Tristisdag
Började med att jag inte hittade någon parkeringsplats vid tunnelbanan. Till slut uppenbarade sig en ledig plats en bit bort. Tur. Tänkte jag då. Springandes till tunnelbanan upptäckte att jag glömt halsduken och vantarna hemma. Kallt, kallt. Missade tunnelbanan och fick vänta en stund på nästa.
Kom dock till jobbet i tid för ett möte som jag blev påmind om av en snäll kollega. Hann glömma mötet fem minuter senare och kom därför för sent i alla fall. Kom naturligtvis för sent även till möte nummer två. Fanns ingen stol kvar till mig så jag jagade upp en från ett annat rum. Och vad fick jag tag ì? En barstol. Satt där och såg löjlig ut. En meter över alla andra.
Höll sen en kort information för en grupp besökare. Kändes som om jag svamlade och fick hjärnsläpp. Samtidigt. Jag har gett förvirringen ett ansikte. En hel kropp för den delen.
Dagen fortsatte med diverse tristheter som känns så trista att jag inte ens vill prata om dem. Lämnade därför jobbet. För dagen i alla fall. Upptäckte sen att jag glömt mobilen på ljudlöst och därmed missat ett gäng viktiga telefonsamtal. Typiskt att man skulle vara så populär just då.
Hamnade i en utkyld tunnelbanevagn på väg hem. Satt och skakade som en nakenhund i Sibirien. Hann kallna från 37 till 34 grader mellan Hötorget och Hässelby Strand. När jag brytit mig loss från sätet och klirrande tog mig till bilen, som är helt nedisad den också, så ser jag en P-bot. På min bil. Har missat att jag står för nära det helt översnöade, sabla övergångsstället och den nedisade, praktiskt taget osynliga, puckade Herrgårman-skylten. Jävla Herrgårman. Syns man inte så finns man inte. Han är skyldig mig 900 kr. Funderade i det läget på att hoppa, skrika okvädningsord och hysteriskt slita boten i små, fula flarn. Ångrar mig när jag inser att jag förmodligen skulle bryta foten. Eller bli tagen av polisen. Eller få hjärnblödning. Plötsligt händer det.
Det bästa med den här dagen är att morgondagen bara kan bli bättre.
Eller?
