Ren och fin

Himla fint. Finfint. Är det nu här hemma. Alldeles rent och dammfritt. Nu är det bara jag kvar. Jag känner mig som en dammråtta i storlek extra large. Så jag ska snart hoppa in i duschen och bli lika ren som Rudolf. Sen ska jag sätta mig i vår nytvättade soffa och sniffa sköljmedel tills jag blir yr.
 
Att sätta tillbaka de nytvättade klädslarna på soffan, schäslongen och fåtöljen var dock ingen lek. Påminner en hel del om när man ska sätta på sig sina snygga tajta jeans direkt efter fem veckors semester. Ni vet när man är helt övertygad om att det måste vara dotterns jeans man råkat få tag i. Och när man inser att det inte är det utan faktiskt det där paret som till och med satt lite för löst förut. Och när man då hoppas på att man istället råkat trycka ner båda benen i samma byxben och det är därför de är så trånga. Och när man inser att det inte är det utan att man faktiskt har ett ben i varje byxben. Och när man då hoppas på att någon råkat tvätta jeansen i minst nittio grader och därefter torktumlat dem. Och när man till slut måste inse fakta och lägga sig ner och ta ett djupt andetag för att få igen dragkedjan. Ni vet. Och precis så gjorde inte soffan.
 
Den var helt oförstående när jag skrek åt den att den borde dra in stoppningen och sluta vara så försoffat plufsig. Inte en reaktion. Fåtöljen och schäslongen stod bara stumt och tittade på. Hånlog. Är jag säker på att de gjorde. Till slut fick jag någon typ av soffklädselpsykos och var nära på att ta fram yxan och göra kaffeved av soffjäveln. Men i grevens tid gav den upp och lät sig bli påklädd. Efter det var jag så arg att jag skrämde livet ur fåtöljen och schäslongen. Som i princip hoppade i klädslarna alldeles av sig själva. Jo jo. Ibland lönar det sig faktiskt att bli lite arg.
 
  Inte arg. Men ren.