Ur led är tiden

Nu är vi enochenhalv vecka in i vår nya urtid. Och jag lider fortfarande av en viss jättlagg. Känner mig trött och grinig på morgonen. Och svårlagd på kvällen. 
 
Och nu kanske ni tycker att det här är lite överdrivet. Japp. Det kanske det är. Men jag blir gärna lite överdriven när någon tvingar mig att ställa om klockan. Bara för att få en timmes extra ljus på kvällen genom att låna en timmes ljus från morgonen. När man ändå kommer att få det där extra kvällsljuset om man bara hade väntat ett par veckor tills solen sköter det alldeles själv. Snacka om överdrivet.  
 
Eller vänta. Det kanske inte är så dumt i alla fall. Nu slipper jag ju ställa tillbaka klockan i bilen. Den som gått en timme fel ända sen vi ställde tillbaka urtiden i höstas. Tänk så irriterad jag har varit varje gång jag har tittat på den. Och trott att jag är en timme försenad. Urdumt. Att det bara tar sju sekunder att ställa om den spelar ju ingen roll. Om man varje gång man upptäcker att klockan går fel faktiskt sitter och kör. Och om man varje gång när man stannar redan har glömt att klockfanskapet går fel. Men nu slipper jag ju det som sagt. Himla skönt. Bra grej det där. Med sommartid. Urbra.
 
Och förresten. Varför inte go all the way. Varför bara ställa om klockan två gånger om året. Låt tiden bli helt individuell. Fritt fram för alla att välja en egen tid. När som helst. Jag väljer kvartöversex. Det är en bra tid tycker jag. Vad väljer du?