mutti's blogg

Direkt efter den visbyska helgen slog vi till med en vaxholmsk helg. Vilket visade sig vara väldigt väl valt. Eftersom solen sken på oss hela lördagen. Så vi strosade, åt lunch, strosade, fikade, strosade, åt middag. Och eftersom det var ett så äkta vaxholmskt och caféiskt café vi åt lunch på, så strosade vi i cirklar så att vi kunde återkomma dit och fika där också.

 

Förmodligen kände några av de vaxholmska infödingarna igen oss. När vi gick förbi samma ställe för tredje gången. Åt samma håll också. Vi fick låtsas att vi var en lokalbuss i heltimmestrafik för att inte verka helt förvirrade. (Nej. Jag anser faktiskt inte att man verkar förvirrad när man låtsas att man är en lokalbuss i heltimmestrafik. Halvtimmes kanske. Men inte heltimmes.) 

 

Slutstationen var hur som helst Waxholms hotell och en fin liten svit. Och imorse så avslutade vi den vaxholmska helgen med en frukost av den finhotellska varianten. Det vill säga omfattande. Om vi säger att min vanliga frukost är som en utmärglad vandrande pinne. Så är den hotellska varianten mer som en fluffig koala. Och det är klart att man föredrar fluffiga koalor framför halvdöda vandrande pinnar. Men om man skulle välja en fluffig koala varje dag så skulle man förmodligen tröttna på fluffiga koalor. Och kanske bli lite väl fluffig själv också. Så jag fortsätter med mina vardagsvandrande pinnar. Och så får jag väl unna mig en fluffig koala lite då och då bara.

 

 

Förresten, på tal om fluffiga koalor. Så har vi gjort klart vårt lilla kretslopp. Nu är det bara att vänta och se. Om våra nya vänner växterna kommer att trivas i sin egen lilla värld. Jag får väl återkomma med en bild om en månad. Så får vi se om de har gått bananer och tagit över världen. Eller om de har gått hädan och gått under jorden.