Cellskräck
Min naprapat är jättetrevlig och har oskyldiga stora rådjursögon. Men nu har jag lärt mig. Man ska inte låta sig luras. När hon säger "Ta ett djupt andetag och slappna av" så reagerar jag på samma sätt som om en psykopat med blodig kniv lovar att
absolut inte göra mig illa utan bara vill prata lite. Eller som när en telefonsäljare vill ge mig en HELT GRATIS ELTANDBORSTE. Varenda cell i min kropp förser sig med spikklubba, rustning och intar försvarsposition. Slappna
av. Jo tjena.
Inte förrän jag lovat alla mina små celler rött vin och ostbågar när vi kommer hem så gör de ett försök att slappna av. Men lyckas inte riktigt. Det krävs löften om både trerätters, fotmassage och skumbad innan de slappnar av tillräckligt. Bara för
att välkomnas av det groteska knaket när kotor som legat skavfötters alltför länge äntligen får lite distans till varandra. Och kan fortsätta sitt förhållande på ett lite mer lugnt och sansat sätt. I alla fall till dess att deras människa
som de befinner sig i lyckas återställa deras skavande förhållande genom att sköta sig. Inte alls. Över huvud taget.
Ja jag borde verkligen skärpa mig. Men nu är det lättare i alla fall. När jag fått lite motivation. För om jag inte sköter mig. Så kommer naprapaten och tar mig.
En mutticell