mig.
 
Jag ska lära mig att baka finfina kanelbullar. Och torrtorra mandelkubbar. Jag ska öva på att virka korsstygn. Och sy grytlappar. Jag ska börja använda pärlhalsband. Och kamébroscher. Jag ska färga håret blåaktigt silvergrått. Och sätta upp det i en knut. 
 
Eller så går jag bara ut och köper en massa bebiskläder. Japp. Så gör jag. 
 
För jag kommer ändå inte ha tid att baka, virka och sy när jag blir muttimutti. Jag lägger hellre tiden på att krypa runt på golvet och skälla som en hund, sjunga imse vimse och göra roliga grimaser. Men det förstås. Om mina arbetskamrater tycker att det verkar konstigt. Så får jag väl vänta med det tills jag kommer hem och träffar det lilla knyttet.
 
Jajamen. Det här ska bli kul. Kulkul.
 
 
 
 
 
 

Den stora smoothiekatastrofen

Torsdagen den andra februari. Också känd som den dagen då den stora smoothiekatastrofen inträffade. 
 
Det började med att jag stod i badrummet och försökte förvandla mig från yrvaken Plupp till en helt vanlig mutti. Bara det kan ju vara en utmaning tidigt på morgonen. Jag avbröts i duttandet någonstans runt höger näsvinge av skrik och panik inifrån köket. 
 
Jag rusade in i köket helt övertygad om att jag skulle hitta Sara med brödkniven i ena handen och blod i den andra. Eller Sara under ett köksskåp som bestämt sig för att släppa loss. Eller Sara med ett hungrigt lejon över sig. Ja ni förstår. Såna där saker som man tänker sig när man är en helt vanlig mutti och hör skrik och panik inifrån köket. 
 
Som tur var så fanns där varken knivar eller förrymda köksskåp och lejon. Där fanns bara Sara, ett öppet kylskåp och en femliters smoothiepåsilåda med en trilskande kran. Sara hade tänkt sig ungefär två deciliter smoothie till frukosten. Och fick cirka åtta extra deciliter på köpet. Nu var det ju inte det som orsakade paniken. Vi hade nog kunnat dricka upp även de åtta decilitrarna. Om vi hade kämpat lite. Problemet var att glaset som Sara höll under den trilskande kranen bara rymde ungefär tvåochenhalv deciliter. Så resterande sjuochenhalv decilitrar rymdes istället på fyra kylskåpshyllor, i en kylskåpsdörr, i en grönsakslåda fylld med grönsaker, på ett köksgolv samt på en Sara.
 
Och alla som någon gång torkat upp sjuochenhalv deciliter smoothie vet att en kökstrasa och smoothie inte är kompatibla. Trasan skyfflar mest runt smoothien. Ungefär på samma sätt som när man torkar snoret ur ansiktet på en vrålförkyld tvååring. Fast gånger tusen.
 
Hur som helst så underlättar det att man föreställt sig en Sara med ett hungrigt lejon över sig och så var det bara en helt vanlig smoothiekatastrof. Man blir ju liksom lättad. Och kan smånynnande påbörja den stora smoothisaneringen. Sara var väl i och för sig inte så smånynnande. Och hon tittade extra snett på mig när jag började fnissa som en galning mitt i torkandet. Men det blir ju så när man börjar tänka på att Emil och Liam mycket väl skulle kunnat sitta nedanför kylskåpet, som de brukar göra på morgonen. Och när man tänker sig två katter indränkta i smoothie som jamande springer runt i hela huset och lämnar smoothietassavtryck överallt (smoothiekattastrof) så kan man ju inte låta bli att fnissa. Och tycka att vi ju hade en himla tur. Varken knivar, förrymda köksskåp och lejon eller smoothieindränkta katter. Fantastiskt vilken tursam morgon.  
 
 
Den trilskande kranen. Öppnas försiktigt. Och stängs med våld. Men framför allt. Använd ett stort glas. Med minst sjuochenhalv deciliters marginal. 
 
 

Knackig kommunikation

Mina resor till och från jobbet har fungerat cissådär de senaste dagarna. Igår till exempel så satt jag i egna tankar på tunnelbanan på väg till jobbet. Nu var det ju i och för sig tur. Att jag inte satt i någon annans tankar menar jag. Men det ledde i alla fall till att jag råkade gå av en station för tidigt. I och för sig kom jag på det precis när jag kom ut på perrongen, så jag smet in igen. Fast i nästa dörr. Man vill ju inte verka konstig. Eller ja. Nu kanske det är ännu konstigare än att gå tillbaka in i samma dörr. Men ska man ändå verka konstig så kanske det är lika bra att göra det ordentligt. Så nästa gång ska jag lägga till en steppdans och ett lagom galet åsneskratt när jag slänger mig tillbaka in. Hur som helst. På väg hem så kompenserade jag faktiskt morgonens misstag. Och åkte en station för långt istället. Suck. 
 
Idag var tunnelbanan och jag kompisar i alla fall. Men istället var det totalt bilkaos på vägen till och från tunnelbanestationen. Det var bilar överallt. Stillastående bilar. Gasande bilar. Bromsande bilar. Korsande bilar. Väglusbilar. Bildårsbilar. Och tyvärr var jag vid ett tillfälle en av de väldigt mycket gasande bilarna. Som övergick till en väldigt mycket bromsande bil. För att precis lyckas undgå att köra in i en väldigt mycket stillastående bil. Så okej då. Ett litet tag där så var det kanske jag som var en bildårsbil. Men vadårå. Det blev ju gult. Och då måste man faktiskt gasa. Man vill ju inte vara en väglusbil.
 
Frågan är dock varför det var helt galet där ute i trafiken idag. Var det en sån där antibilfri dag? Som miljökompensation för den bilfria dagen? Eller firar vi Alla söndagsbilisters dag idag? Och i så fall, varför gör vi det på en onsdag? Är onsdagar kanske söndagsbilisternas lillsöndag? Ja. Så många frågor. Så få svar.
 
 
Muttimobilen
 

Vår i januari?

Jaha. Nu har mina tvåhundrafemtio krokusar börjat titta upp. I januari. Hur tänkte de nu? Nåja. Kanske är de bara uppe och tjuvkikar. Kollar om det där pläjset ovanför jorden verkligen är något att komma upp till sen i vår.
 
Förmodligen har de väl hört nyheter om vad som pågår här uppe på ytan. Och börjat oroa sig lite. Kanske funderar de på att stanna kvar där nere i den jordnära tryggheten. Och kanske ville de bara kolla att ingen hade varit där och plötsligt stängt gränsen mellan jord och luft. Sånt verkar ju populärt nu för tiden.
 
Men nej. Här i min trädgård finns i alla fall inga stängda gränser. Vi har till och med tagit bort den taggiga häcken. Och förhoppningsvis finns inte heller några större oroligheter. Möjligtvis någon liten nyfiken katt. Eller en skränig skata eller två. Så nu kan ni krypa ner till er igen. Somna om en stund. Och så kommer ni fram när ni ska tycker jag.
 
För om ni stannar kvar här uppe så kanske ni förfryser era små knoppar. Och jag är inte så bra på att sticka. I alla fall inte tvåhundrafemtio små krokusmössor. Även om det nog skulle se ganska så formidabelt gulligt ut. 
 
 
Hm. Inte så dumt faktiskt. Kanske vore något. 
 
 

Smart va?

Jag har en plan. Höhö. Tänker ni. En fobollsplan kanske? Men hallå. Vad ska jag med den till?  Jag har ingen boll. Då skulle jag börjat med det. Jag har en boll. Och sen. Jag har en plan. Men det gjorde jag inte. Så jag har bara en plan. 
 
Planen gäller mitt sug efter att köpa nya kläder. Lite för ofta. Så nu är min garderob full med så många galgar som får plats. Utan att jag behöver använda kniv och gaffel för att få ut ett plagg. Och eftersom alla galgar är upptagna så kommer alltid ett plagg att behöva åka till Läkarmissionen varje gång jag har köpt ett nytt. Detta innebär att redan när jag köper något så måste jag välja vad som ska ut. Och eftersom jag har lika svårt att skiljas från mina kläder som en vägglus. Så tänker jag mig för noga innan jag köper något. Smart va?
 
 
Så nu har jag tänkt mig för jättenoga. Mitt nästa köp blir förmodligen tunnare galgar. Supertunna. Smart va?
 
 

Sjuknöje

Jahaja. Så kan det gå när man får tredagarsfeber när man är fyrtionio. Eller ja. Nu var det kanske inte tredagarsfeber. Bara för att jag hade feber i tre dagar. Men ändå. Dessutom så låg tempen runt trettiosjuochnio ungefär och inte trettionioochsju. Men det hindrade inte mig från att känna mig sjukast i hela världen. I alla fall i hela Hässelby. Nåja. Sjukast i hela kroppen var jag i alla fall. 
 
Men när man är sådär vissen och ligger i soffan och inte har något att göra så blir man ganska glad över att det fortfarande finns såna där riktiga gamla hederliga postorderföretag. Fick hem en katalog från Bakker nämligen. Antar att det beror på att jag beställde tvåhundrafemtio krokuslökar därifrån förut. Då tror de att jag vill ha fler erbjudanden från dem. Inte bara om lökar. Utan även om en tupp i plast med rörelsedetektor som hälsar dig välkommen med ett hjärtligt kuckeliku, "nästan som en äkta tupp". Eller en hundborste som ger "en prydligt borstad hund som luktar gott". Eller mjukgörande igelkottsbollar till torktumlaren. Eller varför inte ett resårband som håller sopsäcken på plats i hållaren. Ja jösses. Vad har det här med krokusar, tulpaner och pärlhyacinter att göra? Kan man undra. 
 
Men hur som helst. Lite roande var det. Med katalogen följde även ett brev med två sidor instruktioner om hur jag ska skrapa fram premiekoder, klistra leveransmärken och fylla i värdecertifikat. För om jag skrapar fram koden LGE-87159 så får jag nämligen en "enorm premie". En premie på 1 till 2 meter. Wow. Tänk att det verkligen är storleken som spelar roll här. Alla andra koder ger premier på under 1 meter. Och tänk om man skrapar fram den där som bara ger en premie på mindre än 25 centimeter. Kan ju inte vara roligt. Och vet ni. Jag skrapade fram den största premien av dem alla. 
 
Sen skulle jag även skrapa fram ur vilken pott jag skulle få en värdekupong. Den största potten är på 28250 kronor. Wow. Och den minsta är på 1000 kronor. Nu står det ju ingenting i brevet om vad det innebär. Men jag antar att jag blir typ rik om jag får en värdekupong från den största potten. Speciellt om jag är ensam om att skrapa fram den potten. Mycket spännande. Och vet ni vad det blev? Det blev den största potten av dem alla.
 
Som om detta inte är nog så får jag även 15000 kronor, en iPhone 7 eller en digitalkamera. Wow. Eller får och får. Jag måste tydligen vinna i en tävling först. 
 
Och om jag beställer för mer än 249 kronor så får jag inte bara en överraskning. Utan en spännande bonusöverraskning. Wow igen. 
 
Så nu sitter jag där med värdekoder, premiekoder, värdecertifikat, värdekuponger och leveransmärken. Och känner mig utvald. Och det kan jag väl få göra en stund tänker jag. Nu när jag är sjuk och eländig. För jag är inte så dum att jag går på det där. Men det höll mig sysselsatt en stund.
 
 
Och så här står det längst ner i brevet:
 
 
Hehe. De är ju för roliga. "En enorm premie". "1 till 2 meter". Haha. Och så var det en filt. Hoho. Det roligaste var nästan att potten på 28250 kronor baserades på antalet förväntade beställningar. Och eftersom värdekupongen är på 50 kronor så förväntar de sig alltså det jämna antalet 565 beställningar. Hihi. Ja man kanske skulle beställa sig en liten tupp i alla fall. Som hälsar välkommen med ett hjärtligt kuckeliku. Nu när man ändå har skrapat allt.
 
Nä. Jag bara skojar. 
 
Jag ska beställa en surikatmamma som håller i en lykta istället. 
 
 
 
 
Visa fler inlägg