Busellergodis

Igår laddade vi upp med en stor skål godis åt alla små monster som snart skulle ringa på vår dörr. Men nej. Inte ens en liten vimsig vampyr kom och hälsade på. Så vad gör man. Jo. Man tar saken i egna händer.
 
Jag fick helt enkelt ställa upp som mossigt muttimonster. Och skrämma mig själv halvt ihjäl. Och inte behövde jag klä ut mig heller. Bus eller godis? Frågade jag. Godis. Svarade jag. Okidokitacksåmycket. Sa jag.
 
Spännande att man inte vet vad som kommer att hända. Tänkte jag. Medan jag tuggade på en uppsättning skumlöständer. Så jag testade igen. Bus eller godis? Frågade jag. Godis. Svarade jag. Okidokitacksåmycket. Sa jag.
 
Blir det månne något bus snart. Tänkte jag. Medan jag tuggade på en välformad hallonlaktritsskalle. Så jag gjorde ett nytt försök. Bus eller godis? Frågade jag. Godis. Svarade jag. Okidokitacksåmycket. Sa jag.
 
Nä det blir nog inte mer spännande än så här. Tänkte jag. Medan jag småtuggade på en fizzyflaska. Så jag fortsatte en stund till. Man vill ju inte framstå som en svikare. Efter ett tag började jag dock tröttna. Så jag hoppade över ett moment. Själva frågan. Jag hade ju ändå börjat förstå vad jag skulle svara. Och man måste ju vara effektiv. När man har en väldigt stor skål godis och bara ett ganska så litet mossigt muttimonster.
 
Håhåjaja. Det är inte lätt att ensam göra samma jobb som en hel skock spinkiga spöken, hetska häxor och vimsiga vampyrer. Men man får väl offra sig. 
 
 
En mycket nära släkting till det mossiga muttimonstret