mutti's blogg

Torsdagen den andra februari. Också känd som den dagen då den stora smoothiekatastrofen inträffade. 

 

Det började med att jag stod i badrummet och försökte förvandla mig från yrvaken Plupp till en helt vanlig mutti. Bara det kan ju vara en utmaning tidigt på morgonen. Jag avbröts i duttandet någonstans runt höger näsvinge av skrik och panik inifrån köket. 

 

Jag rusade in i köket helt övertygad om att jag skulle hitta Sara med brödkniven i ena handen och blod i den andra. Eller Sara under ett köksskåp som bestämt sig för att släppa loss. Eller Sara med ett hungrigt lejon över sig. Ja ni förstår. Såna där saker som man tänker sig när man är en helt vanlig mutti och hör skrik och panik inifrån köket. 

 

Som tur var så fanns där varken knivar eller förrymda köksskåp och lejon. Där fanns bara Sara, ett öppet kylskåp och en femliters smoothiepåsilåda med en trilskande kran. Sara hade tänkt sig ungefär två deciliter smoothie till frukosten. Och fick cirka åtta extra deciliter på köpet. Nu var det ju inte det som orsakade paniken. Vi hade nog kunnat dricka upp även de åtta decilitrarna. Om vi hade kämpat lite. Problemet var att glaset som Sara höll under den trilskande kranen bara rymde ungefär tvåochenhalv deciliter. Så resterande sjuochenhalv decilitrar rymdes istället på fyra kylskåpshyllor, i en kylskåpsdörr, i en grönsakslåda fylld med grönsaker, på ett köksgolv samt på en Sara.

 

Och alla som någon gång torkat upp sjuochenhalv deciliter smoothie vet att en kökstrasa och smoothie inte är kompatibla. Trasan skyfflar mest runt smoothien. Ungefär på samma sätt som när man torkar snoret ur ansiktet på en vrålförkyld tvååring. Fast gånger tusen.

 

Hur som helst så underlättar det att man föreställt sig en Sara med ett hungrigt lejon över sig och så var det bara en helt vanlig smoothiekatastrof. Man blir ju liksom lättad. Och kan smånynnande påbörja den stora smoothisaneringen. Sara var väl i och för sig inte så smånynnande. Och hon tittade extra snett på mig när jag började fnissa som en galning mitt i torkandet. Men det blir ju så när man börjar tänka på att Emil och Liam mycket väl skulle kunnat sitta nedanför kylskåpet, som de brukar göra på morgonen. Och när man tänker sig två katter indränkta i smoothie som jamande springer runt i hela huset och lämnar smoothietassavtryck överallt (smoothiekattastrof) så kan man ju inte låta bli att fnissa. Och tycka att vi ju hade en himla tur. Varken knivar, förrymda köksskåp och lejon eller smoothieindränkta katter. Fantastiskt vilken tursam morgon.