Kötid

"Tryck 1 för att bli kopplad till kundtjänst". Ok. "Du har plats tjugotre i kön". Suck. Sen kommer det. "Tack för att du väntar." Vadå tack? Vad har jag för val om jag är nummer tjugotre. Klart som fan att jag måste vänta. Trycker in fyrkant för att liksom säga varsågod. Och visa min irritation så gott jag kan. För att stressa dem lite trycker jag på stjärna också. 

Trettifem minuter och sjuttioåtta tack-för-att-du-väntar-meddelanden senare kommer jag äntligen fram till en trevlig kundtjänstmänniska. Eftersom det tydligen vore mycket bättre för mig att istället prata med en kollega till henne, så kopplar hon mig vidare. Låter ju bra. Om än något oroande. Vidarekopplingar har en tendens att sluta någonstans i yttre rymden. "Du har plats ett i kön. Tack för att du väntar". Jaha. Då funkade det i alla fall. Och så blev man köplacerad igen. Men plats ett är väl ok. Då leder jag ju. Först i kön. Jippi.

Sju minuter och 13 tack-för-att-du-väntar-meddelanden senare svarar kollegan. "Väl.." är det enda jag hör innan det klickar till. Nästa röst som hörs låter inte alls lika trevlig. "På grund av ett tekniskt fel kan vi tyvärr inte svara för tillfället. Var vänlig ring senare." Neeeeeeeej! Förlåt! Ge tillbaka mina tack-för-att-du-väntar-meddelanden! Jag lovar att vara tacksam!

Paus för psykbryt.

Suck. "Tryck 1 för att bli kopplad till kundtjänst". Ok. "Du har plats trettiofem i kön". Tjena.

"Tack för att du väntar". Jamen självklart. Inga problem.

Letlek

Idag har jag lekt en spännande lek. Jag har lekt "Gömma nyckeln". Med mig själv. Tydligen har jag varit väldigt duktig. För jag kan inte hitta den. Bilnyckeln är spårlöst försvunnen.

Den sågs senast runt 10.30 utanför huset i samband med låsning av bil. Hade på sig en oval, guldfärgad nyckelring. Nyckelns ägare är orolig och vädjar till alla som kan ha sett något att höra av sig. 

Fågel, fisk eller mittemellan. Mes, mört eller messmör. Mesig jäkla taskmört. Nu är det färdiglekt. Nu skiter jag i dig.


Snälla kom hem. Jag förlåter dig.

Ur spår

Livet är inte helt enkelt. Går inte alltid på räls. Med ett evigt stretande, letande efter sunt och förnuftigt givande leverne.

Man ska äta nyttigt. Fibrer, antioxidanter, omega3. Avstå från socker, fett, alkohol och tobak. Motionera regelbundet. Ta ansvar för sin fysiska och psykiska hälsa. Motsvara förväntningar och krav på arbetet och hemma. Ansvara för sin egen personliga utveckling, såväl yrkesmässigt som privat. Vara en god medarbetare, förälder, dotter, hustru och älskarinna. Möta sina medmänniskor med vänlighet och tålamod. Ge sina barn en omsorgsfull, kärleksfull uppväxt och en uppfostran som förbereder dem för vuxenvärlden. Allt samtidigt som man, med ett leende på läpparna, ägnar sig åt givande fritidsintressen och förverkligande av sina drömmar.

Är det konstigt om man ibland känner för att tappa kontrollen. Släppa taget. Spåra ur.



Så. Det var skönt. Nu kör vi på ett tag till.

Min lott här i livet

Min lott är inte lik din lott det är en nitlott.

Jag vinner aldrig någonting. Jag kanske vinner lite tid ibland. Då jag borstar tänderna samtidigt som jag sitter på toa. Men förutom det. Inga vinster alls. Och så säger de att trägen vinner. Så jävla envis som jag är så är ju Trägen i princip mitt mellannamn. Men vad hjälper det.

Men häromkvällen ringde en tjej från Bingolotto upp mig. Är det så här det känns, tänkte jag, med skakande knän och svettiga tinningar. Att plötsligt få veta att man vunnit en miljon. Wow.

Och det kanske det gör. Om man har köpt en Bingolott. Men det hade ju inte jag. Hade ju bara sprungit uppför trappan för att ta samtalet. Dålig kondis.

Hur som helst så ber tjejen om ursäkt för att jag och många andra med mig inte vunnit någonting. Naturligtvis så förlåter jag henne. Stackars människa. Ringa runt och ödmjukt be om förlåtelse till alla som inte vinner någonting. Tyckte så synd om henne att jag köpte en bingolottoprenumeration av henne. Som tröst.

Så nu ska jag sitta i soffan på söndagarna. Sörpla kaffe och spela bingolotto med duttpenna. Tillsammans med Gustav 55, Olof 63 och Bertil 8 (en enkel åtta). Och vinna en årsförbrukning av stålull.



Min nya kompis Berra

McParty

Hörde att McDonald's också börjat tänka lite annorlunda. Outside the box. Nu fixar de inte bara barnkalaset utan även bröllopet. I alla fall i Hongkong. McWedding kallar de konceptet. 

Finns säkert plusmeny också. Då ingår extra ris. Mela lis. Och en skilsmässa. McDivorce. Och det är klart. Om äktenskapet börjar på McDonald's med Ronald som vigselförrättare, så är det nog lika bra att ta en plusmeny på en gång.

Ingen höjdare med en McFeast och en mellancola på bröllopsfesten dock. De kan väl åtminstone skaffa rättigheter och börja servera vin till maten. En McFeast och en mellanvin. Lite kind of happy meal även för oss vuxna.

Dröjer nog inte länge förrän vi även kan beställa en McFuneral. Äter man tillräckligt ofta på McDonald's så lär man behöva den menyn snarare förr än senare. Vila i frid. Tar man plusmeny ingår extra frid. Mela flid.

För och emot

Sitter här och satsar stenhårt. På att bestämma mig för vad jag ska göra idag. Orkar inte riktigt ta mig för att göra något vettigt. Det är snarare emot än för. Alltså det tar mig emot att göra något vettigt. Får nog göra en plus-och-minus-lista. En liten opinionsundersökning. Det statistiska underlaget är brett. Varenda liten hjärncell och känsloförnimmelse i en hel mutti deltar.

Nackdelar med att göra något vettigt:
Det är oftast tråkigt att göra sådant.
Jag är söndagstrött och orkar inte riktigt.
Jag får inte känna hur skön soffan är.
Jag kommer bara att fundera över hur boken jag läser kommer att sluta.
En latte kommer att bli besviken på att inte få bli uppdrucken.
En oäten muffins riskerar att bli torr och deprimerad.
Jag hinner inte titta ut och se hur vacker det är ute. Eller hur alla Vikingarännetåkare kämpar.
Det känns skönt, under tiden man gör något som inte är vettigt.
 
Fördelar med att göra något vettigt:
Det känns skönt, när man har gjort något som är vettigt.  

Denna undersökning visar helt klart att det är fler nackdelar med att göra något vettigt idag. Den pekar också på att man får ut mer av att göra något som inte är vettigt, eftersom det är skönt under hela den tiden man gör detta. Att göra något vettigt ska däremot gå så fort som möjligt, eftersom det är först efteråt som det känns skönt.

Slutsatsen är att jag snabbt ska slänga in en maskin tvätt för att sedan ägna mig åt att göra saker som inte är vettiga. En annan slutsats är att det ibland kan vara vettigare att göra något som inte är vettigt. Alltså kommer det jag gör idag att vara vettigt. Vad jag än gör.

Puh vad skönt. Att jag äntligen kom fram till något.


En till mig och en till mig

Vart tog vägen vägen

Var är min väg? Tro nu inte att jag är djup och menar min väg genom livet. Eller min väg till framgång. Jag menar bara den satans bilvägen utanför mitt hus.

I morse var det väl inte så konstigt om någon plogbil inte hittat hit ännu. Med glansis, tre decimeter snö, uppförsbacke samt en Toyota Yaris i kombination med dubbfria däck var inte förutsättningarna för en lyckad resa till jobbet så stora. Om man säger så. Men jag hade räknat med att vägarna skulle vara plogade nu till kvällen. Men nej. Här ser det ut som en skidled på kalfjället. Men ännu inga spår efter någon plogbil.

Så vart tog plogbilarna vägen? Och vilken väg tog de? När de försvann menar jag. För här finns ingen längre. Varken väg eller plogbil. Vad ligger bakom det mystiska försvinnandet?

En teori är att de kommit bort någonstans i SL:s organisation. För deras beredskap vid snöoväder är ju försvinnande liten. En annan möjlighet är att de fallit offer för en ilsken dyslektisk plogbillsaktivist. Eller är det så att även plogbilarna numera tankas med ett miljövänligare alternativ till bensin. Typ Red Bull (ger dig vingar). 

Förmodligen är det bara så att även plogbilsförarna är insnöade och inte kan ta sig till jobbet. Och hur fan löser man det?


Aha. Där är den.

Allmoge

Dagarna springer iväg. Det är måndag och plötsligt är det snart fredag. Om veckorna går så fort så antar jag att månaderna gör det också. Och åren. 

Konstigt nog känns det som om det var alldeles nyss barnen var små skuttande knytt med dagistofflor. På fel fot. Och ändå inte. När jag ser på dem nu, mina kloka stora små tonåringar. Så länge sen det känns. Hur funkar det egentligen. När tiden går fort och det som var länge sen känns både som igår och som evigheters evigheter sedan.

Om tiden ska fortsätta gå så här fort får barnen snart ta med mig till Antikrundan.

"Jo, vi har haft henne ända sen vi var små. Vi tror att hon är från slutet på sextiotalet." "Det stämmer bra. Det kan man se på årsringarna här under ögonen. Ett något slitet exemplar som ser ut att varit utsatt för både väder och vind, men i stort sett i ganska bra skick. Bra att ni inte bättrat på henne. Ett naturligt åldrat exemplar är ju oftast mer värt. Har ni funderat på värdet?" "Nja. Det är ju mest ett affektionsvärde för oss. Men det kan ju vara bra att veta förstås. Med tanke på försäkringen."

Nä. Det gäller nog att försöka hänga med i svängarna när tiden rusar iväg. Så man inte plötsligt en dag vaknar upp som antikvitet. Med Knut Knutsson flängandes kring benen.

Tiffany's

"Jag gick in i en affär, sa goddag vad har ni här? Kan man möjligtvis köpa sig kaffe här?"

Nu var det inte vilken affär som helst. Det var Nespresso på Biblioteksgatan. Man skulle kunna tro att detta endast är en liten affär där man kan köpa kaffekapslar. Men nej. Detta är en Nespresso Boutique. När man går in i butiken, förlåt, boutiqen får man intrycket att de säljer exklusiva smycken. Butiksbiträdena, förlåt, kafferådgivarna både ser ut och låter som om de säljer guld och diamanter.

Vi har fått en nespressomaskin på jobbet och jag tänkte att jag kanske skulle köpa några kapslar. Eftersom jag inte var så sugen på att köpa något exklusivt presentkapselset eller en av de svindyra kaffekitsväskorna, så stolpade jag fram till en kafferådgivare och frågade vad en vanlig ask med tio kapslar kostar. "De kostar mellan tre-tio-två och tre-tio-åtta kronor" svarade kafferådgivaren med en sådan artikulation att jag fick känslan av att hon trodde jag var efterbliven. Eller lantis. Eller efterbliven lantis. Men förmodligen är det bara så man pratar i den här delen av stan. Jag svarade "Tack så mycket" på samma språk och med extra betoning på "t" i mycket.

Några Nespressokapslar köpte jag dock inte. Jag vägrar. Inte för att det inte är ett gott kaffe. Inte för att det är för dyrt. Utan för att jag tycker att hela grejen är så vansinnigt fånig. Någon försöker lura i oss att dessa små kaffekapslar är exklusiva och unika. Så exklusiva att de endast finns att köpa i en enda affär i Sverige. Där butiken kallas boutiqe. Där säljarna kallas kafferådgivare. Där små engångsplastburkar med kaffe i ligger på svart sammet under glasskivor. Och kostar mellan tre-tio-två och tre-tio-åtta kronor för tio stycken.   

"Nej tyvärr, nej tyvärr. För detta är en liten dra-vid-näsan-affär, dra-vid-näsan-affär..."

Visa fler inlägg