mutti's blogg

"Imorgon måndag hämtar vi din julgran Cecilia Klöfverskjöld Nyberg." Så stod det i ett mail jag fick inatt klockan nolltrefemtioett. Tekniskt sett kära Smålandsgranar.se. Så är det idag. Inte imorgon. Ujujuj vad jag fick bråttom imorse att bjuda in till julgransplundring.

 

Det är nämligen så här att jag som köper det mesta på nätet (internätet) (inte hårnätet, spindelnätet, fiskenätet eller något annat nät) (jösses, att ni bara kunde tro något annat) bestämde oss för att vi skulle köpa även julgranen på detta fina lilla vis. Smålandsgranar.se. Granar uppvuxna och omhuldade i småland. Istället för maskiner som håller undan ogräset mellan granplantorna så släpper de ut sina ulliga och gulliga får. Så då måste man ju nästan köpa sin gran från dem. Och om man lägger till att man får hem sin egna privata granförsäljare till garageuppfarten, får välja en finfin gran samt får den både tillyxad och inburen så är det ju rena rama kapet. Till detta kommer även hämtning i första veckan i januari. Vilket är nu. Och tydligen just precis idag.

 

För att undvika att hela huset, tomten (villatomten) (inte jultomten) (jösses, nu får ni ge er) och Smålandsgranars granhämtarbil blir fulla med barr så fick man med en stor påse att stoppa granen i. Barry. Heter påsen. Jag bjöd därför in Barry till min julgransplundring. Några fler kunde tyvärr inte komma. Stefan jobbar och barnen sover. Det blev bara jag och Barry.

 

Men hur svårt kan det vara. Tänkte jag. Och såg framför mig hur jag liksom bara trädde Barry över toppen på julgranen och drog ner honom. Som ett nattlinne ungefär. Men nejnej. Så enkelt var det inte. Man skulle nämligen lägga Barry under granen och dra honom uppåt istället. Så jag lossade alla skruvar på julgransfoten, ropade "Timmeeeer" lågt för mig själv när jag höll på att bli krossad av en tvåochenhalvmeter hög julgran och lyckades fånga upp skrället i famnen precis innan den överföll mig.

 

Nu stod jag alltså med en gran i famnen. Barr i munnen. Och Barry på golvet. Men för fan Barry. Vad gör du på golvet. När jag står här med en gran i famnen. Barr i munnen. Och inte kan röra mig. Undrade jag. Jag lyckades i alla fall lyfta upp granen ur foten och ställa den på Barry. Trodde jag. Nog lyckades jag ställa den på Barry. Men inte lyfta upp den ur foten. Julgransfoten klängde sig fast på granen som om det gällde livet. Vilket det faktiskt gjorde. Eftersom jag med mina egna händer ska mörda fotfan efter det här. Hur som helst släppte den till slut efter det att jag våldsamt skakat granen i cirka tre minuter. Vilket innebar att även vattnet gick. Från foten. Till golvet.

 

Och hur det nu stod till med barren i vardagsrummet kan ni kanske ana. Nu gick det även upp ett ljus. Ett julgransljus. Barry var inte till för att slippa barren. Barry var till för att man ska lära sig välkomna barren. Omfamna barren. Och lära sig leva med barren. Barry är inte en barrpåse. Barry är en terapeutpåse. Tack Barry. Jag kommer nu inte längre att vara rädd för barr. Min barrfobi är botad. Jag har barr i kläderna. Jag har barr i håret. Jag har barr i öronen. Och jag kommer att ha kvar barr i vardagsrummet så att jag kan njuta av dem i åratal framöver. Det som varit en plats för tomte, bock och klappar. Ser nu ut som en plats för styckmördade granar. Så tack igen Barry. Din sabla objudna julgransplundrare.

 

Nu står i alla fall granen och Barry utanför dörren. Och väntar på granhämtarbilen. I hallen visade sig Barry ändå vara till lite nytta. Inga barr där i alla fall. Men nästa år får vi nog vara minst två som slåss med gran och Barry. För Smålandsgranar kommer definitivt bli vår granleverantör även nästa år. Trots Barry.