Försmurfande
Ibland börjar jag tänka på saker som känns lite annorlunda. Snällt sagt. Imorse på tunnelbanan till exempel. Jag satt och funderade på vilken smurf jag är lik. Hur kan man som fyrtiotreårig kvinna, under säkert en halvtimma, seriöst fundera över små blå (tre äpplen höga) varelser med vit toppluva? Ja det skulle man också kunna fundera på. Det får bli nästa tunnelbanefundering.
Hur som helst kom jag fram till att den enda smurfen som är av samma kön som mig, är Lilla Smurfan. Och det går jag bara inte med på. Lilla Smurfan. Hu. Jag fick helt enkelt bortse från vad smurferna har under sina vita små shorts och bara gå efter deras egenskaper. Så frågan är vem man kan tänka sig. Glasögonsmurf? Buttersmurf? Diktarsmurf?
Men inte kan jag välja bara en. Tänk vad tråkigt det måste vara att anses ha endast en enda egenskap och sen bli döpt efter det. "Mutti, det är hon den där konstiga. Särmutti." Eller "Mutti, det är hon den där bekymrade. Hispmutti." Det vore väl inte så himla roligt. Snacka om att bli placerad i ett fack. Stämpel i pannan liksom. Stackars smurfer. Undrar vad Diskrimineringssmurfen säger om det.
Så det jag till slut kom fram till är att det bor många smurfer i mig. Jag är som en hel liten smurfby. Med svamphus och allt. Vissa eftermiddagar känner jag mig som en äldre version av Gammelsmurf. Andra som en pigg och glad Visselsmurf. Latsmurf är jag med jämna mellanrum (speciellt på onsdagar) men däremellan både Fixarsmurf och Supersmurf. Curry och fotboll gör mig till Buttersmurf medan vårvärme och vitsippor gör mig till en skuttande Diktarsmurf.
Nu ska jag smurfa ut i köket och dricka hallonsaft. Tjing!
Latsmurfen har påbörjat sitt onsdagsuppdrag