Skruvat

Jag har tappat en skruv. Ni blir nog inte särskilt förvånade. Ni har fömodligen misstänkt att jag hade en skruv lös. Och att det var hög tid att tappa den.  
 
Själv började jag dock inte misstänka det förrän jag redan hade satt mig på mina glasögon. Och då var det för sent. Då hade den lilla lilla pludderuttskruven redan lossnat. Så det var bara att ta fram den lilla lilla pludderuttången och den lilla lilla pludderuttskruvmejseln. Och försöka skruva fast den i glasögonen igen.
 
Om ni någonsin har försökt att skruva i en liten liten pludderuttskruv med stora stora korvfingrar så vet ni. Hur sabla omöjligt det är. Men skruven hade i alla fall tur. För jag satt nämligen vid vardagsrumsbordet. Som står på en ryamatta. Så att den fega skruvfan kunde pipa iväg och gömma sig som en ett hö i en nålstack. Lika bra det. Hade han stannat så hade jag strypt honom med mina bara händer. Med korvfingrar på.
 
Att som fyrtioplussare stå på alla fyra på en ryamatta i skymningen och leta efter en skruv mindre än en amöba är faktiskt inte så himla lätt. För just det. Man behöver GLASÖGON. Suck.
 
Sara fick dock en ljusljus idé och hämtade dammsugaren. Men hallå. Sa jag. Det passar väl inte så himla bra att börja dammsuga just nu. Men hallå. Sa hon. Du ska ha den här nylonstrumpan över slangen så fastnar skruven där när du dammsuger mattan. Jaha. Sa jag. Så smart. I synnerhet när man letar efter en pludderuttskruv i en matta lurvigare än vinterben.
 
Tyvärr var det enda som fastnade i nylonstrumpan små söta dammråttbebisar, popcornkärnor, kattludd och strössel. Inga skruvar. Så ja. Jag har tappat en skruv. Och nej. Jag har inga glasögon. Men jag har i alla fall ingen skruv lös. Längre.
Så här såg jag ut för en timme sen. På den gamla goda tiden. Före den stora skruvflykten. När man hade glasögon. Och en skruv lös.

Väderspån

Igår skulle det ju vara finfint väder enligt meteorologerna. Vilket innebar att vi glatt struttade ut i trädgården med arbetshandskar på. Vilket innebar att vi mindre glatt struttade runt och rensade ogräs och klippte gräsmattan i elva grader och regn. Samtidigt som vädersajten sa att det var femton grader och sol. Mäh. De har ju inte ens rätt fast vädret liksom pågår. Och inte ens när vädret redan har varit så vet de hur vädret var. Sabla spåväderikaffesumpmänniskor som alltid har fel.
 
Och idag sa de att det skulle bli fulmulet. Vilket ju inte alls stämde. Det var sol hela dagen. Varmt och skönt. Så att man kunde sitta ute i en solstol och ha det mysmysigt. Inte alls som de hade sagt. Sabla skönt att spåväderikaffesumpmänniskorna hade fel.
 
Från och med idag ska jag gå efter min vädertå istället. Funkar finfint. När jag vill veta vad det är för väder så sticker jag ut tån utanför dörren. Om den blir blöt. Så regnar det.
 
Nej, nej. Vi använder inte alls kaffesump längre. Vi har gått över till mer pålitliga verktyg.

Styvmorsringsspecialblogginlägg

Det här var väldigt jämnfyndigt måste jag säga. Vilka klurkluriga läsare jag har. Bidragen till min lilla styvmorsviolsringsnamntävling ser ut som följer:
 
1. Blomstring. Mycket tilltalande. Enkelt och fyndigt. 
2. Blomkrets. Ett vackert ord. Som man vill tillhöra på något sätt.
3. Styv morsning. Klurig och lekfull ordkorsning.
4. Midsommarkransmall. Föredömligt fint och långt ord.
5. Styvmors guldring. Finurligt och lite sådär romantiskt.
6. Vi-blommor-som-bygger-broar-mellan-gräs-och-mossa"-ring. Fantastiskt långt ord som skapar finfina känslor.
7. Spring. Kort och koncist. Passar utmärkt för vårblommor. I alla fall på engelska.
 
Många finfina bidrag som sagt. Men den enväldiga domaren mutti har nu gjort sitt val. Det vinnande bidraget blir:
Blomstring! Ett ord i sann muttianda. Grattis Ola! Du är nu en certifierad muttoman. Och dessutom varmt välkommen att skriva ett gästinlägg. Om du vill. Och vågar. Mähähä.
 
Hedersomnämnanden är också på sin plats. Till Johanna för ett vackert och omringande ord (bidrag 2). Till Anne som lyckats prestera hela två kluriga kombinationer (bidrag 3 och 5). Till Isabelle för två långa och ännu längre tänkvärda namn (bidrag 4 och 6). Och till min käre man för ett kort, kärnfullt och användbart ord (bidrag 7).
 
Tack för era finfina bidrag! Jag kommer nog att återkomma med fler tävlingar framöver. Vi måste ju bli fler muttomaner. Världsherravälde! Mohahaha.
 
 
Grattis Ola, du är king of the blomstring. 

Ring blåklocka ring

Ni vet vad en häxring är va? En ring av små fulbruna svampar i gräsmattan.  Nejlikbroskskivlingar. Tror jag att det brukar vara.
 
Men i vår häxring på Orrekulla i Mittiskogen, har istället blommor poppat upp som små svampar. Ringblommor. Skulle det kunna vara. Men det är det inte. Det är styvmorsvioler. 
 
Någon som har ett förslag på vad en sån ring kan kallas? Det vinnande bidraget utses av en jury bestående av en styck mutti och kommer att publiceras i ett styvmorsringsspecialblogginlägg. 
 

Urladdning

En nära vän till mig har gått in i väggen. Energinivån är helt nere på noll. Han skulle verkligen behöva ladda sitt batteri. Men det går inte. Han är helt enkelt inte mottaglig. Hur mycket jag än försöker. Mycket trist. Speciellt med tanke på att han inte är äldre än nio månader.
 
Men men. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Jag bryter ihop. Och min dator går vidare. Hela vägen tillbaka till butiken för minst två veckors återhämtning och batteribyte. Håhåjaja. Hur ska jag nu kunna blogga. Nåja. Jag får väl kalla in en vikarie under tiden. Hallå där fröken Padda! Kom till mamma! 
 
Om min dator var brunhårig och hade glasögon. Så hade han sett ut så här nu.
 

Ett musterium

Och så har vi för första gången i år tillbringat en helg på Orreulla i Mittiskogen. Alltid lika spännande att komma ner första gången på våren och se vad som hänt under vintern. Men som vanligt blev jag glatt överraskad.
 
Om man varje gång räknar med att huset har ramlat ihop och taket på ladan har flygit iväg till nästa socken under någon storm så blir man nämligen alltid glatt överraskad. Ja alltså. Om inte huset har ramlat ihop och taket på ladan flygit iväg till nästa socken förstås. Men det hade det inte.
 
Då blir man faktiskt nästan glad när man hittar några träd som fallit på tomten och fem döda möss i köket. Tänk en egen rotfälla på tomten, så spännande! Titta, mössen har inte kommit ut så då är ju huset mustätt, så bra! 
 
De döda mössen hade kommit in genom en gammal ventil i mustocken ovanför vedspisen som jag hade satt nät på lite för slarvigt. Eller ja. De var ju inte döda när de kom in. Då levde de. För efter att ha ramlat ner på vedspisen så tassade de runt med sina små sotiga tassar överallt på bänken brevid. Och det hade varit lite väl mustiskt om de inte levde när de tassade runt. Zombiemöss. Hu.
 
Tyvärr var det inte riktigt något musparadis de kommit till. Ingenting att äta. Ingenting att dricka. (Ingenting att älska och att hålla kär.) (Musik.) Och inga utgångar. För upp till ventilen kunde de inte ta sig igen. De hade förtvivlat försökt gnaga sig ut på diverse ställen, men inte lyckats. De fick musarrest helt enkelt. Men de gosade ner sig i våra tofflor och hade det i alla fall jättemusigt under sin vistelse i vårt kök.
 
En av dem låg också kvar inne i toffeln. Han måste ha dött i sömnen. För han såg helt slut ut. En annan låg utslagen mitt på golvet. Hade förmodligen överdoserat på gullfiber eller nåt. En tredje dog mitt i gnagandet av en flykttunnel genom golvet. Och två små musketörer dog med stövlarna på när de försökte fly ut genom en tom eldosa efter att lite smålistigt lyckats pillra bort locket. 
 
Men det var inte direkt Prison Break som utspelat sig i köket. För så listiga var de inte att de lyckats rymma. Utan de fick snällt ligga kvar som små skeletthögar som hälsade oss välkomna när vi kom. Och eftersom vi inte ville att köket skulle se ut som ett museum fullt med skelett så fick både tofflor och möss åka till mössens egna begravningsplats. The mouseoleum. Eller ja. Soptippen kallas den också.
 
Så visst blir man glad. För huset är ju uppenbarligen helt mussäkert. Där finns säkert en mus. För om den lyckas ta sig in. Så kommer den aldrig mer ut. Moahaha.
 
 
Våra musiga tofflor. 
 
Ber om ursäkt för alla musskämt förresten. Det är svårt att hålla sig ibland. När man känner att man bara muste. 

Detox

Puh. Äntligen är en lång veckas detoxdiet över. Det har varit rätt jobbigt kan jag säga. Först en dag med bara frukt. Sen en dag med bara grönsaker. Och så ett par dagar med mer grönsaker. Och bönor. Och lite frön. Sen en dag med en mysko grönsakssoppa som vem som helst skulle tycka om att inte äta alls. Och till slut i alla fall en bit kött med lite sallad till. Inte direkt med pommes och bea som resten av familjen åt. Men ändå.
 
Oj oj oj säger jag bara. Aldrig mer. Detox är väl bra. Men man blir så vansinnigt grinig av att inte äta ordentligt. Ständigt sur och vresig i en hel vecka. Jättejobbigt. Så nädu Johanna. Det där får du inte göra om. Aldrig mer. 
 
Aha. Blomdetox. Inte undra på att han är så sur.

Vaxholmskt

Direkt efter den visbyska helgen slog vi till med en vaxholmsk helg. Vilket visade sig vara väldigt väl valt. Eftersom solen sken på oss hela lördagen. Så vi strosade, åt lunch, strosade, fikade, strosade, åt middag. Och eftersom det var ett så äkta vaxholmskt och caféiskt café vi åt lunch på, så strosade vi i cirklar så att vi kunde återkomma dit och fika där också.
 
Förmodligen kände några av de vaxholmska infödingarna igen oss. När vi gick förbi samma ställe för tredje gången. Åt samma håll också. Vi fick låtsas att vi var en lokalbuss i heltimmestrafik för att inte verka helt förvirrade. (Nej. Jag anser faktiskt inte att man verkar förvirrad när man låtsas att man är en lokalbuss i heltimmestrafik. Halvtimmes kanske. Men inte heltimmes.) 
 
"Nästa Hembygdsgårdens café". Pling.
 
Slutstationen var hur som helst Waxholms hotell och en fin liten svit. Och imorse så avslutade vi den vaxholmska helgen med en frukost av den finhotellska varianten. Det vill säga omfattande. Om vi säger att min vanliga frukost är som en utmärglad vandrande pinne. Så är den hotellska varianten mer som en fluffig koala. Och det är klart att man föredrar fluffiga koalor framför halvdöda vandrande pinnar. Men om man skulle välja en fluffig koala varje dag så skulle man förmodligen tröttna på fluffiga koalor. Och kanske bli lite väl fluffig själv också. Så jag fortsätter med mina vardagsvandrande pinnar. Och så får jag väl unna mig en fluffig koala lite då och då bara.
 
Jamen asså. Förut var det fönster. Och nu är det frukost. Stalkar du mig?
 
Förresten, på tal om fluffiga koalor. Så har vi gjort klart vårt lilla kretslopp. Nu är det bara att vänta och se. Om våra nya vänner växterna kommer att trivas i sin egen lilla värld. Jag får väl återkomma med en bild om en månad. Så får vi se om de har gått bananer och tagit över världen. Eller om de har gått hädan och gått under jorden.
 
Släpp ut oss
 

Tajm flajs

Veckodagarna fladdrar förbi lika snabbt som en sladdrande padda pladdrar. Nyss var det måndag och nu är det fredag. Och jag kan ge mig på att det är måndag innan jag hinner blinka.
 
Men före dess så ska herr och fru Mutti ta en helgtripp till Vaxholm för att fira silverbröllop. Lite i förtid dock. För det är inte förrän på tisdag som det är tjugofem år sen som vi nervöst darrade fram handihand i Kungsängens kyrka.
 
Och trots att även åren precis såsom veckodagarna fladdrat förbi så har vi hunnit med en hel del. Fått fyra finfina flickor. Bott i andra hand, i bostadsrätt, radhus och villa. Haft katter, kaniner, marsvin och hamstrar. Och pälsdjursallergi. Jobbat övertid, heltid, deltid och nolltid. Chillat på charter, i tält, husvagn och stuga. Haft det roligt, hektiskt, knapert och oknapert. Och helt ärligt förfärligt härligt.
 
Allt detta på bara tjugofem år. Så tänk vad mycket vi kommer att hinna med de kommande tjugofem. Trots att tiden går fort. Och veckodagarna fladdrar förbi lika snabbt som en sladdrande padda pladdrar.
 
 

Kretsloppan

En av de visbyska sakerna vi köpte var en glasmojäng på Visby glasblåseri.
 
 
Tanken är att vi ska göra ett eget litet kretslopp. Man lägger i jord. Planterar några växter. Vattnar. Och lägger locket på. Sen bildas ett kretslopp inuti skålen så att allting sköter sig självt. Vattnet som bildas av växterna förångas, blir till kondens och så rinner vattnet ner i jorden så att växten kan suga upp vattnet igen. Jag lovar att återkomma med en bild när vi har hittat ett lämpligt offer en lämplig växt att kretsloppa.
 
Vi funderade på om vi ska tillsätta några små djur i vårt kretslopp också. En liten mask kanske. Som man kan följa i dess livscykel. När den kommer upp till himlen. Och sen kommer ner till jorden igen och återföds som skalbagge. Fast det förstås. Den kan ju återfödas som gråsäl om man har otur. För hur vet man sånt liksom. Så det kanske är bäst att hålla sig till växter. Annars måste vi ju skaffa en större glasmojäng. Mycket större.
 
Himla skönt egentligen. Man behöver ju bara titta på när växerna frodas. Ingenting som ska skötas. Ingen vattning. Perfekt för oss som inte direkt är växternas bästa vän. 
 
Våra växter här hemma får nämligen vara glada om de får en skvätt vatten någon gång i veckan. Om vi kommer ihåg. För att de ska överleva här hemma så använder vi oss av ett knep. Eller rättare sagt. Växterna använder sig av ett knep. Samma knep som vilken kidnappad stackare som helst använder för att hålla sig vid liv. Ni vet. Man talar om vad man heter. Och berättar lite om sin familj. Och om vad man tycker om att göra. Och vilka drömmar man har. För det blir ju så mycket svårare att ta livet av någon som man känner.
 
Och det är precis därför som våra växter håller sig vid liv. Carl-Jan till exempel. Som egentligen vill vara gran. Eller lilla Rut. Som har en bror som heter Rot. Ja. De små stackarna. Vi får väl hålla liv i dem en stund till nu när vi känner dem. Eller så kanske vi glasar in dem allihop. Så de får leva för evigt. Moahahahaa.
 
Hej. Jag heter Myrten. Märta Myrten. När jag blir stor ska jag bli häck.
Visa fler inlägg