Vardagsliv

En fripassagerare

Morgontrött mutti bordar bussen på väg till jobbet. SL-kortet som brukar låta mäp-mäp låter istället mip-mip-mip. Vaknar till. Ler mot busschauffören. Prövar igen. Mip-mip-mip. Mip-mip-mip. Busschauffören hindrar fler ihärdiga försök med en beklagande blick och ett "Det tog slut igår".

"Å nej" säger jag. "Å jo" säger busschauffören. Jag tittar bedjande på honom med mina hundigaste hundögon. Och frågar om jag kan åka med ändå, samtidigt som jag funderar ut plan B. Att lifta.

Jag ser mig själv stå vid vägkanten och dra upp kjolen en bit uppför ena benet. Bilden suddas snabbt ut när jag kommer på att jag för det första inte ens har kjol på mig. Och för det andra att mina ben för tillfället är så lurviga att min enda chans till skjuts skulle vara en bilist som är ortodox feminist. Eller hundfångare.

Men busschauffören är en bussig chaufför och säger att visst får jag det. "Tack" gläfser jag glatt. Och går på.

Mähähä, tänker jag, och gnuggar mina händer av förtjusning när jag åker min obetalda bussresa. En förtjusning som går över när jag kommer fram till tunnelbanestationen och måste ladda på kortet med nästan åttahundra kronor. Då inser jag att det inte är jag som lurat SL på pengar. Det är SL som lurar mig. Varje månad. Håhåjaja.



Snääälla. Jag kan väl få betala åttahundra kronor för att få uppleva ännu en månad
med försenade, sardinburksfulla bussar och tunnelbanor? Snääälla.