Viloperiodare
Jajamen. Jag är trots allt lika envis som ett klokt mindre barrträd. Även om jag då och då sätter krokben för mig själv i bloggingspåret så reser jag mig upp igen. Dock kan det ibland krävas en viloperiod av samma dignitet som en björnlur i vintertid.
Under den senaste långlånga björnluren så har jag:
Blivit mormor, kattungeägare, kattungeägare igen, ett halvår äldre och några kilon vackrare. Målat verandor, bord, bänkar, väggar, fönster, dörrar och astråkiga vindskivor. Fixat tak på vedbod, lillstuga, ännumindrelillstuga och dass. Firat tjugoåring, femtioåring och varje fredagskväll med ett glas vin. Grävt ner trädplantor, blomplantor, ogräsplantor (javadårå, kan väl inte ha koll på allt) och mig i svårlösta korsord. Lagat fönster, väggar och mat fast helst inte. Rensat rabatter, garderober och otaliga spamkommentarer från ryska godbitar som erbjuder mig sitt finfina sällskap på min blogg. Och det kan jag bara säga. Att jag är superduperpopulär bland ryska godbitar.
Men nu lider viloperioden hur som helst mot sitt slut. Nu är det dags att kavla upp ärmarna. För vila orkar man ju inte göra hur länge som helst.
Mormorsbästabebis
En bebis till
En bebis till
Och till slut. Två målande exempel.
Och japp. Jag vet. Nyansen på den förut o-så-blå-verandan skiljer sig lite från färgen på själva huset. Men det beror på att denna veranda faktiskt vill vara lite udda-speciell-unik. Precis som sin matte. I alla fall tills resten av huset också har fått sitt andra lager färg. Då får verandan göra som andra verandor. Och snällt smälta in mängden. En verandasomallaandra.