mutti's blogg

Himla dimmigt det är nu på morgnarna. Imorse när jag vaknade såg jag inte ens handen framför mig. Vilket i och för sig berodde på att jag fortfarande blundade. Morgonpigg som man inte alls är. När jag öppnat ögonen och vaknat till lite. Så såg jag handen. Men inte så mycket längre bort än några meter när jag tittade ut. Och nej. Jag hade inte glömt att dra upp rullgardinerna. Det var faktiskt väldigt dimmigt. Dimdimmigt.

 

Förutom att jag knappt såg något när jag satte mig i bilen och skulle köra iväg (hur bra är det på en skala egentligen?) så kom jag att tänka på en helt annan sak. Nämligen att trots att jag själv definierar mig som en morgontrött och kvällspigg människa, så verkar min kropp ha en helt annan uppfattning. Den är både längre och hör bättre på morgonen.

 

På morgnarna när jag sätter mig i bilen så måste jag nämligen vika upp backspegeln lite. Och dra ner ljudet på stereon. Det är precis som en krum och lomhörd gumma har suttit där kvällen före. Vilket jag försökt intala mig själv några gånger också. Att någon krum och lomhörd gammal bilknyckare har varit i farten här i området på kvällarna. Någon pensionär som hade tråkigt och ville liva upp grannskapet lite. Och som får dåligt samvete och därför ställer tillbaka bilen varje gång. Men jag går inte på det längre. Nänänä. Går inte på den gubben längre. Eller gumman. För jag vet nog att det var jag. Som var gumman. Som hopsjunken och öronbedövad efter en dag i sus och dus på jobbet var tvungen att vika ner backspegeln. Och dra upp volymen på stereon. Något som jag får justera på morgonen igen. När jag rätat ut min hopknycklade kropp under natten. Och vant öronen vid tystnad istället för ständigt brus.

 

Så enligt min kropp är jag morgonpigg. Jag har bara inte fattat det än. Jag kanske helt enkelt bara är morgontrög.