mutti's blogg

Idag på tunnelbanan på väg hem från jobbet så satt en liten parvel i tvåårsåldern. Hon satt där i sin vagn. I en röd overall och stövlar med stjärnor på. Med hårlockarna spretandes åt alla håll. Helt tyst och stilla. Med en halv banan i ena handen. I en halvtimme satt hon där med sin banan. Utan att äta den. Tittade bara storögt. Betraktade alla människor och allt som hände runt omkring henne. 

 

Alla andra i vagnen sysselsatte sig med någonting. Sådär som vuxna och barn över två år gör. Pillrade på sina telefoner. Eller lyssnade på musik. Eller läste en bok. Eller alla tre saker samtidigt.

 

Jag satt där och betraktade den betraktande parveln. Samtidigt som jag pillrade på min telefon. Och lyssnade på musik. Och tänkte att det är så där man ska göra lite då och då. Bara sitta och betrakta. Andra människor. Och vad som händer runt omkring en. Med eller utan banan. Men definitivt utan telefon. Och utan musik. Och utan bok.  

 

Kanske ska ta en parvelbetraktelsedag ett par dagar i veckan. Låta telefonen och tidningen vila i väskan. Låta hjärnan få lite andra intryck. Än Outlook, Facebook, och Metro. Se på andra människor. Hur de ser ut. Vad de gör. Och undra vad de tänker på. Hur deras liv är. Nu vet ju inte jag om just denna lilla parvel tänkte just så. Hon kanske bara tänkte "Jag sitter här med min banan och nu tittar jag till vänster" och "Jag sitter fortfarande här med min banan och nu tittar jag till höger". Men jag tror inte det. Det såg inte ut så.

 

Hur som helst får jag nog tänka mig för. Kanske sätta på mig solglasögon. På min parvelbetraktelsedag. För en tvååring som sitter och stirrar storögt på andra i en halvtimme med en banan i handen är liksom ursäktad. Det är bara sött. Men en fyrtiosexåring som sitter och stirrar på andra. Med eller utan banan. Det är mer...creepy.