Familjens lilla fredsduva

 
Idag har jag äntligen fått tid för att fixa lite med våra stackars krukväxter. En del fick gå vidare här i livet. Via komposten. Andra fick lite ompyssling kring både blad och rötter. Och blev genast piggare.
 
Kattekisserna var glada också. Särskilt Emil. Även han tyckte om att växterna såg lite piggare ut. För pigga växter är roligare att tugga på. Efter lite skäll så verkade han faktiskt ångra sitt växtätande. För han kom springandes med en liten fredsgåva. En olivkvist. Gulleplutten. En riktig liten fredsduva. Sen kom han springandes med en till. Sötnosen. Han ville verkligen be om ursäkt.
 
När han kom springandes med en tredje som han släppte framför fötterna på mig så började jag ana oråd. För det var då jag kom på att jag hade tagit in olivträdet från balkongen. Eeeemil!
 
Vadå? Jag vill ju bara leka apport. Och det här var de enda pinnarna jag hittade här inne. Satt fast gjorde de också. Jag fick slita hund för att få bort dem. Och så är det jag som får skäll. Jösses. Människor. Totalt obegripliga varelser.