Mystifistiskt

När jag vaknade imorse kände jag en viss saknad. Som om jag missat något betydelsefullt. Som om någonting hade hänt utan att jag fick veta det.
 
Ungefär som när jag råkade somna precis i slutet på den där spännande filmen innan man fick reda på vem som mördade betjänten. (Eftersom det inte kunde vara betjänten.) (För han var ju död.) (Hallå!) Eller som när både Stefan och jag somnade på julaftonskvällen det där året när vi vid åttasnåret skulle natta våra pyttesmå småttingar innan vi skulle äta ett vuxenjulbord tillsammans. Och istället fick se fram emot ett vuxenjulbord på juldagen. Till frukost. Eller som när jag blev jättejättekissnödig mitt i melodifestivalen på den tiden när det inte fanns reklampausar så att jag precis missade när Björn Skifs sjöng "röppni fälls, örr ur i knön, och gniblisåå" och bara hann tillbaka till "på kvällen".
 
Ungefär så kändes det imorse. För vem kan egentligen säga vad som hände den där timmen inatt. Eller rättare sagt, skulle ha hänt den där timmen inatt. Mellan två och tre. 
 
Det kanske skulle ha hänt något alldeles särdeles spännande. Kanske skulle ett UFO med små gröna äjliens ha kraschat strax söder om Helgeandsholmen. Och äntligen börjat styra upp saker och ting i det här landet. Kanske skulle Storsjöodjuret ha givit sig till känna. Tagit en selfie och postat på fejjan. Kanske skulle någon som tröttnat på bostadsmarknaden i Stockholm ha tagit sitt pick och pack och flyttat in i en etta med kokvrå och syrgaskammare på månen. Kanske skulle vi äntligen få veta vad Bobby Ewing gjorde under hela den där säsongen han var borta från Dallas. Eftersom det där med drömmen uppenbarligen bara var en dålig efterhandskonstruktion. 
 
Men men. Det får vi aldrig veta nu. Timmen som försvann. Ett av världens olösta mysterier. 
 
Just det. Precis så kändes det imorse.
Say whaaat?