Vardagsliv

Londonmutti del 2

Jamen jag måste ju berätta om de sista två dagarna också. Så att ni har koll på mig menar jag. 
 
Måndagen började med att vi hälsade på Horatio. Eller Horre som vi kallar honom ute i hoodsen. Horre Nelson står längst upp på en pelare vid Trafalgar Square och stirrar på alla som går förbi. Så vi satte oss ner ett tag i trappan och stirrade tillbaka. En utmaning som han till slut vann. Attans. 
 
Den obligatoriska fotbilden. Dock utan sandstrand och havsutsikt. Men vad gör det. När man får med sin kompis Horre på bild.
 
Sen fortsatte promenaden ut på finfingatan Regent Street. Där kan man köpa saker som man inte har råd att köpa men köper ändå. Jag köpte dock ingenting. (Det trodde ni inte va). Fin gata är det i alla fall.
 
Vi knallade vidare bort till Regent's Park. Den enda parken som söndagens stora parkmarathon inte omfattade. Så kan man ju inte ha det. Så vi tillbringade ett par timmar i denna finfina park. 
 
 
 
Längst upp i Regent's Park ligger London Zoo. Tyvärr såg djuren ut att ha det lika trångbott som en skjorta i min garderob. Så där gick vi inte in. När vi gick förbi utanför fick vi dock en och annan gratistitt på en apa, en trött tiger och en välpucklad kamel.
 
Det fanns, som ni ser, varningsskyltar vid djuren även vända ut mot oss som passerade förbi utanför. "Mäh! Ni har inte betalt inträde. Titta inte hitåt". Nä. Skojade bara. Det stod "Mata inte djuren". Fast på engelska. Nä. Jag vet. Inte alls lika roligt. Dålig fantasi de har. De där engelszoopersonerna. 
 
I parken fanns dessutom en massa andra gratisdjur. Eller ja. Djuren var alltså inte gratis. Det är ju inte så att jag bara kan ta en ekorre, stoppa ner i väskan och ta med den hem. (Daa!). Jag menade att de var gratis att titta på. Som apan, den trötta tigern och välpucklade kamelen. Hur som helst. Det fanns alltså hur många ekorrar som helst. (Ekorrar som hoppar. Ekorrar som kastar sig. Ekorrar som fläker sig.) Eller skvörls som de kallas här. Skvörls har uppenbarligen samma stora fritidsintresse som kaniner. Men söta är de. 
 
Vår sista dag började med en promenad till Covent Garden. Där skulle finnas en marknad som heter Apple Market. Fint. Tänkte jag. Då kan man få sig en liten fruktstund. Men någon fruktstund bidde det icke. Det visar sig att på Apple Market finns precis allting annat än frukt. Dessutom hade de inte hunnit plocka upp allting när vi kom. Så det blev varken frukt eller fynd. Men fint var det. Finfint. 
 
Efter att ha knallat runt lite överallt så började det kännas som att vi var klara med London för den här gången. Men eftersom vi hade ett par timmar att slå ihjäl innan vi skulle åka till flygplatsen så gick vi in på Primark. Stefan placerade sig på ett café. Jag placerade mig lite överallt där det fanns kläder att titta på. Och visst hittade jag några saker. Och visst ställde jag mig i kön till kassorna. Och visst skulle jag ha kunnat komma fram till kassorna och känt att jag gjort några fynd. Men nej. Kön tog aplång tid. Och eftersom det inte var aplång tid tills vi skulle åka till flygplatsen. Så fick jag lägga mina wannabefynd i ett hörn. Och besviket lämna byggnaden. Attans. 
 
På Heathrow fick jag dock chansen att göra andra fynd. Gin. För det måste man väl köpa när man är i England. Och visst hittade jag ett par flaskor för ett rättsåbra pris. Och visst hann jag fram till kassan den här gången. Men nej. All billig sprit får man bara köpa om man ska åka till ett land utanför EU. Jag försökte lura i engelskassapersonalen att Sverige visst hade gjort ett skitsnabbt Swexit i veckan. Men nej. Engelskassapersonalen visade oss istället vilken sprit vi eusare kunde köpa. Vilket var lika dyrt som hemma. Så det blev ingen gin heller. Attans. 
 
Vid det här laget så var jag så besviken på mina antifynd så jag bestämde mig för att hämnas. Genom att köpa en väska för tiotusen på Mulberry. Men det gjorde jag inte. För hämnden kändes skönare i tanken än i plånboken.