mutti's blogg

Det började finfint med skottkärrepromenad och sandkakebakning. Att baka sandkakor var lätt som en plätt. Tyckte vi. Så vi bestämde oss för att ge oss på tyngre grejer. Och gick därför hem för att baka muffins. För vad ska en muttimutti vara bra på om inte att baka. Tänkte jag. Det kommer väl med själva titeln. Tänkte jag. Och tänka sig hur fel jag tänkte.

Jag hade förberett vår bakinsats in i minsta detalj. Det var inte själva muffinsbakandet jag tänkte att vi skulle satsa på.  Utan muffinsdekorerandet. Så i min barnvaktsutrustning fanns färdig baksmet på påse, muffinsformar, glasyr i fyra olika färger samt strössel i kuliga former. Och medan muffinsarna vilade upp sig i ugnen, så radade vi upp alla tuber och burkar på bordet och satte oss förväntansfullt i dekorationsposition.

Muffinsarna och ugnen hade dock andra planer. De hade tydligen bestämt sig för att göra livet surt för en barnvaktande muttimutti. Fem minuter innan det egentligen var dags så öppnade jag ugnsluckan för att kolla läget. Jag ba, tjena hur mår ni? Dom ba, ryyyyyyyyk. Brandlarmet ba, WIUWIUWIUWIU. 

Man kan säga att det nu uppstod en något stressande situation. Larmet tjöt lika högt som ett dagisbarn med megafon. Eftersom hörselskydd inte ingår i ordinarie barnvaktsutrustning så gällde det att så fort som möjligt få ut pluttiplutti ur huset. Sen in och vifta. Ut och trösta. In och öppna fönster. Ut och sjunga. In och öppna fler fönster. Ut och berätta saga. In och vifta. Ut och kramas. In och öppna fler fönster. Ut och blåsa såpbubblor. Allt medan larmet gjorde det ett larm gör bäst.

Och grannarna fick därmed något att prata om på varje städdag de närmaste tre åren.

Mitt i allt springande och viftande så börjar någon där ovanför prata med mig. Nej. Det var varken gud eller Karlsson på taket. Jag tror inte på någon av dem. Det var larmcentralen. Dem tror jag på. "Vi ser att det larmar hos er." (No shit) "Vad har hänt?" Ja asså. Vi bakar lite bara. Hehe. Hehe. He. "Okej, men försök att vädra lite då bara" (No shit) Jajamen. Jag håller på. Inga problem. Själv då? Nämen det här var ju trevligt.  Men men. Har lite att stå i här. Vi ska leka indianer och göra röksignaler nu. Tjingeling. 

Larmet tystnade till slut. Röken skingrades. Och muffinsarna fick en ärorik begravning i kompostpåsen. 

Eftersom det nu var själva dekorerandet vi var ute efter så letade vi noggrant igenom skafferiet efter lämpliga objekt. Och jag måste säga att halvgamla singoallakex smakar utmärkt med grön glasyr och rosa stjärnor på. Både jag och pluttiplutti tyckte nog att saker och ting började arta sig trots allt. 

Jag misstänker dock att mitt barnvaktande tyvärr kan ha lagt grunden till en eller flera fobier hos unge herr pluttiplutti. Ugnsfobi. Muffinsfobi. Glasyrochströsselfobi. Ja gud vet vad. Eller larmcentralen.

Varning för illvilliga muffins