Lysande

Idag är det Valborg. Och igår var det Kvalborg och imorgon är det Finalborg. Enligt vår Uppsalastudent Sofia. Hon och resten av Uppsala verkar fira hela veckan. En lysande tradition tycker jag. I alla fall om det ingår eld, sång och bubbel i firandet. Eller. Eld kan jag klara mig utan. Och sång är jag ju inget vidare på. Men bubbel. Det är bra. Bubbel hela veckan. En lysande tradition.
 
Själva elden är bara en lysande tradition när vi är på landet och firar Valborg. Eller Finalborg. Eller någon annan dag man känner för att utföra en lysande tradition. Då gör vi upp en redig brasa ute på vår lilla äng. Och eldar upp en massa skräp. Ris, löv, gamla kläder, möbler, tomma mjölkpaket, vildsvin. Allt man vill bli av med. 
 
Själv gillar jag egentligen bara att elda av två orsaker. Man blir av med en massa skräp. Och det blir varmt. Dock är det så att jag inte gillar att elda av tre orsaker. Det ryker. Saker som inte skulle brinna upp brinner upp. Och det blir varmt.
 
Eftersom tre är mer än två så kan jag konstatera att jag summasummarum inte gillar att elda. Men det gör min man Stefan. Han älskar att elda upp saker. En gång blev han så ivrig att han slängde en hel sopsäck full med skräp på elden. Utan att titta vad det var i. Sen fick vi gömma oss bakom vedboden. När de tomma hårspraysburkarna flög som missiler kors och tvärs över hela gården. Det var kul. Tyckte Stefan. Det var inte så kul. Tyckte jag.
 
Ikväll är vi hemma. Så då blir det ingen eldning. Inte här på tomten i alla fall. Vi får väl pallra oss iväg till närmsta majbrasa. Och dricka lite bubbel. Och hålla hårt i Stefan. Så han inte får för sig att slänga något mysko på elden. För såvitt jag vet. Finns det ingen vedbod där.
 
Ja tack. En sån tar jag. För den funkar väl mot hårspray?
Och så en flaska bubbel tack.
 
 
 
 
 
 

Födelsedagsmatematik

Ikväll vill jag skicka en stor slängkram till min äldsta dotter Ida som fyller år idag. Just precis. Presentmottagaren. På lördag blir det födelsedagsfirande med tårta och presenter. Inslagna i antitantpapper. Presenterna alltså. En tårta rekommenderar jag inte att slå in. Vilket papper man än använder.
 
Och på tal om tant. Så har jag kommit fram till en sak. Jag blir bara mindre och mindre tant för varje dag som går nu. Och det kan jag tacka dagens födelsedagsbarn för. Det är nämligen så att idag har jag blivit endast dubbelt så gammal som Ida. Vilket jag inte var igår. Då var jag mer än dubbelt så gammal. Om ett år är jag mindre än dubbelt så gammal. Jag blir alltså mindre och mindre än dubbelt så gammal för varje år som går.
 
Av detta kan man bara dra en enda solklar slutsats. Jag blir bara yngre och yngre. Samtidigt som mina barn blir äldre och äldre. Så kul. Snart är vi lika gamla!
 
Grattis gumman!  

Presentation

Idag gick jag in i en affär för att köpa en present. Eftersom jag misstänker att presentmottagaren läser detta så kan jag inte avslöja vad det var för present. Eller vad det var för affär. Men en sak kan jag säga. Det var ingen presentaffär. För om det vore det skulle de veta hur man gör en present. Utan att göra någon affär av det.
 
När jag fick frågan "Vill du ha den inslagen?" så svarade jag glatt "Jamentackgärna!". Men det skulle jag inte ha gjort. Den unge mannen bakom kassan tog fram presentpapper. Och nu låter jag kanske som en gammal tant. När jag säger "Den unge mannen". Men han var tämligen ung. Och man. Och han måste trott att jag var gammal. För tantigare presentpapper har ingen skådat. Jag kan tillägga att han visste att jag köpte presenten till min dotter. Så om han trodde att min dotter var tant. Så måste han trott att jag var j-ä-t-t-e gammal. Typ tanttant. 
 
Hur som helst slog han in pryttelgrejsaken jag nyss köpt i tantpappret. Samtidigt som jag både höll andan. Och mig för skratt. Samt hoppades innerligt att han skulle använda ett presentsnöre som om möjligt kunde lyfta fram det vackra som ändå måste finnas någonstans djupt inne i tantpappret. Men nej. D.U.M (Den Unge Mannen) tar fram ett blått snöre. Och ett grönt snöre. Som tillsammans alldeles perfekt inte alls matchar tantpappret.
 
När han knorvat till snörena och tejpat fast knorven på paketet är helheten förundrande. Ett presentpapper som inte bara gifter sig med snöret. Utan grälar, går igenom en smärtsam skilsmässa och till slut lämnar in en stämningsansökan för livslångt lidande. Förundrad ser jag på när D.U.M sträcker sig efter en rulle med klistermärken. Tar fram två glittriga hjärtan. Ett i rött. Och ett i rosa. Och klistrar fast dem på paketet.
 
Slutresultatet är häpnadsväckande. Han har lyckats få in hela färgspektrat. Och åldersspektrat. I ett enda paket. Tantpapper med gubbsnöre och dagisbarnsklistermärken. I en färgskala som är lika harmonisk som en överspänd iller på uppåttjack. När han vänligt leende lämnar över paketet till mig så tackar jag honom. Högt. Och ber om ursäkt. Tyst. För att jag så fort jag kommer hem kommer att öppna paketet igen. Och slå in det i ett antitantpapper. Med finfinsnöre. Och utan ett enda glitterklistermärke.
 
Hu. Säger jag bara. Hu.

Trädgårdsreportage

Igår fick ni ju se min hemutochinredning. Idag kommer ett trädgårdsreportage. För även om insidan är det viktigaste hos både hus och människor. Så spelar ju ändå utsidan en viss roll. Inte så stor dock. Som ni snart ska få se.
 
 
Vi börjar lite fint. Med finfina körsbärsblommor. I finfinfina Muttiträdgården. (Våga vägra Kungsträdgården.)
 
 
Som ni ser har vi perenna löv. Ligger kvar år från år.
 
 
Återvinningen svämmar över även utomhus. Varde jord. Försökte jag med. Men den lyder inte. Suck. Löv.
 
 
Oj hoppsan. Något fint har hittat in i vår trädgård. Måste förevigas.
 
 
Nämenalltså. De här påskliljorna var faktiskt jättefina. När det var påsk. De har bara inte hunnit begravas ännu. Ligger så att säga på lit de parade.
 
 
Detta skulle kunna vara en gräsmatta med lite blommor i. Men tyvärr är det en blomsterrabatt med mycket gräs i. Så frågan är om det inte är enklare att rensa bort blommorna och göra gräsmatta av den. Istället för tvärtom.
 
 
Vår häck. Som enligt mig inte är en fin häck. Snarare ett riktig arsle. Till häck. Miljoner galet långa och vassa taggar. Som sitter finfint i både fingrar, fotsulor och cykeldäck. Om tvätthögarna är mitt hatobjekt inomhus. Så är detta mitt hatobjekt utomhus. Bör avlivas inom kort. Så oskonsamt som möjligt.
 
 
Hajar ni hur svårt det var att odla mossan på stenplattorna. Och att så gräsfröna i de smalsmala springorna mellan dem. Mycket svårt. Svårsvårt.
 
 
Den här blomman ser man på många ställen i Muttiträdgården. Tror den är sällsynt. För inga av mina grannar har sådana. Men om de är snälla så kan jag blåsa över några frön sen. Man vill väl dela med sig.
 
 
Jösses. En del är verkligen envisa. Inte skulle väl det växa någonting just här. Marksten, betong och trästaket. Skulle det vara där. Inte något grönt. Än mindre ett mindre träd.
 
 
Mäh! Var kom du ifrån? En envising till. Mitt i trappan som går utmed huset. Finns ingen jord där liksom. Växer typ i gråsuggsbajs. Eller snigellik. Uäck.
 
 
Den här ljungen köpte jag i höstas. Den har fått vatten. En gång. Den har fått vind. Från vänster. Den har ramlat ner från bänken. Många gånger. Den är inte levande. Fast den ser ut så. Zombieljung.
 
 
Då var även utsidan avklarad. Kanske kommer fler hemmahosreportage. Det finns ju fler populära teman på nätet. Förutom hemindredning och trädgårdar. Matlagning till exempel. Eller bakning av finfina kappkäjks. Och för att inte tala om gullegullgulliga husdjur. Jorå. Ska nog kunna ordna det med. Mähähä.

Hemutredning

I bloggar brukar man ofta se vackra heminredningsbilder. Och det här är ju en blogg. Så nu tänker jag också visa några bilder från mitt hem. Hur det ser ut. Hemutredning.
 
 
Här har vi till att börja med en klassisk pelargon med klassiska kopparprylar i ett klassiskt köksfönster. Börjar bra. Någorlunda normalt. Och klassiskt.
 
 
Mm. Nu börjar röran titta fram en smula. Återvinningen svämmar över. Tomburkar och kartonger på väg att inta köket.
 
 
 
Fler smulor som tittar fram. Och ligger kvar. Från min frukost. Ajabaja mutti.
 
 
Min flodhäst. Den är alltid glad. Tror dock den är hög på något. Flumhäst.
 
 
Hallen. Ser väl ganska snyggt och städat ut. Just precis inom den här kvadratmetern i alla fall. Eller kanske kvadratsjuttiofemcentimetern. Högst.
 
 
En bit hallgolv. Det är det där bruna som syns mellan skorna.
 
 
Ser väl tämligen hyfsat ut på den här lilla fläcken också. Inga kärleksbrev i posthållaren. Ännu. Trots att den stått där i säkert ett år. Snyft. Skorna hade jag när jag var liten. De står fortfarande kvar i hallen. Jo. Jag vet. Är urusel på att plocka undan efter mig.
 
 
Den här bänken var det meningen att man skulle kunna sitta på. Kunna hänga lite i hallen. Inte undra på att det ser städat ut på klädhängarsjuttiofemcentimetern. När alla jackor, väskor och schalar ligger här. Man kanske kan sitta på klädhängaren istället. Eller i alla fall hänga.
 
 
Utsikt från en schäslong som man kan chilla i. Om man tittar till vänster. Tittar man till höger har man ingen utsikt. Då får man insikt. I att det är dags att städa vardagsrummet.
 
 
Kaossamling på TV-bänken. Familjen Nyberg i lera förfasas över sina oordningssamma grannar Mobilen, Klockan och Tändarna.
 
 
Aha. Var det därför posthållaren i hallen var tom. Inga kärleksbrev dock. Endast oorganiserad pappershög på matbordet i vardagsrummet. Står Stefan på översta pappret. Då är regeln att det gäller hela högen. Bäst att fixa den älskling. Och nej. Jag har inte bytt ut det översta pappret från ett med mitt namn på till ett med ditt. Inte alls. Mähähä.
 
 
Bokskog
 
 
Bord bredvid fåtöljen. Där jag satt och tittade på Let's dance. Ett ljus. Ett påskägg med godis. Ett vinglas. En melonskiveskalbit. Ett par glasögon. En digipass. En Pettson & Findus dataspelsskiva. Fråga mig inte vad de där två sista sakerna gör där. Det andra har jag helt enkelt inte städat bort ännu. Sa ju att jag är dålig på att plocka undan efter mig. Sa ju inte vilken fredag jag satt där och tittade på Let's dance. Hrmf.
 
 
Slagfält efter kuddkrig. Eller en helt vanlig soffa. Hemma hos en helt vanlig mutti.
 
 
Och i gungstolen sitter Frank. Varför Frances sitter med röven uppåt vet jag dock inte. Vill inte veta. Suck. Får. 
 
 
Hög med ren tvätt i tvättstugan. Är det konstigt att man är sen på morgonen ibland när man måste leta efter strumpor i den här högen? Nä. Det är det inte. Jag hatar tvätthögar. Tänkte ta en bild på smutstvätten också. Men bara en bild av den skulle förmodligen klassas som sanitär olägenhet. Eller förargelseväckande beteende. 
 
 
Jaha. Det var det. Nu vet ni. Hur utochinredningen ser ut här hemma. Lite uppochner. Och bakochfram. Men jag trivs rätt bra ändå. Passar mig liksom. Med flumhästar, pelargoner och olydiga får. Det är egentligen bara tvätthögarna jag hatar. Så det ska jag göra nu. Avliva några tvätthögar. Ses imorgon!

Tunnelbanetankar

Har ni också suttit och fantiserat om folk på tunnelbanan? Eller på bussen. Nej, jag menar faktiskt inte snuskelisnuskfantasier. Men det var förmodligen det första ni tänkte på. Era små busar. Jag menar lite mer vardagliga fantasier.
 
På tunnelbanan hem idag så roade jag mig med att spana på mina medresenärer. I smyg. Och fantisera lite om dem. I smyg. "Oops. Han där ser ut att haft en dålig dag. Spillde kaffe i portföljen. Tappade brickan i matsalen. Stackarn." Tänkte jag. Och såg medlidsam ut. "Men hon där ser verkligen lycklig ut. Har säkert gjort något riktigt bra idag. Som att nå nästa nivå i Candy Crash. Suck. Dagens ungdom. Tänkte jag. Och skakade på huvudet. "Ajajaj. Han ser inte ut att må bra. Åt säkert gräddtårta till fikat. Fast han är både gluten- och laktosintolerant. Klantskalle. Hoppas han hinner hem. Så att han slipper göra som björnarna. Och bajsa på perrongen." Tänkte jag. Och såg illamående ut. "Han där är nog kemilärare. Och har fått cancer. Så han börjar tillverka amfetamin. Så att han kan tjäna ihop en massa pengar till sin familj." Tänkte jag. Och insåg att jag har tittat för mycket på TV-serier. Och såg trött ut. På mig själv.
 
När man sitter och fantiserar så här om andra. Så funderar man ju naturligtvis på om alla andra gör samma sak. Och kanske fantiserar om vad jag är för en. Inser då att jag ju har ett ansikte som gör att det går att läsa mig som en öppen bok. Ett Bookface. Vilket innebär att allt jag tänker syns lika tydligt i mitt ansikte som en statusuppdatering.
 
Jag hade alltså precis suttit och glott på folk. Snabbt växlat mellan att skaka på huvudet och se medlidsam, illamående och trött ut. På mig själv. Vad deras fantasier handlade om behöver man kanske inte ha så bra fantasi för att förstå. Rörde sig förmodligen kring begrepp som traumatiserad, bäng och toktant. Nästan så att jag ville resa mig upp där på tunnelbanan och säga till folk runtomkring mig "Nämenalltså. Jag är inte tokig eller så. Jag sitter bara här och fantiserar om er." Men jag bestämde mig för att låta bli.
 
 
Har ni sett de nya skyltarna på tunnelbanan? #Stolt  

Alternativa träningsmetoder

På landet har vi en fru Grävling under huset. Här hemma har vi en herr Grävling bredvid huset. Eller två rättare sagt. Bröderna Grävling. Det är min käre man och hans bror som bestämt sig för att variera träningen lite. Och förena nytta med nytta. Det vill säga träning med grävning.
 
Så när jag kom hem från jobbet var det tidigare endast påbörjade dräneringsdiket ett av de djupaste dräneringsdiken jag någonsin sett.  Fortsätter ni så blir det vallgrav. Vilket förresten vore fantastiskt! Tänk att ha en vallgrav runt huset. Fylld med vatten. Och pirayor. Eller krokodiler. Ingen liten sketen guldfiskdamm här inte. Och tänk så praktiskt. Man slipper säkert både kissande katter, elabonnemangskrängare och andra snyltande snokare. Moahaha. Vallgrav. Det är en vallgrav jag vill ha. (Sagt med elakt leende och gnuggande händer.)  Fast det förstås. Det kommer inte direkt att lösa vårt fuktproblem. Det blir liksom inte så bra dränerat då. Med vatten och krokodiler runt huset. Blir nog singel istället för vatten i min vallgrav. Trots allt. Får väl ställa ut några trädgårdstomtar och miniväderkvarnar runt huset istället. Hu ja. Alltid skrämmer det någon.  
 
Sen är det så här käre man. Att jag har fler bra träningsuppslag till dig. Mer en inomhusaktivitet kanske. Något som skulle göra mig mycket mycket nöjd. (Sagt med ljuvt leende och gnuggande händer.) Och bra träning är det ju verkligen. Speciellt om man håller på länge. För det vill jag gärna. Man blir ju liksom alldeles varm och svettig. Av att dammsuga. Mycket bra träning. Finfin träning. För både armar, bål och ben. Och vi har ju två stycken. Så brorsan din är välkommen han också.
 
De som gräver en grop åt andra. Får en glad fru och svägerska.
 
 
 

Ett öra rött

Jag har funderat på en sak. En röd sak. Mitt vänstra öra. För att vara lite mer exakt. När jag blir varm, stressad, glad, onykter, irriterad eller engagerad. Kanske egentligen hela tiden förutom när jag sover. Eller chillar. Så blir mitt vänstra öra rött. Och varmt. Det högra örat är dock lika hudfärgat och intetsägande som vanligt. Men mitt vänstra öra lyser. Som mulen på Rudolf.
 
Naturligtvis har jag försökt googla detta. Får bara fram ett antal olika hundsjukdomar. Ja hundsjukdomar. Inte hudsjukdomar. Och en massa misshandlade öron. Eller öron som varit i slagsmål. Ingenting om upprörda eller upprymda öron. Som sitter på en helt vanlig mutti. Eller rättare sagt. På vänstra sidan av en helt vanlig mutti.
 
Men visst. Det kanske är en hundsjukdom trots allt. För visst är det lite mysigt att hänga med huvudet ut genom rutan när man åker bil. Med vänsterörat fladdrandes i vinden. Eller så är det helt enkelt bara så att mitt vänstra öra är extra känsligt. Extra lyhört liksom. Uppvärmt och alltid redo att lyssna. Kanske var det så att örat som är så bra på att lyssna försökte stötta en av de närmsta organkollegorna som behövde prata av sig. Ett av de högsta hönsen i kroppen. Hjärtat. Försökte liksom bara hjälpa till lite. Och så slutade det med att örat fick ta över en del av hjärtats jobb. Tjugofem procent av blodpumpandet. Helt utan löneförhöjning. Eller andra förmåner. Endast extra rödhet. Och lite värme och pulserande. Vad fan man nu ska med det till. Tänker örat. Som är missnöjt. Och rött. 
 
Jorå. Det är väl så det är. Man ska naturligtvis lyssna på hjärtat. Men man ska nog inte göra precis som det säger utan att kolla lite med hjärnan först. I alla fall inte utan en rejäl löneförhöjning.
Löneförhöjning mulen. Löneförhöjning.
 
 
 
  
 
 
 
 

Mer påsk

Jag vill ha mer påsk. Mer påsk åt folket. Vi hade en fantastisk påskhelg på landet med hela den utökade familjen. Visserligen var äggjakterna en stor del av helgen. Men det fanns mer.
 
För det första hade vi fått en ny husgrävling. Hen hade bestämt sig för att flytta in i den befintliga grävlingslägenheten under vårt hus. Men gillade inte själva planeringen. Så hen möblerade om utgångarna. Måste vara en hon förresten. En han hade nöjt sig med dem som fanns. De fungerade utmärkt. Men naturligtvis ville hon ha sin entré precis mitt igenom de två hortensior som jag grävde ner i slutet på förra sommaren. Tack för den fru Grävling.
 
Men det är ju bra har jag hört. Med en grävling under huset. De håller undan mössen har jag hört. Jomen så himla bra då. Att vi inte har några möss under huset längre. Dem har hon nämligen skrämt upp genom väggarna och in i själva huset istället. Tack för den fru Grävling.
 
Nästa gång vi kommer ner ska jag presentera herr Yxa och fröken Luftgevär för fru Grävling. Det kommer hon nog tycka är trevligt.
 
Vi människor har ju också haft trevligt. Vi har spelat spel. Scattergories till exempel. Om ni vet vad det är. Man slumpar fram en bokstav och så ska alla komma på ord som börjar på den bokstaven i ett antal olika kategorier. På tid. Och så gäller det att ha både en bra motivering och att vara ensam om att ha kommit på ordet.  Annars får man nada poäng. Ni anar inte vad lite tidspress, udda kategorier och ett par glas vin kan göra med fantasin. Blev många motiveringar med tveksamma motiv. Och många skratt. Det ord som vann min interna kulhetstävling var nog ett ord i kategorin I-landsproblem på bokstaven B. Bregott. "Eeh. Va?" Sa alla. Som utgick ifrån att den unga ordskrivaren hade missuppfattat vad ett I-landsproblem är. "Jamen hallå, det är ju alldeles för hårt!". Som om vi andra inte fattade någonting. Både roligt. Och klarsynt. Blev självklart poäng.
 
Charader gjorde vi också. Lite senare på kvällen. Och en sak lovar jag. Ni kommer aldrig. Aldrig. Få se mig göra "Bumbibjörnarna bajsar på sig". Det räcker med en gång. Och jädrarihavet. Vilka problem ungdomarna har nu för tiden att förstå hur en bajsnödig bumbibjörn ser ut.  
 
Solning, fikning, kubbning, grillning, luftgevärsskytte, pilbågsskytte, läsning och grävlingsgångsåterställande har vi också hunnit med. Innan det var dags att åka hem igår. Och på tal om åka hem. Nu förstår jag varför det heter annandagen. Det är precis just den dagen man ska åka hem en annan dag. För att inte åka hem samtidigt som alla andra som inte heller har förstått att man ska åka hem en annan dag. Som inte är en annandag.
 
 Nix. Aldrig. Kommer aldrig att hända igen. Aldrig.

Otäckt

Har tillsammans med hela familjen inklusive pojkvänner (ja...barnens alltså) tillbringat några dagar i en mobilfri zon. Mittuteiskogen helt utan täckning. Det vill säga otäckt. Men man är ju en flexibel människa. Och lyckas klara sig ändå. Abstinensen lättar lite om man knappar en stund på en miniräknare. Och låtsas att siffrorna som kommer upp är Facebookvänner. Att blogga går också bra. Med papper och penna. Blir inte så många läsare dock. Även om man spikar upp inlägget på ladugårdsväggen.
 
Långfredagen blev mycket riktigt lång. Det var nämligen fler som var på väg någon annanstans än var de var från början. Så resan ner till de djupa skogarna runt Tidersrum strax utanför Kisa tog tid.
 
Påskafton gick desto snabbare. När frukost hade ätits och påskäggen hemlighetsfullt hade fyllts till bredden gick Stefan och jag ut för att förbereda äggjakten. Denna gick i år ut på att alla äggjägarna skulle få en bild föreställande något föremål någonstans på gården, skickat till sina mobiltelefoner. När jaktlaget tillsammans klurat ut var förmålet fanns, kunde de där hitta en lapp med en rebus på. Och så fick de en ny bild. Och en ny rebus. Efter nio rebusar, som var och en bildade ett ord, gick det att skapa en mening. Som var en gåta. "Vad har två ben men kan ändå inte gå?". Eftersom svaret var "Byxor" och inte en lam påskkärring, så kunde man förhoppningsvis komma fram till att byxor hittar man i en garderob. Och minsann. Var inte en av garderoberna fylld med chokladpåskharar, chokladkakor och ochokladiga påskägg? Jo det var den.
 
Denna jakt hade nog gått bra om det inte var för den mobilfria zonen. Den där otäcka. Attans. Planerarna hade inte haft med den i planerna. Attans igen. För det tog fem minuter att skicka iväg meddelandet med den första bilden till de sju förväntansfulla mobilerna. Och endast två kom fram. Efter en kvart. Attans igen igen. 
 
Jakten kunde till slut ändå genomföras. Med sju påskäggshungriga huvuden över en styck mobiltelefon. Den som bilderna hade tagits med. Så de fick till slut sitt byte.
 
Men det roligaste var att vi verkligen lyckats i vår påskäggjaktsuppfostran. För sen var det vår tur. Våra sju äggjägare hade själva planerat en jakt för oss två. En mycket bättre än vad vi hade gjort. Det var snillrikt uttänkt med skattkarta, gömd nyckel, yxa, luftpistol och spade. Mycket spännande. Vi fick gräva upp, skjuta ner och hugga fram ledtrådar tills vi fick fram sex stycken bokstäver "AOOTTY". Japp. Sug på den ni. Det gjorde vi. Alldeles för länge. Men jag kan ju säga som så. Att det var i vår egen bil vi hittade äggen till slut.
 
Första bilden. Föreställer ett litet hål i vår vedbodsvägg. Strax bredvid en pinne som ser ut som en snopp.
 
Visa fler inlägg