Kommunikationsmedel
Idag satt jag mitt emot en tunnelbaneresenär av modell mindre. Jag skulle tippa på cirka tjugohundraelva års modell. Och naturligtvis hade hon sin mamma bredvid sig. Vilken årsmodell hon var av vet jag dock inte. Förmodligen den årsmodell som nyss fyllt tjugosju. Precis som jag alltså.
Otålig, som tunnelbaneresenärer av den storleken är, frågade hon sin mamma när de skulle vara framme. "Vi ska av nästa. På Thorildsplan." Sa mamman. "Jaha. Men Behåj då?" Undrade lilltösen. "Eh. Va?" Sa mamman. "Behåj". Sa lillpluttan. "Fel håll?" Frågade mamman försiktigt. "Nej. Behåj." Sa skruttan. Och såg ut som mamman var helt fläng. "Eh." Sa mamman. Igen. Vilket resulterar i att lilltjejen spänner ögonen i mamman och råskriker. Som en jättebamsing till björn. "BEEEHÅJJJ!" Så att mammans hår fladdrar och hon nästan ramlar baklänges.
Barnet som undrar hur mamman fortfarande inte förstår vad hon säger trots att hon skrikit sitt allra högsta, bryter nu ihop fullständigt i en gråtande och skrikande liten hög. Vansinnigt frustrerad och arg på sin mamma som inte verkar fatta det enklaste lilla ord. Tills mamma tar fram en klase vindruvor och frågar "Vill du ha?". Nu var jag helt säker på att dottern skulle bli fullständigt galen. Det skulle jag ha blivit om jag fick den frågan mitt i ett sammanbrott. Men inte. "Ja tack." Svarade barnet. Och satte sig upp igen och började mumsa på vindruvorna.
Under hela tiden som detta utspelade sig så satt jag och ansträngde mig till fullo för att inte fnisset skulle sippra ut. Samtidigt som jag inte kunde låta bli att fundera. På vad Behåj var för station. Och inte kunde jag fråga heller. För jag tror varken Lill-Baloo eller hennes mamma hade uppskattat det.
Dessutom funderade jag på om jag skulle testa det där själv. När folk inte förstår vad jag pratar om. När jag står där vid whiteboarden. Och förklarar på vilket himla bra och konstruktivt sätt som vi borde lösa ett problem. Och folk gapar som fågelholkar. Om jag skulle ta och skrika ut det istället. Som en jättebamsing till björn. Och om de fortfarande inte förstår. Så kanske man får vindruvor. Och det är ju gott.
