mutti's blogg

I vanliga fall är jag en sån där lyckligt lottad lokaltrafikåkare som alltid får sittplats. Jag går nämligen på tuben så långt ute i hoodsen att det inte har hunnit gå på så många tubåkare före mig. Men i morse så var hela tuben full när jag skulle gå på. Tub och tub förresten. Snarare burk. Full med västerortssardiner. 

 

Så jag stod där mitt i gången. Och försökte vara så lite ivägen som man bara kan vara när man står mitt i en gång. Och reflekterade lite över saker och ting som jag brukar göra när jag åker tunnelbana. Insåg där och då att jag kommit upp i den där åldern där man faktiskt behöver börja oroa sig. Nä alltså. Inte för att man inte ska få en sittplats. Utan för att någon faktiskt ska erbjuda en sin sittplats. Ve och fasa. 

 

Nu behöver i och för sig inte ett erbjudande om sittplats bero på att någon tycker att jag ser gammal ut. Det kan ju faktiskt bero på andra saker också:

 

 1. Jag verkar handikappad. Nja. Inte så stor risk kanske. Det enda handikapp jag har är att jag är laktosintolerant. Och det räknas väl inte direkt som ett handikapp. Och inte syns det heller. Även om magen kan vara lite svullen ibland kanske.

 

2. Jag verkar höggravid. Mäh. Laktosintolerans var det ju. Inte vecka trettio. Dessutom är jag väl för gammal för det. Eller ja. Jag är ju inte så gammal sa jag ju. Hur ska jag ha det egentligen.

 

3. Jag verkar sjuk. Hm. Ja så här tidigt på morgonen i en sardintub så ser jag väl inte ut som en fräsching precis. Men sjuk? På sin höjd lite snuvig. Räcker väl knappast för att bli erbjuden en sittplats. Om någon däremot kunde läsa mina tankar så kanske det skulle räcka för att någon skulle be mig sätta mig ned. Eller be mig gå av. Eller be mig om nåd. (Moahahaa. Världsherravälde!) Men nu kan ju inte någon läsa mina tankar. Väl?

 

4. Jag verkar verkligen vilja sitta ned för att läsa Metro. Jo. Så skulle det ju definitivt kunna vara. Ja. Så är det nog.