Tid och otid

Jag har tänkt på en sak. Enligt vår nuvarande tideräkning så är jag något yngre än vad jag var i vår föregående tideräkning. 
 
Ja alltså. Nu menar jag inte tid före respektive efter Krille. Så sabla gammal är jag inte. Faktiskt. Utan jag menar sommartid respektive vintertid. Eller ja. Det finns väl förresten inte något som heter vintertid. Vintertid är ju liksom vår riktiga tid. Till skillnad från sommartid. Som snarare är otid. Så nu när vi ställde om klockan från otid till tid, blev jag återigen så gammal ung som jag faktiskt är. För under hela sommaren har jag helt oombett fått vara en timme äldre än jag faktiskt är. Inte undra på att jag har känt mig lite trött. Men nu känner jag mig i alla fall lite yngre och piggare igen. En timme yngre och piggare i alla fall.
 
För nog är det väl lite besvärligt med tidsresor. Sist så var det i och för sig hela sex timmar. Nu var det bara en. Men ändå. Vi har ju nu allihop förpassats en timme bakåt i tiden. Utan att ens ha blivit tillfrågade. Det är inte snällt. Påtvingad massjetlag liksom. Jag har till exempel drabbats av en släng morgonpigghet. Nu när jag vaknar klockan sex på morgonen så tror jag att klockan är sju. Vilket innebär att jag nästan känner mig lite pigg. Klockan sex på morgonen. Fullständigt oacceptabelt. 
 
Nåja. Jag tyckte ju faktiskt att jag hade lite ont om tid förut. Och så fick jag en timme extra i helgen. Bara sådär. Det var väl lite fint i alla fall. Synd bara att jag fick den mitt i natten. Ska man dela ut en timme så här i tid och otid. Så kan man väl göra det när folk är vakna och kan utnyttja den precis som man vill. Runt fördrinkstid på en lördagkväll till exempel. Om man gillar partyparty. Eller vid fikatid på en söndageftermiddag. Om man gillar dubbel espresso. Eller kanske på en måndagmorgon vid åttasnåret. Om man är knäpp. 
 
 
Jorå. Snart är allt som vanligt igen. Hej morgontrötthet. Hej då brödrostar. 
Gustaf + Mutti = Sant