Jag och Doris
Det man inte har i huvudet. Får man ha i magen.
Jag har nämligen lovat min kära dotter att hämta hennes mobiltelefon som är hemkommen från service. Eller ja. Det är ju precis det som är grejen. Den är inte hemkommen. Den är butikskommen. Till en butik nära mig. I alla fall nära mitt jobb.
Den blev klar i onsdags. Då jobbade jag hemifrån. (Mäh! Mamma!). Det är lugnt. Sa jag. Jag hämtar den imorgon. Som var igår. Men nej. Inte kom jag ihåg det inte. (Gah! Det här är inte roligt!). Men imorgon. Då minsann. Jag lovar. Och nu när jag kom hem. Fanns någon mobiltelefon i mitt sällskap då? Suck.
Sorry Johanna. Du slutar väl jobbet nu. Men du kanske hinner läsa det här innan du kommer hem. Så kanske du förstår varför jag har gömt mig bakom soffan.
Men bara så att du vet Johanna. Jag blev så deppig att jag glömde det idag igen så jag var tvungen att tröstäta tre chokladbiskvier. För det man inte har i huvudet. Får man ha i magen.
Hm. Visst var det något jag skulle göra. Ja just det. Mobiltelefon.
Imorgon Johanna. Jag lovar. Imorgon.